Tjena!
Jag har funderat på rätt länge nu (cirka 30 år) varifrån logiken gällande uttrycket "två fel inte kan bli ett rätt" kommer ifrån.
Jovisst, jag förstår att man inte kan (exempelvis) råna grannen för att man själv har blivit rånad av samme granne..
Men andra språk, exempelvis digital överföring, har felkompensation. Faktiskt fanns det på (till och med den analoga tiden) "diversity-mottagare" som hade faskompensation. (Analog sådan).
I digitala "språk" finns det felkompensationsbitar (til lviss gräns av fel) som kan korrigera överföringsfel.
-Faktiskt lite som vårt analoga/mänskliga språk funkar, om vi (vår hjärna) inte hör alla orden rätt.
Min sambo säger exempelvis om jag kan "läcka ljusen", och min hjärnas språkkorrigeringskrets (om jag är begåvad med sådan) inser att jag ska "släcka" ljusen, inte läcka.
Frågorna är då:
Språktekniskt sett, (i alla former av informationsöverföring) har man en slags redundans. Som exempelvis att jag fattar att min sambo säger från ett annat rum att jag kan släcka ljusen, inte "läcka ljusen".. Redundansen/överföringssäkerheten ligger i mottagarens "mottagningskrets"..
Digitala överföringar funkar nästan lika, finns felkorrigeringsbitar och avancerade kretsar som räknar ut att "två fel blir rätt" i sammanhanget..
Så min fråga är, varifrån kommer uttyrkcet "två fel blir inte ett rätt", eftersom både logik och ingenjörsteknik, samt mänskligt talat occ skrivetpråk, enligt mig, visst kan göra så att "två fel blir ett rätt".
-Felkompensationen "finns där" i vårt språk.
("Syntax error" var nog bara tidiga datorer..)
Vad är era synpunkter på detta?
__________________
Senast redigerad av kraftfoder 2019-11-18 kl. 20:39.