Vad gnällde man på under 60-70-talet i Sverige när inga invandrarproblem fanns?

Man klagade på att bilarna dödade skogen, "bevis" på detta framfördes med samma övertygelse som dagens alarmister. Det visade sig sedan att det inte stämde, den skogsdöd som startat det hela var träd som inte var anpassade för klimatzonen de planterats i.

Och som tidigare nämnts så närmade sig istiden.

Invandrare var inget problem på den tiden, sågs mest som en intressant kuriositet.

Det fanns invandrare och folk klagade på dem då med.
Sen det vanliga med den nya generation och vardagliga saker som vi har idag.

Långhåriga ungdomar som The beatles.
Ojojoj...!

Studera gamla riksdagsprotokoll - de finns på nätet. Där får du veta vad folkets förtroendevalda diskuterade, och följaktligen torde samma ämnen också ha avhandlats vid middagsbord, i verkstäder, i lärarrum och på syjuntor landet runt.

Under 1950-talet var till exempel ungdomsbrottsligheten och nedbusningen ett stort samhällsproblem. Men ett problem som kunde lösas genom ökade resurser. Läs till exempel Annie Wallentheims (sosse) anförande i första kammaren 21 januari 1958. (Jag kunde inte låta bli att feta några speciellt fina fraser).

https://www.riksdagen.se/sv/dokument...-nr_EJ9J2/html

År 1953 var, om man undantar fylleri, förargelseväckande beteende och krigsmannabrott, de till strafflagsbrott bundna 15—18-åringarnas antal två och en halv gånger större än antalet brottslingar över 18 år, om man sätter antalen i relation till respektive folkmängdssiffror. När det gäller tillgreppsbrott var de ungas antal sex gånger större än de äldres. Sedan dess har utvecklingen i fråga om ungdomsbrottsligheten varit alarmerande. Ungdomsbrottsligheten ökar kvantitativt, den går längre ned i åldrarna, den blir grövre. Flickornas inslag i den dystra bilden ökar. Till detta kommer en allt mer spridd busaktighet, en allmänt irriterande attityd bland många ungdomar som är djupt nedslående och oroande.
/----/
Är läget i dag allvarligt, så talar mycket för att det i fortsättningen skall bli ännu allvarligare, eftersom antalet ungdomar bara i Stockholm i dessa åldrar mellan 15 och 25 år fördubblas till 1961 och i övriga landet ökar från 840 000 till 1 130 000. Under samma relationsförhållanden får vi alltså automatiskt en ökning av ungdomsbrottsligheten rent kvantitativt, liksom antalet återfall givetvis också ökar, om vi inte lyckas vända kurvan.

Även om landsbygden visst inte går helt fri, är dock ungdomsbrottsligheten företrädesvis ett stadsproblem, med storstädernas och huvudstadens strukturförändring gradvis förskjutet till ytterområdena. Läget är i dag det, att de, som arbetar på detta område, har helt otillräckliga resurser för såväl spaning, uppspåring och behandling som eftervård.
/----/
Det är nog inte så, att den dystra brottsbilden bland ungdom tyder på en försämring av folkkaraktären. Det är nog i stället så, att samhället är mera komplicerat, hetsigt; vi är utsatta för mot varandra spelande inflytelser av större intensitet än förr. Det är helt enkelt svårare att leva för oss allesamman, och det är mycket svårare att vara ung i dag än när vi var det. Urbanisering, jäkt, splittrade osäkra värderingar, brottningen mellan gammal patriarkalism och mera demokratiska krav och behov bland såväl kvinnor som barn föranleder många spänningar, dolda bakom dörrarna. Människorna, de må vara äldre eller yngre, behöver faktiskt hjälp med sina personliga problem, en sakkunnig sådan hjälp, inte påtvingad men tillerbjuden. Det kan inte nog framhållas att detta är viktigt, inte minst ur ungdomskriminalitetens synvinkel.
/----/
Den allra största delen av vår svenska ungdom är frisk, sund och hoppingivande.
Det, som vi satsar på, det mognar — såsom statsministern uttryckte saken tidigare här i dag — i sinom tid till en skörd som vi alla får glädje av. Men även den ungdom, som jag har talat om här — den mer eller mindre missanpassade ungdomen — är också en del av vår dyrbara nationaltillgång. Att med alla medel och på alla de sätt, som är möjliga, försöka att tillvarataga den och göra det bästa möjliga av den, kostar mycket pengar; det är sant, men, ärade kammarledamöter, att låta bli kostar ännu mycket mera.

Det fanns inga ghetton eller förorter för sextioett år sen, men det fanns ytterområden. Underbart anförande!
Och underbar tråd! Jag återkommer när jag sovit ut!

Man klagade på invandrare även på den gamla goda tiden. Man kan faktiskt säga att då var det rasism. Men då var folk rasistiska mot jugoslaver, italienare, greker. Några få turkar fanns här och där. Även om turkarna sällan sågs så kallades dom för "turk på burk".

Men det var ganska få som var rasister eftersom juggar och italienare är vanliga européer och nästan som oss svenskar. Men turkar tyckte dom flesta luktade lite konstigt och dom kände folk redan då att dom inte gillade svenskar. Ingen förstod varför men idag när vi vet mer om problemet så har vi också lärt oss att det är den människohatiska religionen Islam som ligger bakom.

I övrigt så klagades det på Hårdrock, killar med långt hår och ungdomar som efter skolan gick arbetslösa under någon sommar för att njuta av livet.

Arbetarklassen var mer samlad och över halva befolkningen var socialister som såg till att göra Sverige till världens bästa land. Man klagade på moderater som ville in och förstöra den svenska modellen. Något som dom i slutet av 80-talet/början av 90-talet lyckades dra igång. Sen början av 90-talet så har Sverige sakta men säkert blivit ett mer och mer splittrat land. Under 2000-talet så har man tagit hit så mycket muslimer att det som var Sverige på 70-talet inte finns mycket kvar av. Socialdemokraterna från 70-talet skulle se Socialdemokraterna nu på 2020-talet som sina största fiender.

Jag ställde frågan till en äldre farbror som levde loppan på 70-talet. Texten som jag fick tillbaka är nedklippt något och det fetade är insatt av mig. Den sista kursiverade meningen fick mig att tänka till lite faktiskt.

Om man var knegare gnällde man på att man hade dåligt betalt och hatade borgare. Borgare hatade Palme.

Det fanns problem med invandringen då också men i princip bara i storstäderna. När vi bodde inne i stan fanns det en jugge som hade en godisbutik i källaren på huset. Jag hade en förskolefröken som jag tror var filippinska. I skolan var en kille i klassen halvspanjor och det fanns en kille till i en annan klass som jag också tror var latino. Detta var alla invandrare som jag överhuvudtaget stötte på som barn på 1970-talet.

Man ödslade mycket tid med att leta upp och engagera sig i andras problem, tänk Vietnamrörelsen, eller svensk utrikespolitik överhuvudtaget.

Om jag får utöka något till att inkludera 80-talet, såg jag omslaget till en bok som skulle sammanfatta årets viktigaste händelser i landet typ 86, som föreställde en demonstration mot Försvarsmakten. "Minska anslagen till militären" och "Nedrusta armén" stod det på plakaten. Helvete vad glada och nöjda de personerna måste vara idag! Jag hade gärna läst lite uppföljande intervjuer med demonstranterna så här ett par decennier senare, om deras åsikter om vårt nuvarande paradissamhälle.

Upprördhet mot våldsdåd/socialt förfall/missbruk/etc finns ju alltid och det är så klart sunt och förståeligt. Men sedan höjs ju ribban kontinuerligt på ett sätt som gör det lite sött och rart att läsa om ett knytnävsslagsmål bland raggare utanför folkets park och hur något sådan skulle vara en total icke-fråga idag. Jag sade förresten för ett par år sedan, i samband med flera uppmärksammade fall av trakasserierna av flickor på svenska badanläggningarna, att det kommer att komma en tid då vi ser tillbaka på 2015 som den gamla goda tiden, då det värsta som kunde hända var lite sexuella övergrepp av blattar i bubbelpoolen. Att det kommer en tid då samma blattar hittar på avsevärt värre saker, vilket kommer att få glåpord och ett nyp i röven att framstå som trivialt, rentav pittoreskt. Vi är väl i princip redan där nu.

Folk var rädda för så kallade Mods, så rädda att denna film gjordes!

https://youtu.be/3xa_Udu8bXs

Fullständigt obegripligt idag...

Det var ju den gyllene eran för flower power-folk så det var väl klagosånger mot "the man", dvs staten och polisen, militären, krig och ekonomiska vinster, borgarna. Kommunisterna hade en fin tid under denna era...

Lite klagosånger fanns allt mot allt "pack" från ex. Chile som äntrade vårt land...

Svart/vit TV
Bara en kanal
Nästan inget tecknat på TV.
Glass och Godis var relativt dyrt.
Man var dja rädd för Kärnvapenkrig . Född 1955 så jag har en del minnen

1960-talet: Gunnar Sträng (legendarisk finansminister).
Långhåriga killar, värst var de med kråsskjortor.
Raggare var ännu värre. Brudar i baksätet och brylcreme i håret.
Hjärtespalter i tidningarna: gav råd som ingen blev lycklig av. Typ ”håll på er” ”Tala med skolsyster”...mm

Det fanns ett gnäll på invandringen även på 60- och 70-talet. Svenskarna gnällde t.ex. på alla finnar som började i verkstadsindustrin och förstörde ackorden. Ett annat mer befogat gnällområde var den horribla marginalskatten vi hade på 70-talet.