Svarta muslimer mördar 37 anställda på svenskt börsbolag i Burkina Faso

Burkina Faso är inget land som gör väsen av sig på den internationella arenan. Knappt 20 miljoner invånare, ingen kust. Och några större motsättningar eller konflikter har inte plågat landet i modern tid. »De hedervärda männens land«, lyder namnet i översättning. Desto mer har hörts om grannarna: Elfenbenskustens krig närs av barnsoldater och blodsdiamanter, i Mali har strider involverat tuaregrebeller och terrorgrupper, och i Niger härjar terrorgruppen Boko Haram.

I den omgivningen har Burkina Faso varit tämligen stabilt och lugnt – fram tills för några år sedan då våldsamheter spillde över från grannländerna. Det finns två orsaker till regionens ökande instabilitet. Dels att man runt år 2012 påträffade stora guldreserver i Burkina Faso och omgivande länder. Dels att islamistiska jihadister i Sahara närts av Islamiska statens framgångar i Mellanöstern 2014, då ett kalifat utropades (som föll tidigare i år).

Militanta islamister hade lyckats ta kontroll över norra Mali 2012, men med understöd av Frankrike lyckades armén trycka tillbaka dessa och återta kontrollen. Jihadisterna förflyttade sig till gränsregionen och in i norra Burkina Faso.

Nu är det främst tre terrorgrupper som är verksamma i landet: Nusrat al-Islam (grundad 2017) som är allierad med al-Qaida, Islamiska staten i Storsahara (ISGS, grundad 2015) och den lokala Ansarul ul Islam (grundat 2016) som kopplats till Ansar Dine, som i sin tur är en del av al-Qaida. Vid sidan av dessa finns en rad mindre terrorgrupper som bekänner sig till en salafistisk jihadism, vilket eskalerat våldet som spridits sig över ett område som motsvarar en tredjedel av landet.

En rapport från människorättsorganisationen Human rights watch från i mars i år slog fast att samtliga större etniska grupper i norr har blivit utsatta för hot av beväpnade islamister, som krävt att invånarna inte ska röja deras tillhåll för myndigheterna samt att de tvingats följa en strikt tolkning av islam.



Kanske finns det lokala grupper som har dåliga minnen av fransmännen

Terrorgrupperna tycks agera med samma mål och det är belagt att grupperna sinsemellan samarbetat och stöttat varandra med logistik och att träna upp rekryter. Våldet och kaoset tjänar deras syften.

En annan anledning till att just Burkina Faso varit av särskilt intresse för jihadisterna är maktvakuumet: staten har haft svag kontroll i de guldrika nordliga regionerna. Sedan de rika malmfynden påträffades 2012 har utvecklingen dragit åt två håll. Dels har stora internationella företag etablerat sig i landet, dels inleddes en våg av småskalig gruvbrytning bland lokalinvånare. Särskilt de senare har blivit utsatta av jihadister och andra milisgrupper.

Enligt en färsk rapport från International crisis group har beväpnade milisgrupper sedan 2016 lagt beslag på guldgruvor i Mali, Burkina Faso och Niger. Med skatter och genom att integrera sig i värdekedjan har grupperna blivit operationellt verksamma i landets informella guldhandel som värderas till motsvarande 20 miljarder kronor.

Inte ens staten har grepp om guldbrytningens omfattning. Enligt en genomgång kan det finnas ungefär 2 200 guldgruvor. Att guldet driver konflikter bekräftas av statistiken som visar att hälften av alla våld*s*attacker i landet skett inom två mils radie från en gruva, enligt Reuters som fått underlag från frivilligorganisationen Armed conflict location & event data project (ACLED), som bevakar våldsdåd och konflikter.

Attacken nära Semafogruvan Boungou skedde i den östra delen av landet. Där är ursprunget till våldet desto mer oklart och ingen har tagit på sig attentatet. Analytiker uppgav för New York Times nyligen att attacker i de östra delarna av landet främst motiverats av etniska motsättningar, ve*dergällning, ekonomisk vinning och dispyter, snarare än ideologisk och religiöst driven terrorism.

Den uppfattningen delas av Nils-Erik Sandberg, som säger sig ha fått uppgifter om att de som attackerade Semafo inte var jihadister – trots de återgivna vittnesmålen.

– För den vakne finns tecken, säger han. Det lär ha ägt rum ett politiskt event vid samma tid nära där det hände. Kanske finns det lokala grupper som har dåliga minnen av fransmännen, säger han om den forna kolonialmakten.

– De passningar jag har säger att det inte hade att göra med Boko Haram eller liknande grupper. Men mer än så är svårt att veta eftersom de som vet ligger lågt tills det lugnat ner sig.

Nils-Erik Sandberg menar att man måste skilja den småskaliga gruvbrytningen – där många pressas till att betala jihadistgrupper godtyckliga skatter – och de större gruvbolagens storskaliga produktion, som verkar med tillstånd från staten och i skydd av säkerhetsfirmor. Han menar att våldsutbrotten inte kan kopplas samman med Semafos guldfyndigheter.