Barn och kvinnor är enligt mig bland det värsta som finns. Barn är bra när man ska reta och skrämma dom. Och kvinnor när man ska knulla dom. Men annars ser jag ingen idé med att skaffa något av dessa.
Det jag undrar och vill fråga mig gäller båda könen, hur orkar ni, känner ni er inte ångerfulla för att ni skaffade barn? Är det inte stressigt, att behöva vakna tidigt på morgonen, köra barnen till skolan och sedan hämta dom, hela tiden behöva oroa sig. Sedan när man kommer hem från jobbet så är man trött och kanske ska köra barnen till en aktivitet dom har. Sedan ska de nattas givetvis. Det ska behövas lagas mat där emellan.
Barn blir sjuka, bråkar, de ska klara skolan, aahh, allt det här helvete medan ni jobbar. I ett land där man dessutom endast ska jobba, hålla käften och sedan betala skatt.
Att skaffa barn i Sverige låter som barnmisshandel men också psykisk misshandel för paren själva.
Jag har aldrig fatta hur folk orkar, måste vara många som ändrar sig då det är många skilsmässor. Hur klarar ni sömnen egentligen?
Själv älskar jag livet, har mitt egna hem, fint, fräscht och ordentligt och sorterat, rent, inga husdjur, inget skit. Jag och min mat och min härliga speldator. Lugn och ro! Kan göra precis det jag känner för, när jag vill.
Har ni inte ändrat er? Kanske tänkte ni så här en gång i tiden? Men kondomen sprack?
Varför vill man ens skaffa detta liv när man kan ha det så mycket bättre?
Får bara ren panik när jag tänker på er och vissa trådar jag ser här.
Det jag undrar och vill fråga mig gäller båda könen, hur orkar ni, känner ni er inte ångerfulla för att ni skaffade barn? Är det inte stressigt, att behöva vakna tidigt på morgonen, köra barnen till skolan och sedan hämta dom, hela tiden behöva oroa sig. Sedan när man kommer hem från jobbet så är man trött och kanske ska köra barnen till en aktivitet dom har. Sedan ska de nattas givetvis. Det ska behövas lagas mat där emellan.
Barn blir sjuka, bråkar, de ska klara skolan, aahh, allt det här helvete medan ni jobbar. I ett land där man dessutom endast ska jobba, hålla käften och sedan betala skatt.
Att skaffa barn i Sverige låter som barnmisshandel men också psykisk misshandel för paren själva.
Jag har aldrig fatta hur folk orkar, måste vara många som ändrar sig då det är många skilsmässor. Hur klarar ni sömnen egentligen?
Själv älskar jag livet, har mitt egna hem, fint, fräscht och ordentligt och sorterat, rent, inga husdjur, inget skit. Jag och min mat och min härliga speldator. Lugn och ro! Kan göra precis det jag känner för, när jag vill.
Har ni inte ändrat er? Kanske tänkte ni så här en gång i tiden? Men kondomen sprack?
Varför vill man ens skaffa detta liv när man kan ha det så mycket bättre?
Får bara ren panik när jag tänker på er och vissa trådar jag ser här.
