Är det något särskilt du undrar mer om får du gärna ställa frågor, eller något jag förklarat luddigt så ber jag om ursäkt och ska formulera mig bättre i nästa svar.
Jag frågade just min privatpsykiater om detta, och han sa att psykiater (hos den offentliga psykvården, och större privata som Capios psykmottagningar saknar autonomi och är inkompetenta.) Han sa att han konstant får samtal från andra psykiater för rådgivning som han arbetade med innan han körde privat. Det finns vårdenhetschefer som styr och ställer, vad man ska förskriva, vad man ska undvika att förskriva. De lyssnar aldrig på din anamnes. De tar ur nyckelord av det du berättar, och dessa korresponderar till något av den dåliga behandlingsriktlinjerna från Socialstyrelsen. 10 minuter snack, SSRI och neuroleptika är vad de kan erbjuda.
Visst, de kanske hjälper milda fall, men svåra ångest- och depressionsfall kan de inte ta tag i. Ingen differentialdiagnos (som du är en stor förespråkare för). Det enda jag inte fått kollat är MRI/EEG, men om jag skulle välja rTMS över Parnate, så skulle han remittera mig för scan innan jag började sådan behandling för att utesluta något, som tumör. Vet inte hur rimligt det är, då jag varit deppig och haft ångest sedan jag var 7, alltså 13 år nu, men han insisterade. Fått 4000 IE D-vitaminer per dag då jag hade brist (innan hade jag 23 nmol/L) och kollar med blodprov regelbundet, vet inte riktigt vad jag ligger på nu då mina blodprovvärden ej läggs ut på 1177 och jag kommer inte ihåg vad läkaren sa senast.
Upp till 1994 kunde vilken specialistpsykiater (och andra ST-läkare, t.ex. reumatologer) öppna en egen privatmottagning, under lagen om läkarersättning (benämns felaktigt som "ansluten till försäkringskassan". Läkaren får ersättning från regionen och patienten betalar endast upp till frikort). En läkare kan då praktisera mer fritt, följa internationella rön, erbjuda bättre vård istället för att behöva lystra till chefer. En privatpsykiater lever på att behandla sina patienter väl, för de är "återkommande kunder" egentligen. De har incentiv för att försöka med allt för att hjälpa dig, men visst finns det en viss altruism hos vissa läkare också, även fast de råkar vara privata. En trött offentlig psykläkare kanske inte bryr sig så värst mycket. Du är där för att du är tvungen och inte har andra möjligheter, och man har sällan samma psykiater (t.ex. detta spektakel med hyrläkare..) hela tiden på öppenvården, och de kan aldrig sätta in sig i ditt lidande eller ha en konsekvent behandlingsplan.
Det enda sättet att kunna få en sådan mottagning i dag är att köpa loss företaget från en psykiater som går i pension, har jag för mig. Annars är det fritt fram att öppna helt privata mottagningar där patienten betalar ur egen ficka, vilket jag gör nu. Dock så har min läkare två praktiker, en med frikort och en helt privat. Han ska flytta över till hans andra mottagning någon gång detta år. Betalar 1500 kr per besök just nu, så det hade varit fint att behöva slippa betala. Fått hjälp så gott som det går. Jag mår bättre än jag någonsin gjort dessa 13 år jag varit deprimerad och ångestfylld, vilket inte säger så mycket egentligen, men det är ett steg i rätt riktning. Tror min mentala ohälsa beror på gener och uppväxt. Många i släkten är psykiskt sjuka. Pappa har drag av bipolaritet (om inte det, så kraftiga humörsvängningar), mamma kroniskt depression och ångest p.g.a kronisk somatisk sjukdom, flera kusiner med autism, en deprimerad kusin som tog livet av sig ett par år sedan, en faster som konstant får katatoniska anfall av olika "subtyper" p.g.a. någon annan psykiatrisk sjukdom vilket jag inte riktigt vet vad det är och en farbror som också har kronisk depression och ångest.
Misstänker någon slags personlighetsstörning hos mig själv. Jag är egentligen likgiltig med att vara deprimerad och isolerad, det är bara ångesten och sömnstörningen som jag verkligen lider av. För det får jag Xanor och Halcion (på licens), vilket egentligen bara är lindring och inte en riktig behandling, men det funkar i alla fall till viss del. Hellre det än neuroleptika eller Theralen etc. Kan gå till högskola nu tack vare de medicinerna. Prövat flera antidepp, och går på venlafaxin nu som antagligen kommer sättas ut. Tar lamotrigin som är off-label förskrivet för att se om det skulle hjälpa. Inga bieffekter hittils och ångestdemonerna i skallen har tystats något i kombination med alprazolam, dock så är jag på en låg dos just nu (75 mg), skall trappa upp till 200.
Gjorde MMPI-2-RF testet hemma själv, och jag är kluven om jag ska berätta det för min läkare. Tolkade skalorna och resultaten är giltiga sett till poäng, men antagligen inte ur ett läkarperspektiv då det ej gjordes under klinisk miljö. Men jag tror att det kanske kan vara något som kan förbättra behandlingen eller hjälpa min läkare att förstå vad det är jag lider av.
Jag frågade just min privatpsykiater om detta, och han sa att psykiater (hos den offentliga psykvården, och större privata som Capios psykmottagningar saknar autonomi och är inkompetenta.) Han sa att han konstant får samtal från andra psykiater för rådgivning som han arbetade med innan han körde privat. Det finns vårdenhetschefer som styr och ställer, vad man ska förskriva, vad man ska undvika att förskriva. De lyssnar aldrig på din anamnes. De tar ur nyckelord av det du berättar, och dessa korresponderar till något av den dåliga behandlingsriktlinjerna från Socialstyrelsen. 10 minuter snack, SSRI och neuroleptika är vad de kan erbjuda.
Visst, de kanske hjälper milda fall, men svåra ångest- och depressionsfall kan de inte ta tag i. Ingen differentialdiagnos (som du är en stor förespråkare för). Det enda jag inte fått kollat är MRI/EEG, men om jag skulle välja rTMS över Parnate, så skulle han remittera mig för scan innan jag började sådan behandling för att utesluta något, som tumör. Vet inte hur rimligt det är, då jag varit deppig och haft ångest sedan jag var 7, alltså 13 år nu, men han insisterade. Fått 4000 IE D-vitaminer per dag då jag hade brist (innan hade jag 23 nmol/L) och kollar med blodprov regelbundet, vet inte riktigt vad jag ligger på nu då mina blodprovvärden ej läggs ut på 1177 och jag kommer inte ihåg vad läkaren sa senast.
Upp till 1994 kunde vilken specialistpsykiater (och andra ST-läkare, t.ex. reumatologer) öppna en egen privatmottagning, under lagen om läkarersättning (benämns felaktigt som "ansluten till försäkringskassan". Läkaren får ersättning från regionen och patienten betalar endast upp till frikort). En läkare kan då praktisera mer fritt, följa internationella rön, erbjuda bättre vård istället för att behöva lystra till chefer. En privatpsykiater lever på att behandla sina patienter väl, för de är "återkommande kunder" egentligen. De har incentiv för att försöka med allt för att hjälpa dig, men visst finns det en viss altruism hos vissa läkare också, även fast de råkar vara privata. En trött offentlig psykläkare kanske inte bryr sig så värst mycket. Du är där för att du är tvungen och inte har andra möjligheter, och man har sällan samma psykiater (t.ex. detta spektakel med hyrläkare..) hela tiden på öppenvården, och de kan aldrig sätta in sig i ditt lidande eller ha en konsekvent behandlingsplan.
Det enda sättet att kunna få en sådan mottagning i dag är att köpa loss företaget från en psykiater som går i pension, har jag för mig. Annars är det fritt fram att öppna helt privata mottagningar där patienten betalar ur egen ficka, vilket jag gör nu. Dock så har min läkare två praktiker, en med frikort och en helt privat. Han ska flytta över till hans andra mottagning någon gång detta år. Betalar 1500 kr per besök just nu, så det hade varit fint att behöva slippa betala. Fått hjälp så gott som det går. Jag mår bättre än jag någonsin gjort dessa 13 år jag varit deprimerad och ångestfylld, vilket inte säger så mycket egentligen, men det är ett steg i rätt riktning. Tror min mentala ohälsa beror på gener och uppväxt. Många i släkten är psykiskt sjuka. Pappa har drag av bipolaritet (om inte det, så kraftiga humörsvängningar), mamma kroniskt depression och ångest p.g.a kronisk somatisk sjukdom, flera kusiner med autism, en deprimerad kusin som tog livet av sig ett par år sedan, en faster som konstant får katatoniska anfall av olika "subtyper" p.g.a. någon annan psykiatrisk sjukdom vilket jag inte riktigt vet vad det är och en farbror som också har kronisk depression och ångest.
Misstänker någon slags personlighetsstörning hos mig själv. Jag är egentligen likgiltig med att vara deprimerad och isolerad, det är bara ångesten och sömnstörningen som jag verkligen lider av. För det får jag Xanor och Halcion (på licens), vilket egentligen bara är lindring och inte en riktig behandling, men det funkar i alla fall till viss del. Hellre det än neuroleptika eller Theralen etc. Kan gå till högskola nu tack vare de medicinerna. Prövat flera antidepp, och går på venlafaxin nu som antagligen kommer sättas ut. Tar lamotrigin som är off-label förskrivet för att se om det skulle hjälpa. Inga bieffekter hittils och ångestdemonerna i skallen har tystats något i kombination med alprazolam, dock så är jag på en låg dos just nu (75 mg), skall trappa upp till 200.
Gjorde MMPI-2-RF testet hemma själv, och jag är kluven om jag ska berätta det för min läkare. Tolkade skalorna och resultaten är giltiga sett till poäng, men antagligen inte ur ett läkarperspektiv då det ej gjordes under klinisk miljö. Men jag tror att det kanske kan vara något som kan förbättra behandlingen eller hjälpa min läkare att förstå vad det är jag lider av.
__________________
Senast redigerad av Vogly 2020-01-26 kl. 22:47.
Senast redigerad av Vogly 2020-01-26 kl. 22:47.
