Hellre tönt än en mes.

Jag upplevde en (inte för att vara elak, men) vad jag påstår vara en Rikstönt av sällan skådat slag. Nämligen adjunkten Ylva Byrman (Hon är kvinna nr två i länken) Hon är expert i programmet "Språket". Emellertid är hon väldigt kompetent om än icke socialt kompetent.

https://sverigesradio.se/avsnitt/1347816

Man ska inte kasta sten i glashus. Jag är ofta en tönt och har därför insiderinformation i ämnet.
Tönten bär sitt hem inom sig och trivs rätt bra med d. Utvecklar alltid egna "ways" allt från originellt språkbruk, gångstil, till unika lösningar på vardagsproblem. Jag tog mig ur OCD genom natt orientering. Tönten VET hur det är att vara cool för detta har varit jakten och oket så länge tönten erinra sig. Ofta känns det som något själsligt vattnas ur om man "överger" det töntiga för att bli cool.

Detta var en kul diskussion! Och djupare än man tror, även om begreppen är lite relativa.

Jag kan hålla med om att mes har en mer entydig innebörd av feg människa som sällan vågar utmana sig själv, och detta blir då mer av en personlig tragedi, om man inte lever nära såna människor och förgiftas av svag självkänsla. Men en typiskt mesig bokmal som gömde sig i bibliotek som ung, tex Horace Engdahl, och bara råkade bli uppraggad av den driftige och coolare Ebba på 70-talet, har sen dess fått rätt mycket stake. Så mesar har potential.

Men tönt - vem är det? Om en tönt är en osäker människa och motsatsen till cool, och en cool är någon som är självsäker, framgångsrik, har social status, många vänner, lätt att få partners och kanske till och med är kändis, så väcks lätt misstanken om vem denna människa skulle vara utan alla sina attribut och varför hen behöver omge sig med dom och visa upp inför andra. Kanske för att den coole utan alla sina attribut vore en tönt?

Då ligger det nog en mer autentisk styrka i det som TS antyder om att gå sin inre tönt till mötes och odla en personlig sensibilitet och dragning till det otidsenliga och främmande utan att bry sig om omvärldens blickar, vilket i sammanhanget inte betyder att vara alternativ eller hipster, eftersom detta bara är coolhet och likriktning under ny rubrik med nya attribut.

Men jag skulle vilja lyfta fram tre andra typer som jag har svårare för än mesar, töntar och coola semi-töntar:

Nörden: här tycks viss självständighet inför omvärldens blick råda, men allt faller på att nörden saknar intuition och inte vet vad omvärlden är. Dom är därför varken tidsenliga eller otidsenliga. Dom ignorerar omvärlden genom att grotta ner sig i specialintressen som har ringa eller inget med mänskligheten i stort att göra. Lever i solipsistiska bubblor och är asociala och trista.

Geeken: är visserligen mer social än nörden, och dras till halvslutna eller mer öppna sociala, politiska och estetiska sammanhang, som dock är tidsenliga, trygga och oskyldiga. Utanför sina malliga safe spaces fick dom istället börja om från början som vilka ensamma mesar eller osäkra töntar som helst. De senare startar alltså från en bättre position än flockdjurs-geeken.

Dorken: drar också mot åt ett mer socialt håll sett från nördens nollpunkt, men här åt det kyligare och okänsligare hållet. Kan vara lätt paranoid och dras till umgängen och områden som idag står i viss motsatsställning till det socialt accepterade: MÖP, alt-right, prepping, misantropi, misogyni, huliganverksamhet, fixering vid teknik eller medier som substitut för vanligt umgänge, eller en övertro på reaktionära ideologier. Men denna typ är otidsenlig på fel sätt, eftersom den saknar känsla för vad i det otidsenliga som skulle kunna ha ett positivt framtidsvärde.

Sen ska jag vara ärlig och urskilja en fjärde typ jag själv tillhörde från början: den pretentiöse outsidern, som gjort det till en mission att gå mot strömmen och odla positiv otidsenlighet bortom polariteten mellan mainstream och alternativ identitet. Denna kännetecknas visserligen både av medvetenhet om och visst oberoende i förhållande till omvärldens blick, men lider av ett annat stort problem: en aningslös och patetisk självöverskattning vad gäller förmågan att införliva positiv otidsenlighet i en samtid där människor främst berörs av det tidsenliga, och måste få göra det, eftersom varje tid och trend har sin nödvändighet i historiens utveckling.

Denna typ botas enklast genom att återföras till livets jordnära vardagsrutiner och där ställas inför valet att acceptera samtiden som den är och anpassa sig till den, vilket är det vanligaste, eller först ingjuta en smula av det otidsenliga i sin egen kropp på ett mer konkret och smärtsamt sätt innan man kan återvända till tiden och förändra den. Vilket är en långsam process där samtidens alla trista element måste utforskas och bearbetas in i minsta vrå, för att utröna var sprickorna finns och därmed potentialen för förändring.

En tjänarroll alltså, snarare än coolt pionjärsskap.

Så hur man än vänder och vrider sig från sin osäkra startposition kommer det till ett pris. Antingen blir man cool och förlorar sin autenticitet. Eller blir man tjänare till autentisk otidsenlighet och förlorar värdigheten och oberoendet.

Oj. Tycker ofta att nördar är intressanta nästan oavsett vad som är just deras nördgrej. Kanske talar i egen sak då, men bara för att jag själv kallar mig nörd måste jag ju inte vara just det enl dina definitioner. Är nog iaf lite geek också med datorer och så. Socialt tycker jag att jag funkar bra med jobb och kollegor och vänner och fru och barn, men det är förstås vad jag tycker. De kanske bara står ut? Ok, detta blev kanske lite väl personligt.

Men hur är egentligen förhållandena mellan begreppen du radar upp? Iaf "tönt" och "mes" är svenska ord, och kanske även "nörd", möjligen samma som det engelska "nerd". På engelska nämner du även "geek" och "dork". Finns det inget överlapp? Har nog iaf tänkt att "dork" och "tönt" är ungefär samma, och det stämmer iaf enl Google translate. Denna översätter även både "geek" och "nerd" till "nörd". Fast där håller jag nog inte med riktigt. En "geek" är väl mer inriktad på datorer och programmering, medan en nörd kan vara insnöad på t ex manga.