Invandringsdebatten - varför har vänstern/pk-folk aldrig några bra motargument?

Vänstern/vänsterliberalerna inser, att det jag fetstilat kan de inte framföra med stolthet.

Att det är LIKGILTIGT för vänstern att Sverige blir ett sämre land, att det är LIKGILTIGT för vänstern att de s.k. svennejävlarna och svennehororna far illa - det är en ståndpunkt, som vänstern/vänsterliberalerna helt enkelt *inte vill* framföra.

Det är den internationella storfinansen som vill ha hit folk.

Vänstern är bara dess lydiga slavar och gör det de är bäst på, att institutionalisera agendan och få folk att rätta sig i ledet.

Personligen vill de inte ha mångkultur. Då hade de bosatt sig i Irak eller Liberia redan för 30 år sedan, eller idag bosatt sig i en invandrarförort, men det gör de ej.

Här är det enkla svaret:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Inkommensurabilitet

De lever i en annan verklighet där tomma begrepp som "solidaritet" väger tyngre än vilket logiskt argument som helst. Det märkliga är att en högerorienterad person har betydligt lättare att förstå hur mainstreamvänstern tänker och resonerar än vice versa. Det är orättvist att kalla t.ex. marxismen ologisk, fast den följer sin egen logik, så det är inte där skon klämmer. Kan det ha något att göra med att vänstern som helhet har sina dogmer och grundsatser, som högern inte delar? Vänstern har ofta en utopisk ådra som högern i huvudsak saknar, vilket gör att den politiska vänstern ofta verkar religiös. Den är strängt taget mindre pragmatisk än högern, mer rigid, mer ortodox, och mer idealistisk. Därav ett bipolärt förhållningssätt till olika fenomen. Har man "rätt" har de andra (som tycker annorlunda) "fel", vilket gör vänstern ovillig att diskutera med motståndare som inte accepterar vissa grundteser.

Att det även finns en nyliberal höger som vurmar för stor invandring är inte så konstigt, och där är argumenten till synes rationella. Får man inte intrycket att MUF-högern har ett mer avslappnat förhållande till meningsmotståndare, och att den är mindre upptagen med moraliska dimensioner än mainstreamvänstern? Det är ju med den här sortens invandringsförespråkare som man faktiskt kan diskutera med viss behållning. Det blir säkert siffror och kalkyler, javisst, men den här grundstämningen av religiös fanatism märker man inget av. Vad beror det på? Svaret finns här, om man vänder på det:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Inkommensurabilitet

Jag tror inte att de rör sig "inom argument" som enskilda bitar man kan vara verbal kring, utan det är bredare än så. Vänstern blir därför tämligen ointresserad av "bra argument" som är fasta mot verkligheten. Vänstern vill något annat.

Det finns ett samhällsromantiserat pornografiliknande narrativ i detta för vänstern, som gör att det är bra när det är dåligt, för då har vänstern ett existensvärde. Man preparerar vägen för sin världsbild, och det säger en hel del när det måste frambringas och inte kan födas på egen hand.

Det värsta som kunde hända - för vänstern - är att invandrare blir riktiga arbetare och tillräckligt välbeställda för att röra sig mot nationella värden, som i att bevara något bra för en själv och sina närmaste. Vänstern importerar därför grupper med ett lågt anpassningstryck och förstärker sin egen position genom den mångkulturella doktrinen. På så sätt säkerställer man att invandrarna alltid behöver vänstern och det blir en symbios i det som svenskarna i mångt och mycket står utanför som kulturetnisk personlighet. Det är en avancerad form av postmodern rasism och en annan form av maktkolonialism, det sker på hemmaplan och är mer psykisk än fysisk.

I mediala berättelser om invandrare återfinns tendenser som påminner om samlag; eggande inledningar, inzoomningar, en rak linje för hur man närmar sig det utan att dra ut på det och verka långtråkig, en intensitet där parterna gemensamt får utlösning, "slutlösning", ett för kameran ömhetsbevis och man tackar tyst varandra för akten.

Vänstern anser sig för fin för motargument, det är inte hur det är nu utan hur det ska bli som perfekt. Vänster-idéer kräver otroligt mycket tid och kraft från sin omgivning, och de har ingen förståelse för att många inte vill ge dem det. Som ett sidospår lyssnade jag för någon månad sedan på hela rättegångsljudet från Johannas Möllers rättegång, och JM anklagar där sin mamma för att vara rasist, och även om JM är ett exempel satt på sin absoluta spets, allt det samlat i en person, visar det hjärnaktiviteten och narcissismen hos typen vänstern, där rasist, enligt deras definition, är det värsta man kan vara och att man har frikopplat sig själva från moral och förnuft så länge man inte är rasist. Annat blir då böjbart utifrån personliga preferenser och viljor.

Måtten som vi använder oss av, som människor och som samhälle, erkänner inte vänsterns slentrianmässiga argument, men för vänstern är det heller inte viktigt. Vänstern jagar en dröm, bara fan vet hur länge de kommer få springa och vad som förstörs längs vägen, i synnerhet eftersom den numera är smält samman med globalismen.

Människor som håller sig med en vision, en utopi, gör det av intellektuell slapphet, eftersom de aldrig behöver argumentera annat än för att deras vision är moraliskt riktig.

Men i verkligheten är det medlen som är viktigare än målet, därför att medel kan och måste ständigt omprövas. Och blicken måste finnas på hur det är, och hur det dåliga som är skall kunna göras mindre dåligt, utan oförutsedda bieffekter. När sådana uppstår, måste man kunna backa och göra om.

Utopister som håller blicken enbart mot hur det borde vara blir hårt bestraffade av "argumenten" från fysikens lagar.