LSD Tripprapport - Sjukaste upplevelsen i mitt liv

Att tro att man dör på riktigt....och i efterhand få veta vad egodöd är

Substans: LSD

Dos: ca 200

Ålder: 29, Tjej, 62kg

Tid: 21:00 - 06:00

Klockan är 21,00 en lördagkväll, faktist denna lördag. Vi har smådruckit lite alkohol. Vi tar 200ug var. Men båda tog 50 från en sort som heter mother earth, och resten 150 från en annan karta av massa microdoser. det börjar slå fort. Min kompis som vi kan kalla för M och jag börjar sjukt nog trippen med att störa oss på varann. Börjar tjaffsa. Jag känner mig så ensam och rädd så jag börjar tänka för mig själv att du är stark du är trygg me dig själv.


känslan av ensamhet och övergivenhet slog så hårt att jag grina helt hysteriskt och kunde inte sluta. M är ödmjuk och försöker trösta mig men jag stöter bort han och säger till han att sluta dalta, det här är bra, jag behöver förstå att jag måste lita och känna styrka i mig själv inte andra, inte dig...vi diskutera situationen lite och han blev också ledsen och förklara lite tyst att tror du inte jag är beroede av dig också, eller någonting liknande och antagligen också känner ensamhet och sorg när man slogs av stt man inte kunde räkna med den andra. Han börjar grina och lägger sig under täcket.

vi båda gråter, M under täcket, jag satt i sängen. Jag fråga hur är det? sen börja jag små skratta åt oss och skämta att fan va söta vi är vi är som bebisar, små barn i sandlåda me hink och spade. Som fått som en käftsmäll att vi måste stå mer på egna ben, börja gå själva liksom. M skrattar också.

sedan blir stämningen mycket lugnare. Men jag ser Ms ögon vobbla fram och tillbaks och sen säger han saker som att elementet på väggen är helt sjukt det andas itakt till hans tankar. Då slås jag av rädsla och ogehag.. det börjar gå mot en riktig obehaglig känsla nu.. och jag inser att det här är en ''bad trip'' .. jag kände inte igen M längre, han va som nån annan galning. jag försöker lugna ner oss och prata om normala saker och kollar på tiden.

det är tidigt på kvällen fortfarande och då slår paniken in när jag inser hur lång trip vi har framför oss. jag blir besatt av att tiden och varje gång jag kollar på klockan har det bara gått 10min men det känns som mycket mer. nu känns det som man är fast i trippen för alltid, börjar relatera till alla ''galningar'' som lever i psykos i vardagen. och kände att är jag en av dom. Kommer ja leva så här resten av mitt liv.


Vi står och kollar ut i mitt fönster ett tag. M börjar skrattar och gråter hysteriskt på samma gång och säger att han inte vet varför. jag klappar han på ryggen och försöker lugna och prata om hur nice det är ute.

M går till toaletten och min känsla av han och mig själv börjar suddas ut för mig. Känns som vi är samma, tiden blir helt fucked up, vanliga världen börjar kännas overklig.. jag känner mig fast och börjar hyperventilera och får en panik attack och får pank och känner att vi måste få hjälp från nånstans, hur kan nån hälpa oss ut det här. Jag springer in till M och säger du måste va med mig det är seriöst jag känner att vi aldrig kommer ur det här, jag får panik, jag är rädd. Känslan av jaget lösas upp mer och mer.

vi lugnar ner oss och jag sätter på godnattmusik på youtube fast jag inser att jag aldrig kommer kunna somna nu. Jag upprepar ord som åh vad fin musik, å vad trygga vi är, vi inte har nån stress att tiden ska gå osv, försökte övertala mig att allt va normalt och att vi ska njuta av stunden.


M gör i ordning spröda majskex med smör och börjar äta, han har som munchies och knaprar väldigt högt och säger shit vad gott upprepande gånger. jag hör han i köket sen prasslande och klingande med kniven han brer med. Det var roligt men ändå läskigt hur manisk han åt kexen. Samtidigt rogivande att han gjorde nått så normalt som att äta.

Jag försöker haka på ätandet för att känna att jag gör något normalt och tiden ska gå fortare. snabbt börjar jag knaprar lite på ett torrt kex utan smör och totalt utan njutning, som en hare med framtänderna. Vi börjar skratta lite för vi märker hur jag inte alls går in för att äta och bete mig normalt. stämingen var lättare nu.. men obehaget av ensamhet pga försvagat ego var fortfarande påtaglig.

jag upprepar panikartat när jag märker att min vän är trött, att han får inte sova, han måste va med mig tills det blir ljust och lsd världen är borta. Det är väldigt seriöst och det bara måste bli så.

Vi kommer överens om att M ska beställa en uber så vi kan åka till hans lägenhet och hämta en halv sömntablett han har där som jag ska få. Vi hoppar in i ubern. Jag klättar över mittenpartiet bak i bilen och sätter mig bakom schaffören, M sitter bak med mig..sen går det väldigt snabbt och jag försvinner mer och mer från verkligheten, det är som att tankarna kommer in i nått sorts pussel lr som rundgång i loopar om existensen och ju mer jag listar ut lr får svar till mig om existensen, att allt är ett, så dör mitt ego mer och mer det blir tydligare och tydligare hur jag är min vän och alla ja känner, vi är alla samma, vi är allt och inget, välden känns så liten nu det är som att den inte har behövt existerat och inte finns mer. känner en läskig sorg över det. mer och mer in i pusslet av insikt kommer ja närmare döden. Jag har aldrig varit vetandes om vad egodöd är, så jag tror att det är min riktiga tur att dö. det är det sjukaste känslan jag någonsin upplevt. Jag ska dö på riktigt. Mitt jordliga liv är över.

Min kropp fylls av en varm känsla i hela bröstet där jag sitter i bilen, stickande men ändå bekväm, kärleksfull inbjudande på nått sätt men läskigt intensiv, känslan sprider sig i hela kroppen mer och mer när ja ger efter.. det va som att ja visste att de va rätt väg att gå, vägen till ETT, TILL ALLT OCH INGET, det jag igentligen är, det vi alla igentligen är. Det va så mycket större änn livet på jorden. livet kändes falskt och som en pjäs, det va som att vi blivit lurade att tro att vi är olika. min kropp börjar hänga, musklerna förtvinas, kan känna hjärtat pumpas så hårt och den exploderande/expanderande känslan som spred som blev starkare och starkare och bredde ut sig mer..

här hinner jag tänka saker som hur synd jag tyckte det va om M som ska leva vidare som en egen individ nu och ha varit med om att hans bästa vän dör brevid han. Ska jag ens kunna dö på lsd? varför dör jag nu? hjärtinfark? . jag va rädd för döden, det okända och vågade inte dö så jag drogs snabbt tillbaks till verkligheten i bilen kolla upp på min vän och schafförens baksida och kände som att livet jorden vilket va jag, tänkte ahh vi får dig hit lurad igen..ja kände alltså jordens känsla. ja kände mig testad, lurad. så tänkte jag neeeeej det är lika bra att ''döden'' sker nu om den ska ske sen ändå. jag tänker inte spela det här spelet livet nu när jag vet allt jag vet. jag försökte ge med att dö igen men blir för rädd för va ja då känner skulle bli som en explosion och vart explosionen skulle ta mig. hur känns det där allt? Bestämmer mig för att nej nej nej jag klarar inte att ge efter till döden jag törs inte.

jag vaknar med ett ryck i bilen och andas ut lite panikartat. M tror jag har sovit. jag säger att jag nyss har hållt på att dött om och om igen och att jag inte vill känna så igen. han måste se till att jag är vaken hela tiden.

jag tänker på hur jag längtar till att se dagen igen, jag måste få se dagen igen!

Vi hoppar ur bilen. jag klättrar igen över mitten partiet i bilen för att hoppa ut på M sida han märker inte det och slår nästan in dörren på mig. och ser undrandes ut varför jag klättra över där. det vet jag inte. bilen var klumpig i mitten så jag va verkligen tvungen att klättra över också. Väldigt osmidigt och konstigt måste ju chauffören tänkt.

fortsättning

Sen minns jag inte allt ja känner och tänker men minns att jag helt psykotiskt rabbla upp insikter om livet existensen och tiden hur den inte existera osv..det va så många lager lr pusselbitar lr hur man ska beskriva det. Jag märkte att jag måste låta helt galen. började rabbla om att ja kan förstå varför endel mass självmord sker, att de är folk som inte törs stå ut den här rädslan dom upplevt, Så det känns lättare att ta den vägen samtidigt, för desperation att tro att de inte ska känna sig lika ensamma då, för det va ju så läskigt. Men jag kände ju att döden va nått fint och inbjudande så varför va jag så rädd, att känslan att ja va allt och alla i livet va också det där allt. varför va den så ensam? förstår inte det.

Det kändes som att döden va som födelse till något så större(värme kärlek frihet) samtidigt som jag höll på att dö från livet, väldigt läskigt. Törs inte sluta existera helt, det kändes ensamt. Jag försökte sen övertala mig att livet är inte alls sådär fake och ovärt och litet som jag nyss känt, livet är ju förfan en tripp man fått chansen att uppleva, men den kändes så kort just då, så liten..så jag kände starkt för att man måste göra det bästa av den lilla stunden, som knappt kändes som den existerade, alltid njuta, det blev viktigt att livet som ändes som en sekund en minut en dag en vecka år, va viktig att leva i lycka.

Jag märkte knappt omgivningen ute för ja va så inne i pratet. blev lite chockad när jag märkte en människa och att det va liv ute på stan, men va helt obrydd över folk. Allt kändes rätt lugnt nu. förutom att ja blev rädd när jag tänkte för mkt på existensen och hur jag kom fram hela tiden till känslan att egot tinar bort mer för jag vet att det slutar i att jag dör. Expansionen kändes i bröstet såfort pusslet om att egot upphör börjar bli löst och döden närma sig.

Vi går och diskuterar att lsd inte kunna döda, så jag kommer inte dö, M berättar om ego död att det måste vara det jag håller på att uppleva. jag blir lugnare av det och samtidigt irriterad över att varför ska jag torteras att smaka på den känslan helt i onödan, så jag tvingar mig att sluta prata och tänka på livet och existensen, men det är svårt allt bara kommer till mig hela tiden så får kämpa med att sluta.

Vi hämtar fort tabletten och beger oss ut.

Vi väntar på bussen som ska ta oss tillbaks till min lägenhet. bussen kommer, chaffören hejar glatt, två killar sitter också på bussen. Jag och min vän sätter oss längsT bak. busschafören kör som en galning. Aldrig varit med om nått liknande. båda jag och M är helt chockade och säger wooow flera gånger. skrattar lite och tänker va kul igentligen, som en berg och dalbana.

Snabbt blir allt läskigt istället och jag börjar tänka att det är nu vi ska dö. lsd har bestämt att jag ska dö. Det låter mig inte komma undan. Den kan inte döda mig bara sådär så nu kommer den riktiga döden som kommer ske av en olycka. jag håller i mig hårt och ser att min vän blir orolig också.. känns så sorgligt att våra liv nu antagligen kommer sluta kände sorg över min familj som ska få höra om bussolyckan vi dött i. M har berättat efteråt att även han här fick dom tankarn att vi ska dö i bussen. Det kändes som alla vi i bussen kommer dö, lr så blir endel bara skadade. tanken att bli skadad och handikappad resten av livet kändes värre änn att dö nu, och blev helt skräckinjagande. tiden gick riktigt långsamt, kändes som att vi aldrig skulle komma fram, vi kommer hinna dö. han körde sinnes sjukt galet. men suprise!!! vi kom fram och av bussen ^^

kallt som fan ute jag har under hela kvällen sagt att vi måste vara ute och gå hela natten tills solen går upp och försöka njuta av allt,så tiden ska kännas som den går och det blir dag. M frös enormt mycket, jag också. Vi bestämmer oss för att iallafall hämta mer kläder hos mig. men vi stannar inne och där blir allt lugnare och tryggare. M somnar snart och jag ligger med mest lite roofylld och mys känsla under täcket och påminner mig att ja är trygg och har ingen bråttom att det ska bli dag, det kommer bli dag börjar jag känner ro av att se min vän sova brevid. sneglar mot fönstret och tyckte det börja bli ljust ute, ville tro det iallafall.. sen somna även jag efter ett tag. klockan var då runt 6 på morgonen.

Nu i efterhand när jag läst om egodöd, önskar jag att jag vetat det innan och då kanske vågat släppa taget och bli ett me allt. Det verkar vara en häftig och underbar upplevelse enligt många. Min vän sa efteråt att han inte ens trippa, han kände inte av nått. han har minnes luckor, och han betedde sig hel konstig så han har ju trippat utan han han verkar ha vetat det. vi drack lite alkohol innan vi tog lsd bör nämnas.

Du borde inte tänka på döden när du trippar lilla vännen, de insikterna får du på andra sätt i trippen iaf

Det var upplösande av egot som automatiskt upprepade sig som gjorde att jag kände att jag höll på att dö. döden va slutbiten av insikten av att vi allt är ett, ja höll på att explodera och bli allt och inget. så temat blev döden tyvärr. kände mig helt traumatiserad efteråt, nu börjar jag må bra igen.

LSD trippar är för allvarliga för att användas av knarkare och russökande ungdomar. Instant ZEN som instant kaffe. Surrogat för den långa riktiga vägen till insikt.

Håller med att lsd trippar ska tar på allvar. Hoppades på insikter och personlig utveckling i små doser under ruset. Var opåläst och kunde inte ana att det skulle komma som en käftsmäll. men just nu när det gått några dagar känner jag en roo och skön känsla så ser det ändå som en bra händelse i mitt liv.

Kommer dock inte ta droger mer..fortsätter med meditation istället för självutveckling.

Tar lång tid att bearbeta insikter i LSD påverkan. Men minne för livet säkert. Meditera på! Det är väl självutveckling?

Ah precis,menade att ja kör på meditation för att få självutveckling istället för lsd och andra droger