Robert Mathiasson har avgått som ordförande för Kommunistiska Partiet

Under sin tid som partiordförande har Robert på ett mycket förtjänstfullt sätt axlat stora och svåra uppgifter, att formera politisk-, ideologisk och organisatorisk kraft som på allvar kan utmana kapitalismen och sätta arbetarsaken på kartan igen.

I detta arbete har Robert drabbats av utmattningssyndrom. Efter månader av vila, står det tyvärr klart att det krävs betydligt längre tid att läka.

Vår önskan och förhoppning är att Robert måtte tillfriskna, det är givetvis det viktigaste. Men vi hoppas också få se en frisk Robert Mathiasson tillbaka så småningom, i kampen för rättvisa och socialism.

I helgen valdes Ulf Nilsson till ny ordförande för Kommunistiska Partiet.
Till detta ber vi att få återkomma.

Hej alla vänner!


Som ni kanske har märkt har det varit tyst från mig på sociala medier, och i övrigt, sedan i maj. Min tystnad beror på att jag – efter långvariga stridigheter inom den s.k. ”vänstern” och även inom mitt eget parti – har gått in i den berömda väggen. Det har blivit för mycket att försöka hålla ihop ett parti och samtidigt strida för en politisk utveckling som jag anser är nödvändig.

Jag trodde att några lediga månader i sommar skulle räcka för att återhämta kraft, men tyvärr inte. Jag har därför tvingats avgå som partiordförande.


Men min hälsostatus är inte bara – och inte främst – en personlig fråga. Det handlar om politik. Alla som varit i kontakt med den s.k. ”vänstern”, de senaste tio-tjugo åren kan se hur galet det har blivit.

Sunt förnuft – att se verkligheten så som den är och formulera en politik som är bra för vanligt folk (det brukade kallas en materialistisk samhällssyn) – har ersatts av en verklighetsfrånvänd politik byggd på vackra ord, abstrakta teorier och allmänt prat om godhet (det brukade kallas idealism).

Den som utmanar och ifrågasätter de givna ”sanningarna” – antingen de vänsterliberala godhetsbekännelserna eller de sekteristiska 70-tals-dogmerna – anklagas för att vara rasist, fascist, opportunist och en mängd andra –ister. En rörelse som inte är förmögen till intellektuell diskussion, där man tar varandra på allvar och har verkligheten – och inte kartan – som utgångspunkt för samtalet. En sådan rörelse är impotent och död.


I försöket att ta denna diskussion har för min egen del den stora förloraren varit min hälsa. Jag vet att det finns många som tänker i samma banor. Det gäller inte minst att formulera svar på alla de problem som den nyliberala invandrings- och segregationspolitiken har skapat. Idag lämnas det åt högern att spela mot öppet mål i dessa frågor.

Det finns idag ingen organisation som har varken den intellektuella eller organisatoriska styrkan att bli den kraft som behövs i svensk politik. Samtidigt har konsekvenserna av den nyliberala förvandlingen av Sverige aldrig varit tydligare. Elitens verklighetsfrånvända politik har slagit knut på sig själv. Och bland vanligt folk blir det allt tydligare att vi inte vill leva i det framtida samhälle som vi börjar se konturerna av.


Det måste därför byggas en ny rörelse – bortom partiegoism, sekterism och 1900-talets politiska former. För detta, och för att K ska vara en del av ett sådant bygge, har jag kämpat och dessvärre bränts ut. Men hjärntröttheten gör mig inte mindre övertygad om att det är det enda rätta.

Jag har inte svaren, men jag tror att jag har en kommit fram till en hel del av de frågor som vi måste börja samtala om. Jag ber om ursäkt för att jag själv inte kommer att orka och kunna vara en del av detta arbete den kommande tiden.

Jag bröt tillfälligt min tystnad härom veckan när V-ledningen uteslöt min vän och kamrat Amineh Kakabaveh. Då gick det inte längre att vara tyst. Människor som kämpar mot hedersrelaterat förtryck och för en verklig integration ska stödjas, inte stängas ute. Därför kunde jag inte hålla mig för att yttra mig.

Men från och med nu kommer jag att vara ned- och bortkopplad tills hälsan är återställd. Jag vill tacka alla kamrater och vänner för den tid som varit och allt jag fått lära mig tillsammans med er.

Kämpa på! Vi hörs och ses!

Vänliga hälsningar

/Robban M

Sen några månader tillbaka har jag blivit kontaktad av både gamla partikamrater och nya bekantskaper med frågan: Vad har hänt med partiet? Dessa frågor kom efter det jag publicerat en liten sak om Nationen på Facebook.

När jag idag på morgonen läste Robert Mathiassons bittra ord om sin desertering, bitterhet och fördömandet av hela partiets historia tyckte jag inte att det var oförskämt om jag gav min syn på saken. Jag var ju trots allt med och bildade partiet och tidningen Proletären. Ordförande i 28 år och skrev ledare i tidningen lika länge.

Under Anders Carlssons tid växte sig högern starkare. Migrationen blev en högst påtaglig del av den svenska politiken. I slutet av 1990 talet hade vi en ljum föraning om migrationsfrågan när den europeiska imperialismen lyckade splittra upp det forna Jugoslavien och balkanstaterna . Bulgarien och Rumänien sällade sig till den europeiska kapitalismen. För att rida spärr mot en sådan politik skrev Anders och jag en artikel mot den ökande migrationen där det enbart rörde sig om ekonomiska flyktingar.
När Anders tog över som ordförande lades all kritik av den svenska migrationspolitiken ner.

Alla som kritiserade framväxandet av parallellsamhällen i storstädernas förorter eller som vågade knysta om ett stort inflytande av imamer och klanledare i dessa samhällen placerades i facket rasister eller islamofober.


Att partiet ställde sig utanför debatten i de som arbetarklassen bedömde som de stora och viktiga frågorna gjorde att partiet alltmer marginaliserats. Sådant var läget när Anders beslutade sig för att avgå men han såg till att hans politiska gunstlingar, Robert Mathiasson och Jenny Tedjeza kom med i den direkta ledningen. Den senare har gjort en märklig karriär i partiet. Aldrig känd som en politisk aktivist i sin grundorganisation eller lokalavdelning lyfts hon fram i den direkta ledningen för partiet. Därom vittnar hon i internorganet KK 2/15.

Tala om vänskapskorruption!

Efter en tid när Robert, Per och Jenny bildat arbetsutskott för att leda partistyrelsens arbete började projektmakeriet att ta vid. Gamla tankar ansågs omorderna. Tdningen och partiet skulle moderniseras och förslagen stod som spön i backen i organisationen och hos medlemmarna hanns det aldrig med, utan dessa överraskades av det ena förslaget efter det andra. Men några försök att förankra det nya hanns aldrig med, innan ett annat dök upp.
Det här sättet att leda ett parti är naturligtvis dödfött och rent vettlöst.

Två exempel.
En kort tid före EU-valet fick robert en ide att han skulle tala med en ledande “fri vänsterkolumnist”, de skulle söka några andra likasinnade om att bilda ett brett block med parollen om att kräva en ny folkomröstning om EU. Robban la ut tankarna om detta och fick ett glatt tillrop från en av tidningens journalister. Dessa inlägg togs snabbt bort, det var för uselt tänkt.
Partiet som han var ledare för lämnades långt bakom.

Det andra exemplet är från Förstamajfirandet i år. Jenny Tedjeza skrev en fullständigt lögnaktig artikel om förstamajfirandet i landet Sverige. Historien är den att arbetarpartierna alltid organiserat tillställningarna och att vårt parti, KPML(r) var de första som bröt med socialdemokratin och arrangerade Röd Front i modern tid. För att underbygga sina galna tankar hade partiets au börja tala om en ny “okorrumperad arbetarrörelse”.Det blir lite ironiskt när man vet hur både Robert och Jenny fått sina positioner i rörelsen.

Krisen i partiet har varit synlig i tidningen under sommaren och fram till nu. Velighet har lett fram till att de båda sidorna har fått utse sin ledarskribent som byts av varannan vecka.
En ledare i en kommunistisk tidning som kommer ut en gång i veckan ska naturligtvis ha en ledare som kommenterar och lägger sig i den dagliga politken.

Isätllet har vi under senare tid fått en mångordig artikel om skolfrågan skriven av en lärare, en annan har handlat om breddidrottens förhållande till eliten, förmodligen skriven av någon som sysslar med idrott. En tredje handlade om någon slags feminism men förmådde inte se den särställning som hedersvåldet utstrålar, varför en debatt uppstod.
En sak är klar det var inte politiska ledare, de skulle kanske platsa som en artikel i tidningen.

I den gångna helgen hade partiet dragit samman till en ordförandekonferens i Göteborg.
Inga större beslut fattades men en ny ordförande utsågs och det är bra, någon måste ta på sig ledartröjan.

Men vad händer sen?
Partiet har rest fyra frågor som ska besvaras i sin interna tidning. Jag har efter bästa förmåga sökt svara på frågorna och det är min förhoppning att ledningen tar med dem i den kommande debatten. En Debatt som ska föras internt.

Att jag yttrar mig på facebook får anses vara ett svar till Robert.

𝗞𝗮𝗺𝗽𝗲𝗻 𝗺𝗲𝗹𝗹𝗮𝗻 𝗳𝗮𝗹𝗮𝗻𝗴𝗲𝗿𝗻𝗮 𝗶𝗻𝗼𝗺 𝗞 𝗮𝘃𝗴𝗷𝗼𝗿𝗱.

Så har Robert Mathiasson avgått som ordförande för Kommunistiska Partiet efter att blivit utbränd.
Han slog in på en ny väg som höll på att leda partiet från paradoxen att vara kvar i 70-talets sekterism samtidigt som man anammar 2000-talets vänsterliberala identitetspolitik.

Mathiasson trodde att han skulle kunna väcka frågor till diskussion men föga kunde han väl ana att den liberala falangen inte ville diskutera saken utan direkt anklagade honom för rasism och liknande saker.
Att partiet varit splittrat länge är tydligt och genom att pressa Mathiasson till att avgå, (utan hänsyn till konsekvenser för hans hälsa) så slår den liberala falangen hårt ner på den linje Mathiasson med flera förespråkat.

Det är med all sannolikhet ett avgjort slag och slutet för det partiet.
En ny organisation måste nu träda fram i dess plats. En organisation som vare sig sitter kvar i sekterism och nostalgi eller svävar bort i liberalism och identitetspolitik.

Frihetsfacklan tar nu till helgen de första stegen mot samling och organisering.
Vi kommer gladeligen axla den roll som K nu frivilligt avsagt sig. Vi tar kampen för en stridbar arbetarrörelse med en svensk socialism för 2000-talet.

KOMMUNISTERNA INFORMERAR:
ULF NILSSON VALD TILL NY ORDFÖRANDE I KOMMUNISTISKA PARTIET
Robert Mathiasson har avgått som Kommunistiska Partiets ordförande, med hänvisning till utmattningssyndrom. Under förra helgens partistyrelsemöte valdes Ulf Nilsson till ny partiordförande.

Under sin tid som partiordförande för Kommunistiska Partiet har Robert Mathiasson på ett mycket förtjänstfullt sätt axlat stora och svåra uppgifter, att formera politisk, ideologisk och organisatorisk kraft som på allvar kan utmana kapitalismen och sätta arbetarsaken på kartan igen.

I detta arbete har Robert Mathiasson drabbats av utmattningssyndrom. Efter månader av vila, står det tyvärr klart att det krävs betydligt längre tid att läka.

Vår önskan och förhoppning är att Robert Mathiasson måtte tillfriskna, det är givetvis det viktigaste. Men vi hoppas också få se en frisk Robert Mathiasson tillbaka så småningom, i kampen för rättvisa och socialism.

Kommunistiska Partiet har den demokratiska ordningen att kongressen väljer partistyrelse. Inom partistyrelsen väljs sedan ordförande och partisekreterare. De som är valda leder arbetet men kan också avsättas när som helst av partistyrelsen. Det innebär att det hela tiden finns en demokratisk kontroll.

På partistyrelsemöte den 14 september valdes plåtslagaren och partiets tidigare facklige sekreterare Ulf Nilsson till ny ordförande. Ulf Nilsson har stort förtroendekapital både inom och utanför partiet. Elsa-Lena Åström, Alingsås och Bengt Johansson, Varberg, valdes till partisekreterare. Tidigare partisekreteraren Pär Johansson har alltså frånträtt sin befattning.

Det är ingen hemlighet att även Kommunistiska Partiet brottas med politiska motsättningar.

– Det som hänt Robert Mathiasson är jättetråkigt. Jag känner mig inte direkt som någon framtidslösning, med tanke på min ålder. Men jag och flera med mig försöker ta ansvar för att det nödvändiga förnyelsearbetet inom K fortsätter. Partiet har under alltför lång tid tappat relevans i arbetarklassens ögon och det är absolut nödvändigt att bryta den utvecklingen, säger Ulf Nilsson.

Kommunistiska Partiets arbetsutskott