Arbetsplatser "from hell". Era värsta mardrömsjobb/chefer/kollegor.

Ibland slutar någon på ens jobb och en ny stjärna ska komma in och ersätta kuggen. Om man har tur så är det en lycklig stjärna, men många gånger är det kanske inte det. Dom flesta har säkert varit med om det. Eller att man själv är den olyckliga stjärnan som hamnar i ett sammanhang med dessa tölpar och fån.

En gång på tidigt 80-tal när jag jobbade på varvet så hände precis detta. Jag hade en position på jobbet där jag skulle ta hand om nya slynglar och "lära upp" dom så jag suckade högljudt och mumlade fram något i stil med "jamenehhee deee vauh dåehh tuuuusan!". Inte bara att odågan till arbetare var sen (kom två timmar efter utsatt tid), utan när han väl kom dit så var det första klanten gjorde att hälla kaffe över arbetsplatsen, båten, sig själv - och mig. Jag bad om att få tala om ett och annat, men ändå envisades han med att fortsätta dyka upp där i tid - men framför allt i otid. Det var ingen kul period det där. Som tur var försvann han under mystiska omständigheter efter ett tag.

En annan kollega jag hade en gång, på ett annat jobb, hade en otroligt dryg ovana att fingra på allt. Allt! På tavlorna på väggen, på väggen, på datorerna, på skåpen, på kaffetermosen, på kaffekopparna, på stolarna, på besticken, överallt! Om man skulle gå in där och göra en fingeravtrycksanalys skulle man tro att det bara varit den här kollegan som varit där. Detta på en arbetsplats med 500 arbetare. Hemskt var det. Kollegan hade dessutom en otroligt ful klädstil, med några slags skinnimiterade byxor. Även dessa fyllda med fettiga fingeravtryck.

Utöver det är det otroligt jobbigt med människor som inte kan göra sina arbetsuppgifter rätt, så arbetsplatsen ser ut som en krigsson. Det är sopor överallt. Ingen har schemalagt arbetarna. Folk vabbar utan att säga till. Någon är iväg på rast. Ingen vet var någon är. Lösenorden funkar inte. Kodlåsen är fel. Jobbtelefonerna saknar sim-kort. Stolarnas ryggstöd går inte att reglera. Shefen är på semester. Ersättaren är på semester. Tejpen är slut. Larmet är felinstallerat och sätts igång felaktigt. Allt är bara eländigt.

Ni då?
Vad har ni för erfarenheter av mardrömsarbetsplatser och tillhörande mardrömsarbetare?

Jag måste bara tacka för skrattet som jag fick av din beskrivning av den fingrande kollegan

Jag får återkomma om jag kommer ihåg något dråpligt under kvällen.

Hade en riktig besserwisser som chef en gång, han visste svaret på allt, och då menar jag allt..kruxet var att han ofta hade fel men totalvägrade att erkänna det. En annan grej med honom var att ifall någon nämnde tex en cool helikopter eller en bil på 1000 hästkrafter så hade han minsann åkt just den helikoptern och bilen en gång satt vi runt fikabordet och jag såg på tv-tablån att sällskapsresan skulle visas så nämnde det, han hade minsann råkat gå just där de spelade in en scen och börjat prata med skådisarna och slutade med att han satte och drack öl med alla skådisarna i filmen...ja men tjena.

Värsta arbetsplatsen var en med "dödande tystnad" i lunchrummet. Alla hatade jobbet och alla hatade alla andra.

Jag var där 5 månader.

Efter 2 månader var det någon som hasplade ur sig "jag ska få ett nytt jobb". Tystnad... alla tänker "det vill jag med". 2 månader senare stack en till och sist jag.

På min nya arbetsplats kom en dit från den förra efter ca 1.5 år.

Var inom kommunen.

Jag jobbade en gång i tiden på ett litet men "anrikt" kasino i Schweiz.

Kasinochefen och kasinodirektören var övertygade om att när gästerna vann pengar vid ett bord var det på grund av otursförföljda croupierer. När en gäst vann för mycket sprang chefen runt och bytte ut kulorna i rouletten, bytte ut korten mot nya och skrek åt croupiererna att stå på ett ben för att åtminstone försöka hejda utvecklingen.

Varje dag innan vi öppnade slängde han salt på borden och hade en halvtimmes lång briefing som i princip gick ut på att förklara för oss att vi kunde inte fortsätta utbetala på det här sättet, det här var nämligen ett kasino och inte en välgörenhet.

Förlusterna, som chefen räknat ut tillsammans med direktören, fick vi ofta höra var 90%. Denna siffra var baserad på att i genomsnitt så gick varje gäst hem med ungefär 90% av det han kommit till kasinot med.

Tyvärr är kasinobranschen fylld med dessa underbarn.

Hade en kollega som inte gick att samarbeta med. När man försökte kommunicera kring arbetet skulle han ständigt komma med alternativa lösningar som enligt honom var bättre. Han hade väldigt hög svansföring och hade för ovana att dra ut på rasterna lite extra till andras förtret. Att dra fram mobilen titt som tätt var heller inget problem för honom, trots att vi andra fick vackert stå och invänta honom.

Han var även "våldsam" i sina rörelser, trots att det i övrigt inte var något uppenbart "fel" på honom. En kvinnlig kollega uttryckte en gång sin rädsla inför detta.

Vi var så många som störde oss på honom att han blev inkallad till samtal med chefen. Det gjorde att han blev bättre på att passa tider iaf.

Efter en tid sjukskrev han sig så pass ofta att han tillslut förlorade jobbet dock.

Jobbade ca 1 månad på ett riktigt nedgånget vårdboende.
Outbildad personal, stress, konflikter och vissa skrek på de äldre.

Sjuksköterskan kunde knappt svenska och hade inte heller något större intresse av de boendes bekymmer. Folk låg i sina rum och skrek ut sin ångest utan att någon brydde sig.
Usch aldrig mer...

Snälla hälsa på era äldre oftare än 1gång i månaden. De äldre är helt utelämnade och beroende av att ha anhöriga som bryr sig.

Hade en dryg kollega en gång som av någon konstig anledning hade fått ansvar att ta emot nya arbetskamrater.

Han var dryg, hade taskig attityd, himlade med ögonen när han tyckte någon gjorde nåt fel och frustade ut ”"jamenehhee deee vauh dåehh tuuuusan!”.
Många nya arbetskamrater slutade och brukade komma försent då dom kände sig nedtryckta av denna idiot.

Det där låter helt världsfrånvänt.
Det är klart att gästerna ska vinna tillbaka en del av pengarna, det är så det funkar.
Nätcasinon har en payout på runt 97%.

Ja, tydligaste minnet från ett sommarjobb var dessa ensamma gamlingar...

Stött på konfliktklivrädda chefer som inte tagit tag i problem, vilket i sin tur ledde till att andra undrade varför de skulle sköta sina arbetsuppgifter när inte vissa gjorde det.

Haft mycket goda kolleger mestadels, förutom två kärringar som gaddade ihop sig mot mig pga chefen enligt dem favoriserade mig. Vilket inte stämde alls, utan den klassiska avundsjukan för att vi hade humor ihop. Det blev så olidligt att jag blev tvungen att lämna arbetsplatsen.

Jobbade på en flyttfirma med en kollega som hade aggressionsproblem. Han triggades av "Var försiktig med den där" från kunder. Han var ju ett proffs så han var försiktig med allt, vem fan var en kund att säga åt honom vilka av kundens prylar han skulle vara försiktig med?

Han retade sig på detta men svalde det tills en gång då han flippade ur. Kastade saker ut från fönstret, krossade grejer i golvet och flippade helt. Skrek grejer till tanten som "Titta vad försiktig jag är!" "Är jag försiktig nu din jävla kärring?"...han fick sparken efter det. Tyvärr missade jag spektaklet för vi var inte i samma "lag" den dagen.

Via bemanning så kom jag in på en ökänd arbetsplats. I över ett år så hade jag fått höra från flertalet som jobbat där att det är en miserabel arbetsplats. "Tur för dig att du är svensk!" fick jag t.ex. höra när jag skulle dit. Detta hade jag fått bekräftat från en invandrarkompis som pallade med ett par veckor där de behandlat han som skit. Jag kunde även se det själv på plats.

Av någon anledning var jag taggad på att få uppleva detta helvete i egen hög person. "Hur illa kan det vara?" undrade jag.

Det var som att gå om högstadiet, fast bara med drop-outs. Tydlig social hierarki med oavbruten mobbing. Alla mådde skit. Fysiskt och psykiskt. Chefen som inte vågade säga ifrån, vågade heller inte kräva att folk arbetade under arbetstid vilket resulterade i att det bara var vi inhyrda som producerade medan de fast anställda mest bara larvade sig eller förstörde för de som jobbade. Eller så ägnade de sig åt sina systematiska stölder, som chefen självklart visste om. Det var nog det som ledde till att hela personalstyrkan byttes ut till slut. Alla förutom chefen.