2006-03-12, 03:08
#1
Vikt: 60 kg
Ålder: 21
Testade nu: 0.2 gram salvia x10
Tidigare erfarenhet: LSA, Salvia och DXM
Här kommer ännu en rapport av mig från mina små lustiga upplevelser med salvian.
01:00
Gömde alla vassa föremål i mitt rum i en låda, låste dörren samt förberedde bucketbongen med en fin skål av folie. Gjorde lite hål och lastade på 0.2 gram 10x salvia med björnbärssmak. Knäppte på lite häftiga djungelljud från datorn och fixade lite mysbelysning. Satte tidräkning på mobilen och drog ett stadigt bloss från bongen. Höll det inne i 20 sekunder innan jag andades ut något som knappt syntes. Min rökteknik har blivit bättre tänkte jag. Drog det sista från bongen och satte mig på sängen.
01:01
Kände mig helsnurrig. Tittade på händerna och skakade på dem. Jepp, salvian hade tagit. Lade mig i sängen i tron om att jag skulle få ett skönt djungelaktigt rus pga. musiken. Oj va fel jag hade. Jag vaknade upp som om jag hade varit någon annanstans. Hela kroppen pulserade med ett ljud som lät typ "ngern" (uttalet för "pengar" på thailändska). I 2 hertz pulserade hela kroppen och hjärnan. Jag blev genast livrädd att jag förstört mig själv. Hela situationen kändes så självklar. Ställde mig upp. Rummet var inte mitt rum längre. Det var helt annorlunda. Väggarna var gulröda och överallt i denna värld gömde sig varelser som viskade saker till mig. Kunde inte höra vad. De kändes som ett par polare.
Jag öppnade dörren i rummet och kom till en avsats. Egentligen är det som en kort korridor på ett par meter innan vardagsrummet kommer. Vänster vägg existerade inte nu och det var ett stup där. En av dessa varelser berättade för mig att mitt liv gick ut på att jag skulle springa fram och tillbaka mellan mitt rum och vardagsrummet. Detta var en självklarhet precis som att äpplet faller till marken. Jag insåg att detta var det viktigaste - mitt mission. Precis som autentiska barn som gungar fram och tillbaka eller personer med cp som rycker. (ja, man kände så då)
Med ett sänkt huvud tog jag an min livsuppgift. Jag sprang mellan vardagsrummet, genom avsatsen och in i detta väldigt konstigt formade rum. Jag sprang fram och tillbaka. I säkert tio minuter sprang jag fram och tillbaka. Jag var ett med dessa varelser nu. De hade sin livsuppgift att välkomna folk i sin värld. Jag hade min.
Nu kändes det som om en flod sköljde över mig. Jag stod mitt i denna ström och var ju självklart tvungen att kuta igenom den för att komma till rummet för ännu en repetition. När jag kämpat mig genom strömmen såg jag en ljus sak. Det visade sig vara min datorskärm. Medans jag kämpade mig genom denna ström satte jag igång MSN och sökte kontakt. Jag satt fortfarande i denna missformade värld och knappade på datorn.
Plockade upp min mobil och kikade på tiden. Det hade gått 15 minuter nästan exakt. "ngern ngern ngern ngern" Detta ljud fortsatte i mitt huvud i en kvart till.
Denna tripp var ren skräck rakt igenom. Inte bara för att jag var livrädd att ljudet skulle fortsätta resten av mitt liv utan också för att jag kände att ingenting förutom jag och min livsuppgift existerade. En självklarhet.
Detta var en rätt liten rapport utan direkt mycket substans, och det kommer säkert komma flera såna. Säg till om jag ska sluta publicera skit utan innehåll.
Ålder: 21
Testade nu: 0.2 gram salvia x10
Tidigare erfarenhet: LSA, Salvia och DXM
Här kommer ännu en rapport av mig från mina små lustiga upplevelser med salvian.
01:00
Gömde alla vassa föremål i mitt rum i en låda, låste dörren samt förberedde bucketbongen med en fin skål av folie. Gjorde lite hål och lastade på 0.2 gram 10x salvia med björnbärssmak. Knäppte på lite häftiga djungelljud från datorn och fixade lite mysbelysning. Satte tidräkning på mobilen och drog ett stadigt bloss från bongen. Höll det inne i 20 sekunder innan jag andades ut något som knappt syntes. Min rökteknik har blivit bättre tänkte jag. Drog det sista från bongen och satte mig på sängen.
01:01
Kände mig helsnurrig. Tittade på händerna och skakade på dem. Jepp, salvian hade tagit. Lade mig i sängen i tron om att jag skulle få ett skönt djungelaktigt rus pga. musiken. Oj va fel jag hade. Jag vaknade upp som om jag hade varit någon annanstans. Hela kroppen pulserade med ett ljud som lät typ "ngern" (uttalet för "pengar" på thailändska). I 2 hertz pulserade hela kroppen och hjärnan. Jag blev genast livrädd att jag förstört mig själv. Hela situationen kändes så självklar. Ställde mig upp. Rummet var inte mitt rum längre. Det var helt annorlunda. Väggarna var gulröda och överallt i denna värld gömde sig varelser som viskade saker till mig. Kunde inte höra vad. De kändes som ett par polare.
Jag öppnade dörren i rummet och kom till en avsats. Egentligen är det som en kort korridor på ett par meter innan vardagsrummet kommer. Vänster vägg existerade inte nu och det var ett stup där. En av dessa varelser berättade för mig att mitt liv gick ut på att jag skulle springa fram och tillbaka mellan mitt rum och vardagsrummet. Detta var en självklarhet precis som att äpplet faller till marken. Jag insåg att detta var det viktigaste - mitt mission. Precis som autentiska barn som gungar fram och tillbaka eller personer med cp som rycker. (ja, man kände så då)
Med ett sänkt huvud tog jag an min livsuppgift. Jag sprang mellan vardagsrummet, genom avsatsen och in i detta väldigt konstigt formade rum. Jag sprang fram och tillbaka. I säkert tio minuter sprang jag fram och tillbaka. Jag var ett med dessa varelser nu. De hade sin livsuppgift att välkomna folk i sin värld. Jag hade min.
Nu kändes det som om en flod sköljde över mig. Jag stod mitt i denna ström och var ju självklart tvungen att kuta igenom den för att komma till rummet för ännu en repetition. När jag kämpat mig genom strömmen såg jag en ljus sak. Det visade sig vara min datorskärm. Medans jag kämpade mig genom denna ström satte jag igång MSN och sökte kontakt. Jag satt fortfarande i denna missformade värld och knappade på datorn.
Plockade upp min mobil och kikade på tiden. Det hade gått 15 minuter nästan exakt. "ngern ngern ngern ngern" Detta ljud fortsatte i mitt huvud i en kvart till.
Denna tripp var ren skräck rakt igenom. Inte bara för att jag var livrädd att ljudet skulle fortsätta resten av mitt liv utan också för att jag kände att ingenting förutom jag och min livsuppgift existerade. En självklarhet.
Detta var en rätt liten rapport utan direkt mycket substans, och det kommer säkert komma flera såna. Säg till om jag ska sluta publicera skit utan innehåll.
