Får inte bensodiazepiner utskrivet av läkare, anser mig behöva dessa periodvis

Har kämpat med ett problem länge som är oerhört påtagligt i mitt liv, kärnan i det som hindrar upprätthållandet utav goda rutiner, sunda tankar, motivation m.m. Det liknar borderline men har inte riktigt maniska episoder i den bemärkelse, mår helt enkelt bara "naturligt" bra, dvs kan andas, sortera mina tankar, vara mottaglig för hjälp i frågor som rör det jag undrar över i podcasts, motivational speeches och så där. Går upp tidigt, äter bra, rör på mig, tränar och har optimistiska glasögon kring framtiden. Men så kommer en krasch från ingenstans där allting bara sugs ur mig. Allting som beskrevs ovan är motsatt till hur jag vill att det ska vara, det är mer än "en dålig dag", "ryck upp dig", kind of stuff. Det är ett lidande som kan få mig att tro vad som helst i negativa bemärkelser. Har provat att bara pusha igenom det men all kraft går åt att bara fokusera på att kunna andas och i sociala situationer försöka att flyta med, men förgäves. Har påtalat detta för läkaren så många gånger och velat ha en lättare benzo som hade kunnat hjälpa mig att upprätthålla sunda vanor genom den episoden istället för att under två veckor bara vara helt jävla tom. Vem är medicinen annars till för? Där finns tom en plan för medicineringen, absolut inget som skulle lösa något problem eller tas jämnt, endast v.b och som underlättat fasen av helvetet som varit återkommande genom hela mitt liv. Vad fan gör man åt detta?! Pallar inte!!

Är själv typ likadan och ett tips är att ge fan i Benzo om du inte redan vet till 100% att du kan hantera det.

Men ja, ska du få hjälp måste du vara riktigt illa däran. Om de inte anser att du har starka självmordstendenser så bryr de sig föga.

Har du sagt till dem att du funtar på att ta livet av dig? Det kan gå mycket fortare att få hjälp då men du kan också bli tvångsinlagd.

Tänk positivt; sluta knarka=må bättre.

Har provat på fyra olika antidepressiva läkemedel och är inte beredd på att prova en femte. Hade fått medicinen tilldelad utav mina föräldrar då jag bor där tillfälligt, vilket min läkare också vet om. Har missbruksproblematik i papperna, dock aldrig ätit benso, mest självmedicinerat med opiater. Det skulle kunna vara ett alternativ att få prova på en lättare benso men socialstyrelsen har tydligen ganska så starka riktlinjer som gör läkarna lite nojiga att förskriva läkemedel men i detta fallet finns där ju en helhetsbild i hur medicinen skulle användas, att kunna orka ta sig förbi dipparna som legat till grund för hur jag mått hela livet, långt innan drogerna ens kom in i bilden men som såklart förvärrat symptomen över tid. Min ADHD medicin har hjälpt mig väldigt mycket men enligt fass är 70 mg maximal dos att förskriva, i vissa fall kan den höjas men nu har den inte givit effekt på två månader annars hjälper den mig med allt som nämns. Det är bokstavligt talat euforiskt att känna sig normal men vetskapen om att det är så jädra tillfälligt är bara så håglöst...

Har sagt att jag inte vet vart jag ska ta vägen snart för jag inte orkar med det, speciellt panikångesten och på det hela fungera normalt på jobbet. Sagt att jag snart inte orkar leva men som ett mantra får jag bara upprepat att akutpsyk finns när det händer, och där mår man ju inte bättre speciellt när man har en insikt i vad som yttrar sig, enda frågetecknet är varför det gör det, och framförallt så hastigt..

Ursäkta mig men det där är bara nonsens i min situation.

Gav du medicinerna en ärlig chans? Höll du dig helt nykter när du tog dom? Gick också igenom en hel drös innan jag hittade en som fungerade riktigt bra så kan vara värt att försöka igen.

Ang benso, om du redan haft missbruksproblem så avråder jag dig ännu mer från att ge fan i benso.

Benso kan fungera bra för folk som mår dåligt ibland. Men för de som mår dåligt regelbundet i långa perioder så är det livsfarligt. Har käkat mycket opiater med men benson trodde jag aldrig att jag skulle bli fri ifrån. Känslan av att det inte finns ett enda fragment av oro, ångest, grubbel blir väldigt snabbt svår att klara sig utan.

Till frågan på vad man gör åt detta söker även jag ett svar.

Köper det du säger om benso i mångt och mycket, _men_.
Preparatet är tänkt att intas i så liten utsträckning som möjligt, endast för att ge kroppen tid att anpassa sig till det som annars kommer ligga till grund för ett sunt och normalt liv men som nu inte går. Det är inte hållbart att två veckor, på sin höjd då då må stabilt, sedan radera bort allting som under den tiden gav livet en mening och en känsla av kontroll. Ett läkemedel som SSRI är mer till för om man har svårt att känna någon värme när någon nära ger dig en kram, om du tittar på en film som väcker känslor men bara vara helt apatisk kring det och allt annat, anser jag. Det där har aldrig varit ett problem. Det som varit problemet är drivkraften, att sakna mening för att äta eller träna för den delen då behovet av överlevnadsinsikt bara inte finns där längre oavsett.. Att dina tankar om stegen framåt och associationerna du har kring de tankarna bara är helt svarta, verkligen as mörka och inte heller något som känns bra.
Sedan så tar det ju ett antal veckor för ett nytt läkemedel som antidepp att ge effekt vilket inte är vad som behövs i en redan pågående förändring inom och utåt som är glasklart att detta är vad som behövs göras och en vision om det, men som inte kan upprätthållas då jobbet dranerar all den möjliga energin att ta sig förbi. SSRI har ju också kända biverkningar som kan vara förödande, där behövs ju verkligen något lugnande, i sådana fall hade jag orkat försöka igen.

Läkaren tipsade om onlazepin.. Ska ge det ett försök verkligen. Din fråga om jag höll mig nykter helt och hållet under tiden jag provade på olika läkemedel. Ärligt talat nej, men knarkade heller inte mycket. Knarket var alltid ett sätt att hämta energi men kunnat lämna ganska så oregelbundna urinprov och klarat mig vilket säger en hel del. Med det sagt har det många gånger kanske räddat mig från att faktiskt ta mitt eget liv. Vet inte, detta liknar mina innerliga försök till att kunna sova genom att avstå från blått ljus, ha svalt och skönt, träna och vara aktiv under dagen, vara fysiskt utmattad men ändå, alltid, alltid spendera 3-5 timmar innan det gick att sova, vilket imovane verkligen, verkligen underlättat och då äter jag inte den varje dag då jag vet hur den påverkar gaba receptorerna och allvarligheten i att behöva den varje dag för att ens kunna sova. Har nätter där jag genomlider att ligga och vända men som ändå är bättre än att knapra varje dag. Samma sätt hade jag sett bensot som..

Förstår precis vad du menar. För mig ligger också problemet i att jag helt saknar drivkraft och motivation. SSRI fungerar inte på mig heller så då tyder det på att det inte är serotoninbrist det handlar om utan snarare dopamin/adrenalin.

Har du prövat Voxra? Det är den första och enda antidepressiva som fungerat för mig. Den reglerar dopamin och adrenalin. Det fick mig från apatisk och självmordsbenägen till att kunna jobba på bara några veckor. Gav inte heller samma biverkningar som SSRI.

Dopaminfasta borde du också kolla upp. Det brukar vara riktigt effektivt om man kan uthärda det. Dvs du ska ge dina slutkörda dopaminreceptorer lite hjälp på traven för att återhämta sig. Något som tar lång tid i vanliga fall.



Ang olanzapin, pröva den för all del men gör ORDENTLIGT med research först. Som du säkert vet så är ju det en medicin mot psykoser. Anledningen till att du får den är förmodligen att de inom vården är trötta på dig. Då brukar den skrivas ut.

Den kan hjälpa mot jobbiga tankar och dåligt mående men räkna inte med att den kommer att hjälpa dig med motivationen, tvärtom. Den blockerar dopaminet då du får ännu mindre driv, tar du den regelbundet så räkna även med en hel radda vidriga biverkningar.

Varför de ger den till folk de tröttnat på är för att den även sopar rent i huvudet på dig. Du slutar tänka så mycket. Det är den du brukar få när du kommer in till akutpsyk, mot typ allt tänkbart.

Vanligt är att man blir extremt medgörlig, vek, trött, bryr sig inte om någonting överhuvudtaget, sexlusten försvinner totalt. Jag käkade den i ganska många år. Man blir också extremt hungrig och väldigt trött så det du gör är att du sover och äter.

Den typen av 'medicin' uppfanns precis efter att lobotomi blivit förbjudet, den kallades tom 'kemisk lobotomi' när den kom. Men man blir inte till något besvär längre för man varken bryr sig eller fattar något.

Personligen finner jag det helt sjukt att de intalar folk att neuroleptika som olanzapin skulle göra något bättre och vill även ge en obs angående den för att när du väl gått in dig på den så märker du inte hur hela din person och tillvaro förstörs ännu mer.

Vill även påpeka att om du bestämmer dig för att testa den så kommer läkaren förmodligen vilja att du tar den morgon/kväll så man ständigt är i det där lobotomerade stadiet och aldrig kommer ur det.

Det är helt onödigt då den fungerar bra som behovsmedicin. Den behöver alltså inte sättas in vilket gör det helt onödigt att ta den regelbundet.

Psykopatrin kommer inte att varken vilja eller kunna hjälpa dig.

Voxra har jag faktiskt hört mycket gott om, ska in och läsa mer utförligt kring den redan nu.
Gällande onlazepinen så fick jag höra att den endast ger antipsykotiska effekter vid högre doser och att jag skulle få prova 2.5mg. Du, helt ärligt så ifrågasatte jag det på direkten och frågade om det på riktigt är ett schyst sätt att hjälpa mig på, är det verkligen vad jag behöver, sade jag skeptiskt. Men så är många läkare experter på att endast upprepa vad den används och har använts för trots mina försök om att höra något annat alternativ, men till varje pris skall testas innan. Så fort jag fick höra antipsykos blev jag både ledsen och sur då jag innan förslaget tom grät om hur det ligger till och att jag inte orkar mer. Alltid haft fötterna på jorden och poängterat allt som vi människor är menade att göra under våra dagar för att på mest effektivt sätt efterlikna jägarna på savannen många tusen år tidigare. Återigen sa jag till honom, är detta ett schyst sätt att hjälpa mig på när det ända jag vill bara kunna få genomgå fasen av noll näring till livet. Är varken paranoid eller på något sätt psykotisk heller vilket läkaren hela tiden försökte styra samtalet mot när jag bara medgav att känslan av att bli analyserad utav omgivningen och ha för mycket fokus på allt annat än nuet, vilket är en resultat utav självkänslan som skjuts ner.

Tack så hemskt mycket för dina inlägg, verkligen. Känner mig jätte hoppfull om voxra, ska som sagt läsa om den nu. Du får jättegärna skriva något mer om du kommer på någonting som inte sagts, denna tråden är till för det också. Må bäst du. ^_^

Juste, höll på att glömma. Ska hämta ut receptet på onlazepinet och säga att jag provat den. Kan redan på förhand känna hur läkaren kommer vilja höja dosen då eller fråga mig vad jag upplevde under medicineringen. Blir alltid så stressfylld i situationer som dessa då jag är desperat och livrädd att inte få rätt hjälp. Voxra borde ju vara något jag har rätt till att få prova..

Om du går till läkaren och förklarar att du har självmordstankar så skickar dig till psyk akuten. Du får då några propavan utskrivna och så får du välja mellan att bli inlagd eller gå hem och sova.

Vet inte hur det är att vara inlagd, men gissar att det är ett helvete med brölande idioter från morgon till kväll och poliser som springer hela tiden.

Exakt, därmed långt ifrån ett alternativ. Är så trött att höra psyk, psyk, psyk hela tiden. Helvete vad vården i det här landet är svagt, är så mållös så att jag bara vill knarka bort faktumet. Men fan man får fortsätta. Försöka iaf.