Mitt liv är katastrof.

Hej.

Det ser inte bra mig just nu. För tillfället har jag ingen aning hur jag ska vända på mitt liv. Jag har sabbat till det på flera olika sätt för mig själv. Nu känns det som jag är fast i ett svårt mörkt hål och inte vet hur jag ska ta mig ur. Jag har flera god sidor men men på senare år har de sämre sidorna vägt mycket tyngre. All den välbefinnande som en person ska behöva för att våra funktionell. Det finns inte kvar för mig längre.

Jag skulle inte säga att jag är deprimerad just nu. Men samtidigt har jag tappat ganska mycket motivation. För tillfället är jag mer ledsen och besviken än deprimerad över min situation. Dålig ekonomi, höga skulder, brustna relationer. Ja allting är katastrof just nu.

Ställ alla frågor ni vill så ska jag vara öppen. Men snälla hur ska jag förändra mitt liv.

Hur känns det att lida av psykisk ohälsa i den enklaste perioden i människans historia?

Det är inte för att strö salt i såren, det är en fråga jag ställer mig själv ofta.

Va ska vi ställa för frågor ? Förbättra din situation helt enkelt

Vilka frågor vill du att vi ska ställa? Det går alltid att vända på det klipp dig och skaffa dig ett jobb till att börja med.

Är du ännu en mupp som kände sig bäst och skön när han var tillsammans med en snygg tjej? När pengarna försvann så försvann tjejen också?

Vad jag kan bedöma låter det mycket som en depression. Nedstämdheten låter kronisk. De saker som du säger är fel i ditt liv påverkar naturligtvis, men det kan lika gärna vara utlösande faktorer för en depression.

Särskilt när du säger att du tappat motivation, så ringer depressionsklockan i mina öron (bildligt talat, haha). Apati (nedsatt motivation) är nämligen närmast det enda symptomet jag har kvar av min depression.

-cokebug

Var och en som levt ett liv vars omständigheter påkallat ens uppmärksamhet har troligtvis funderat över "varför". När svårigheterna knackar på dörren startar karusellen. Om vi uppehåller oss på ytan fastnar vi egots/intellektets eviga vals och kommer ingenstans. Ett*icke-konstruktivttänkande som kretsar kring i stort sett samma sak och tar energi. Egot skapar det som sin livskraft eftersom det lever på aktivitet (försök bromsa tankarna i mer än 5 sekunder). På ytan finns i regel inga tillfredsställande svar och lidandet fortgår oupphörligen. Offerrollen intas och negativa känslor fördunklar sinnet - "Varför händer detta mig?" Stilla det eviga tankebruset som intellektet skapar och tillåt nya intryck framträda ur ditt inre. Så snart vi fördjupar oss i skeendet öppnar vi oss för möjligheten att här finns en mening med det vi upplever. Släpp vreden, sorgen,*ledsamheten*för ett ögonblick och*se vad som finns att erbjuda därunder. Bara det steget innebär en omedelbar lindring av smärtan och energi frigörs för ett djupare betraktelsesätt. Kanske står du inför en situation som du så väl känner igen och samma mönster upprepar sig. Kanske blir det värre och värre för var gång. Prova tanken att livet vill visa dig någonting! Utgå ifrån att livet är intelligent och att inget du möter finns där av en slump. Smärtan är din välvilliga lärare som försöker påkalla din uppmärksamhet och öppna dig för förändring eller kanske visdom. Förändringar innebär många gånger smärta och visdom uppnås inte genom teoretisk inlärning utan den framträder ur upplevelser. Har du inte levt livet fullt ut erhåller du ingen visdom. Tillvarons visdom vinner man enbart genom att uppleva livets*mångfacetteradeomständigheter.De som livet prövat och de som valt att öppna sig för sitt inre växer i visdom. Smärtan öppnar ögonen för ett djupare betraktelsesätt av tillvaron och snart ser man sambanden som tidigare var fördolda. Det förblir ett mysterium ända till man*gläntat*på dörrarna. Var beredd på att inte bli förstådd av dom som ännu inte valt att kika bak dörren. Det är inte teori utan visdom, och den måste komma inifrån och det går inte att påföra utifrån.


Ett öppet sinne avlägsnar inte smärtan men den gör det lättare att bära. Den som inte ser en mening tappar ofta fotfästet och kan falla i depression. Meningslösheten är nog en av våra värsta fiender. Att finns en mening med livet tror jag är livsavgörande för*välbefinnandet.

Ja upplever det precis tvärtom. Att vi ständigt utvecklas och mer mer och mer komplicerade. Stenåldern var enkel. Göra eller dö. Nu måste vi tänka en jävlar massa. Så var det inte förut. Därför tror jag vi har så stora problem med psykisk ohälsa.

Det är väl ingen som tvingar oss att tänka? Man kan ju rent hypotetiskt gå till sitt enkla och bekväma jobb för att sen komma hem och göra ingenting.

Styckeindela din text...då blir den inte så jobbig att läsa.

Stenåldern hade andra utmaningar som du inte har idag. Hur tror du det känns att bli jagad av en utsvulten grizzly som sedan sliter tarmarna ur magen på dig och din familj?

En no brainer. Du behöver knappast fundera och oroa dig över det. Är bara att fly eller försöka döda björnen om du nu kan det. Idag ska du ju tänka över alla beslut. Vad ska du utbilda dig till? Hur ska du pensionsspara? Usch.