Försummade bostadslån under 90-talskrisen

Under krisen vid tidigt 90-tal i Sverige förlorade uppemot en halv miljon svenskar sina jobb, och många blev av med lägenhet/hus eftersom de inte kunde betala lånet.

Men det jag konfunderas av är bostadspriserna, som var långt mycket lägre på den tiden. Ett stort problem nuförtiden är ju specifikt hur enormt de har stegrats de senaste 20 åren, ofta 5–8 gånger högre priser än på 90-talet.

På 80- och 90-talet kunde man på många orter i Sverige köpa bostadsrätt med flera rum och kök eller hus för blott 150–300 kkr. Visserligen var räntorna högre, men det förvånar mig ändå att de oerhört mycket lägre priserna och lånen ledde till så stora problem för så många svenskar. Hur fungerade detta?

"visserligen var räntorna högre", ja och de var inte bara lite högre när många blev av med deras lägenheter och hus. Lägg på inflation på det och en mer lågavlönad ekonomi så förklarar det nog saken om jag gissar. Sverige har inte alltid varit ett ledande land som det blev 2000 talet inom IT vilket ledde till att pengar har flödat in.
Innan det var svenskar bönder.

Men om vi tar två löner på säg 19 000 och dåtidens priser på mat, lägre hyra osv. ter sig 250 kkr som något man rentav bör ha kunnat betala kontant efter säg fem års gemensamt sparande, eller åtminstone med 40–50 % insats. Även en saftig ränta på 12 % blir väl ganska tam med ett bolån på ynka 125 papp?

^ är en röra, förstod inte mycket av det.
Ja men du får väl titta på den genomsnittliga lönen för perioden och samtidigt den genomsnittliga belåningen och sedan argumentera utifrån det. Du kan inte bara slänga in lite nummer. Vem har sagt att det är de med 125K lånen som blev av med sina bostäder? Och om det nu var så, vad hade de i inkomst.
Uppenbarligen har man inte haft råd. Svårare än så är det inte.

Kreditförlusterna för bostäder var små. Det var inget många exekutiva auktioner (men de förekom). Så det var iaf inte många som fick ställa in betalningarna.
Däremot lär ju en och annan ha flyttat för att få lägre boendeutgifter. Och andra flyttat för att byta upp sig till högre boendeutgifter.
Det var ju inte riktigt så att det stod mängder av tomma bostäder.

Produktionskostnaden var mycket lägre då. Dessutom fanns det räntebidrag på nyproducerade bostäder. Jag själv hade en villa med räntebidrag då. Borgarna tog bort det på 90-talet. Den där galenskapen med bostadssubventioner höll på knäcka staten då.

Det ledde till en period med mycket låg bostadsproduktion på 90-talet. Den kom inte igång igen förrän efterfrågan drivit upp priserna.

Detta gäller naturligtvis såväl småhus som BR som hyreshus. Alla känner ju av samma ökning i produktionskostnad. Man kan se här på hyreshus och småhus (och fritidshus) hur ökad produktionskostnad drivit upp priserna. https://www.scb.se/hitta-statistik/s...ex-ar-1981100/
Hyreshus har som synes stigit mest i pris.
(Detta ledde i början på 2000-talet till presumtionshyra. Ingen fick ekonomi i att bygga hyreshus, och hyra ut till de reglerade hyrorna. Allmännyttan bara fnös åt propåer att bygga nytt). HGF såg slutet komma för deras maktposition. Men hittade på iden om presumtionshyra som de lurade på (S). Då fick HGF tom mer makt.



För just BR så köper du en andel i föreningen (BRF). BRF äger byggnaden (och troligen tomten).
Och BRF har lånat till dessa. Desto mer BRF lånat desto högre blir din månadsavgift till BRF och desto lägre blir köpeskillingen för andelen. Har BRF lånat rubbet så blir köpeskillingen för andelen ungefär 0 (Och månadsavgiften skyhög).

På 80-talet hade BRF ofta stora skulder och höga månadsavgifter. Jag köpte en BRF på 80-talet. Den kostade bara några månadslöner. Men halva min lön gick till månadsavgiften. Den hade stora lån. (Det skulle idag motsvara en BR längst ut i utkanten av staden och en avgift på ca 17000/månad. Men en sådan kanske inte skulle kosta så mycket i köpeskilling).

I takt med stora amorteringar (indirekt via ränta) så minskade månadsavgiften i förhållande till folks löner och priset steg därmed.

Numera har BRF ofta låg belåningsgrad.
Så för BRF har två mekanismer verkat. Dels stigande priser på grund av minskande belåning i föreningarna. Dels stigande produktionskostnad för bostäder.
Därav att en graf (som ovan) för BR kommer öka mer än för hyreshus.

Bara två Europeiska länder undkom 2:a världskriget: Sverige och Schweiz. Båda startade från samma position år 1945, bara det att Schveiz inte hade våra skogar och vår malm. Annars allt annat lika.

På 1970-talet kostade 1 chf ca 1,25 sek. Idag får du betala en 10:a för samma chf.
Det kallas inflation.
Sverige har alltså blivit 8 ggr fattigare jämfört med Schweiz. Samtidigt har bostälderna blivit 8 ggr dyrare.
Det kallas inflation.

Tack vare att den svenska statistiken mäter "inflation" som prisökning på TV-apparater och T-shirts sydda i Bangladesh (istället för mjölk, bensin eller bostäder) så visar statistiken att vi alla blivit så mycker rikare. Men titta på siffrorna ovan så ser du att vi blivit fattiga, fattiga.
I genomsnitt jobbade två föräldrar 44 timmar/vecka 1965 medan samma två föräldrar nu jobbar 66 timmar/vecka. Det är bara tack vare det (och en skuldsättning om ytterligare 5000:-/per person och månad) som vi klarar av att hålla vår standard.
Vi har blivit fattiga, fattiga. Men staten vill inte att vi skall förstå det. Istället klappar vi oss på axeln och berömmer oss för att vi kan köpa en ny telefon varje år. Men det kan ju alla andra också!
Finnarna tycks gå om svenskarna i köpkraft i år. Då är vi fattigast i Norden. Men baltstaterna börjar komma obehagligt nära. Det kommer att bli svårt för regeringen att förklara. Bäst att inte prata om sådant!

Det är riktigt att det är inflation. Och flera stora devalveringar. Facket utpressade till sig för stora löneökningar, och för att inte näringslivet skulle konka och göra Sverige till ett u-land tvingades överheten devalvera. Och elda på med inflation. Inget hade dom lärt sig utan fortsatte med fast växelkurs in i lågkonjunkturen i början på 90-talet. Då var det inte acceptabelt med devalvering och (S) fick till slut, efter att ha skadat Sverige rejält, gå med på att släppa kronan flytande, varvid den tappade rejält. (Det satt hårt inne för (S) då de vill mikromanagera samhället).
Mycket av detta är alltså devalveringar och korrigeringen när kronan fick flyta. Resten är vanlig inflation.

Nej, det är inte så att vi blivit 8 ggr fattigare. Du har rejält missförstått detta.
Antag att Sverige gjorde en valutareform där 10 kr blir 1 kr. Då ökar växelkursen med en faktor 10 i samma ögonblick den genomförs. Har vi då blivit 10 ggr rikare? Svar nej. Har vi ens blivit 1% rikare? Svar nej.

KPI mäter hur hushållens kostnader ändrats. Man lyckas mäta ca 95 % av kostnaderna. Resterande 5% får man uppskatta.

KPI visar inget om vi blivit rika eller fattiga. Du har fullkomligt missförstått KPI.

I verkligheten har hushållens sparande varit väldigt högt sedan Alliansen tog över. Den har legat på ca 16% (av disponibel inkomst). I paritet med Schweiz.
Dvs vi konsumerar inte upp vår inkomster utan sparar en rejäl del. (Dvs köper obligationer vilket pressar ned räntorna, köper aktier vilket pressar ned avkastningen, köper aktier i utländska bolag vilket pressar ned valutakursen).

Det stämmer också väldigt väl med att skulderna ökar mycket mer än vad omsatt penningmängd gör.
T ex efter att någon lånat och köpt en bostad ligger köpeskillingen helt eller delvis helt still hos säljaren.

I det här fallet kanske staten lutar sig mer mot mätdata från verkligheten än någon förvirrad tokas skriverier på Flashback.

Här kan man se hur hushållens så väl tillgångar som skulder som nettotillgångar ökat sedan 2008. https://sebgroup.com/siteassets/pres...018_grafer.pdf

Sedan Alliansen tog över 2006 har hushållen fördubblat sin nettoförmögenhet.
Hushållen har skulder motsvarande ca 22% av sina tillgångar. Dvs väldigt hög soliditet.

Finland är i en väldigt bekymmersam sits. Där har hushållens sparkvot varit negativ. Dvs Finnarna konsumerar mer än inkomsterna och nettotillgångarna minskar. Finland har inte heller återhämtat sig ännu efter finanskrisen.

Baltikum har kört med relativt låg social expenditure och har därför kunnat hålla ganska hög tillväxt. Men de lider av brain drain och minskande befolkning. Fortsätter dom med mer nyliberal politik så kommer dom närma sig mer och mer. Men Estland åkte på en rejäl smäll vid finanskrisen. Sådant får dom undvika om dom skall komma ifatt.


Det är viktigt med sparande för det är där riskkapital till utveckling av innovationer och metodförbättringar kommer ifrån.

Man kunde köpa en bostadsrätt för en krona på vissa orter (alltså en symbolisk summa för att det skulle registreras som försäljning och inte som gåva), det var de facto så att många bostadsrätter även gick i konkurs och blev hyresrätter.

Det är svårt att föreställa sig vilken mardröm det var, och nästan inga av dagens unga fattar att det mycket väl kan ske igen.

Startade väl med bostadsbolaget nyckeln som ställde in betalningar och sen rulla det på....

Löneläget 1990 var lägre..... https://www.scb.se/hitta-statistik/s...nadslon-1973-/

Räntan 14,5%..... https://www.bolåneräntor.com/historik

Man ändrade avdraget för Bolån 90/91 från 50% till 30%...
Krisen som startade när bostadsbolaget nyckeln ställde in betalningar....
Bengt dennis 500% ränta
Moderater vid makten, lucia ök mm skrotades....
Sen priser 80-90 hade väl ökat nästan 1000% i Sverige...

Japp sen arbetslös båda två med nya villan och den räntan, sämre avdrag etc... var oftast banken som tvingade fram försäljning....

Köpte själv en 1a 1986 för 20’ sålde 89för 50’ köpte 3a för 225’ vart av med den för 225’ par år senare..
Kompis köpte nybyggt hus där bägge vart arbetslösa, 1,2 miljoner hade det kostat, han bjöd 600’ banken accepterade...
Köpte sen själv en 4 rok på 118 kvm för 1000kr....sålde tyvärr för tidigt för 800’men köpt hus... räknat på att skulle fan ha tjänat på bara haft den kvar och betalt avgiften par år, memen...

Nyckeln var ett finansbolag, inget bostadsbolag. Men det är riktigt, Nyckelns inställelse av betalningar, som sedermera blev konkurs, var det som satte igång dominoeffekten. Många tillgångar, framförallt fastigheter var belånade i olika ”lager” (går inte att göra idag) och när pendeln slog tillbaka och långivarna sa upp lånen fanns det inga pengar.
Fanns många som fick gå från hus och hem, dock under ganska kontrollerade former. Bankerna var drivande men det blev inte så spektakulärt inför öppen ridå. Men jag känner till många ”miljonärer”, tom ”miljardärer” som blev av med allt.
Men värst råkade de kommersiella fastigheterna ut. I Stockholm föll de med upp till 80%.
Men då skapades å andra sidan nya förmögenheter, bla Erik Selins.

Det var svårare att få lån på den tiden, inte som nu när bankerna slänger pengar efter folk. Plus, givetvis, lönerna var lägre och räntorna högre. Och det var ont om jobb. You do the math.

You do the math yourself.

Det var tvärtom lätt få lån då. Bankerna slängde pengar efter folk och det var ingen större koll på någonting. "Låna hos oss"

Idag, eller snarare sedan 2012 någon gång, är bankerna extremt nitiska. Du skall ha mycket hög inkomst och vara 2 personer + ha en summa kontant om du skall få lån.


Det är inflationen och löneutvecklingen som "gjort jobbet" här.

På 80-talet kunde du på ett arbete få ut kanske 5000 kr. Idag får du ut 20.000 kr.

Sen var räntan då 10-12% någonting medans den idag är 2%.

Fastighetsskatten då var högre 1.2% av taxeringsvärdet, idag är det en fix låg maxavgift.

Det är dock en myt att folk fick några större problem. Fastighetskraschen i slutet på 80-talet/början på 90-talet var främst en kommersiell fastighetskris. Alltså bolag som köpte hyresfastigheter och kontorsfastigheter och spekulerade i uppgång. Gamlestan, nyckeln, regnbågen m.fl. Man brukar väl säga att fastighetsbubblan sprack när Thulins Consolidator ställde in betalningarna till Nyckeln som i sin tur ställde in betalningarna ... det var 1990.