Människor blir mer religiösa när en närstående avlider?

Det kan vara intressant att diskutera om religion. Livåskådning i form av religion är viktigt för de flesta människor världen över, men i Sverige är de flesta sekulära och svenska kyrkan tappar medlemmar i en rasande takt.

Många svenskar kallar sig inte religiösa, många stoltserar även med att de är ateister och tror stenhårt på detta.

Med dessa observationer och fakta finns det ett annat fenomen jag observerat, och det är när någon närstående dör. Då talas det om hur viktigt det är med begravningen, att vissa psalmer ska sjungas, att man ska ha en viss kyrka, kanske till och med att någon ber en bön.

Varför? människor blir plötsligt mer religiösa i landet Sverige när dessa sorgens tider inträffar. Kanske väcks religiösa frågor till liv för att sedan dö ut? Om tro inte betydde någonting alls, varför skulle då begravning på speciella platser, psalmer och en bön betyda så väldigt mycket?

Det vore intressant att höra era reflektioner och erfarenheter kring döden och spiritualiteten i Sverige i övrigt.

Jag får ofta intrycket av att vi många av oss är väldigt andefattiga, alltså att även fast många inte vill erkänna det söker vi efter något men försöker knuffa bort det och dölja det.

Ärligt talat har jag tappat ännu mer tron på någon form av religion efter att min dotter dog. Om det hade funnits minste lilla antydan till någon form av gud så varför skulle min dotter drabbas av en stroke och dö 20 år gammal? Finns fan ingen gud som skulle vilja orsaka detta.......

Jag har inte varit medlem i Svenska kyrkan de senaste 15-16 åren, är mer en agnostiker än ateist.....

Ja, vi hade begravning i kyrkan, vi hade psalmer och prästen läste nåt bibelcitat eller någon bön. Just att ha begravningen i kyrkan känns mer som en tradition än som en religiös handling. Vi hade väldigt lite prat om gud under begravningen också, bara det traditionella som de alltid säger....

Förstår inte hur man ska kunna gå från icke troende, till superreligiös, bara för att en närstående avlider? Döden är en naturlig del av livet.

Inte superreligiös men mer troende, att religiösa inslag blir viktigare vid dessa tider.

Jag beklagar sorgen

Det är intressant att du delar med dig om dina upplevelser. Det här med religion kan vara ganska intressant. Själva ritualerna och traditionerna är det som är själva huvudsaken, det viktiga? en stund att reflektera, sörja och ta farväl av den döde?

Förstår inte hur detta skulle vara möjligt, jag vet inte med andra, men jag vill ha VERKLIGA bevis för att kunna tro, inget folk hittat på.

Är det inte mer vettigt att folk finner tröst i det verkliga?

Tack.

I vårt fall, där vi båda föräldrar gått ur kyrkan sedan många år tillbaka var själva grejen med att ha hennes begravning i kyrkan just att få ta ett fint farväl, att kunna samla alla i en högtidlig och fin plats. Det var en självklarhet att ha begravningen i en kyrka, dessutom samma kyrka som barnens farfars begravning hölls i.... Dottern delar grav med sin farfar.
Det har nu gått lite mer än 2 år sedan..... sorgen finns kvar, det gör lika ont idag som då.....
Självklart är kyrkorna fina och pampiga byggnader, jag har absolut ingenting emot kyrkan som byggnad, de är mäktiga.

Det jag har svårt för när det kommer till religioner över lag är just denna underkastelse, att man som människa hela tiden ska känna sig bevakad av en gud som dömer ens handlingar. Allt inom religioner går ut på att blidka en gud som tros att man lever totalt fläckfritt drabbas av tragedier......

Det var inte Gud som orsakade det.

Tråkigt att höra om din förlust. Jag önskar dig allt gott.

Många har behov av ritualer vid dödsfall. Det ger stadga och riktning i sorgeprocessen. Då är det inte så viktigt om ritualerna i grunden har religiösa bevekelsegrunder. Det handlar inte om religionen, det handlar om de människor som måste gå vidare i livet.

Jag tror inte att min älskade katt (bengal) faktiskt är i någon sorts katthimmel. Men jag har märkt att det faktiskt ändå känns bättre om jag tänker (fantiserar om) att hon ändå finns i Nangijala, där hon alltid får göra vad hon vill, och där hon också ibland lyckas fånga de retsamma småfåglarna. Och där vi kanske kan ses sen någon gång. Är väl iaf ett sätt att bearbeta en sorg och försöka må bra.

Att vara en ateist är inte en fråga om att tro utan avsaknaden av tro. Dessutom är du också
en sådan.

Mycket möjligt att det inte var någon gud som orsakade min dotters dödsfall.... men OM det hade funnits någon gud borde den ha förhindrat detta. Det är så jag ser på det. Det är inte naturligt att en människa bara blir 20 år gammal, detta är ju vad jag hade velat att en gud förhindrade.... dödsfall som är för tidiga.

Ursäkta att jag verkar bitter och tvär... men ärligt talat är jag nog en bitter, sörjande mamma.