Hej allihopa.
Jag är... lite av ett vrak här, säkert mycket friskare än vissa andra, men har en drös emotionella problem som jagar mig konstant.
Har lidit av psykiska problem i hela mitt liv egentligen, åtminstone sen puberteten. Mitt största problem är hälsoångest/hypokondri som egentligen förstör mitt liv och gör att jag inte kan leva ett funktionellt liv. Men jag är också deprimerad, GAD, har panikångest, social fobi (blivit mindre men finns fortfarande där, känner mig sjukt tafatt och som att jag inte kan ta för mig i sociala sammanhang), och sen någon form av blandad personlighetsstörning som ligger mest mot ångestspektrumet, fobisk personlighetsstörning, osjälvständig personlighetsstörning, och lite sånt åt det hållet. Sen har jag väl lite kroppsdysmorfi och liknande, men olika psykologer och läkare vill hitta på lite fria tolkningar över mina problem så jag vet inte riktigt. Agorafobi har jag också, lite paranoida tankar men inte tillräckligt för att vara något psykos-aktigt liksom, fortfarande mer kretsande kring rädslor för döden och hälsa osv.
Jag har provat en hel drös mediciner, men är också RÄDD för mediciner som kan ge problematiska biverkningar, så jag är svårmedicinerad (vet att detta är fel men... svårt för mig att göra något jag inte är bekväm med, som ni som har ångest säkert förstår).
Har på senaste tiden bara stått på Lyrica (som aldrig hjälpt mig ett skvatt, läkaren anser mig inte vara i tillräckligt bra skick för att sluta dock och kan väl hålla med), men innan har jag provat Brintellix (hjälpte nada, gjorde mig konstig(are) i magen och gav mig konstiga kalla kårar och mådde inte bättre psykiskt), Voxra (gav mig mer energi och balanserade min depression men ökade mina fysiska ångestkänslor vilket är vanligt vad jag fattat, och slutade verka efter något år på den) + Buspiron (Är så osäker om jag kände något bra eller inte av den), sen Mirtazapin (gick upp 12 kg på en månad, mådde SÅ KASST och blev däckad av den) Sen har jag också provat lite atypiska grejer som Ergenyl (kände inget), Abilify (läkaren som pushade på och var sponsrade av dom som tog fram preparatet, hade fan en Abilify-musmatta t.om, men jag fick mest hjärtklappning bara), och lite sånt.
Då jag mådde som bäst stod jag på Buspiron, Lyrica och Voxra tror jag, men efter ett tag avtog effekten och jag kände att buspironen gjorde mig avtrubbad, inte emotionellt utan mer... jag skulle lära mig ett nytt jobb och kunde inte ta in någon information och gick mest i en dimma så till slut fick jag sparken, sjukt pinsamt. Men jag började precis lära mig jobbet när jag slutade med medicinen (det var dock för sent, var också underkvalificerad för jobbet från början såatteh), så vet inte om den är rätt för mig.
Alltså vet inte hur jag ska utforma det här inlägget, men eftersom att jag är rädd för hälsoproblem och liknande så... är medicin så jävla svårt. Hade stora problem med liknande saker mellan 20-22, men sen blev jag "frisk"(friskare, iallafall) mellan 22-26 då jag fungerande i stort sett rimligt även om jag var mer orolig än dom flesta skulle vara, sen kom problemen tillbaka.
Jag vill ju börja på KBT och det är också min tanke, men har stått i kö i 6 månader nu och fortfarande inte fått någon kallelse, så tro mig att det är mitt första steg, för jag vill egentligen vara helt utan medicin men börjar tro på riktigt att det är en ordentlig kemisk imbalans i min hjärna).
Jag har undvikit SSRI och SNRI i så stor mån det bara går för rädslan utav att sexuella biverkningar (har redan ingen fantastisk sexlust eller potens, men det är viktigt för mig att kunna känna att jag kan funktionera som normalt), men nu är jag även extra försiktig då jag vet att många fysiska förnimmelser man kan få vid insättning av såna mediciner antagligen skulle få mig att totalt balla ur, så fort jag svettas eller är lite ansträngd så får jag katastroftankar på en gång nästan.
Började träna för någon månad sen hos sjukgymnast och mådde bättre, men sen fick jag inte gå dit längre, och har inte ekonomin att skaffa gymkort och vågar inte springa ute och promenader ger inte rätt resultat för mig, så jag vet att många kommer rekommendera det också, och jag _ska_ börja träna, men saker måste klaffa lite mer ekonomiskt.
Har rätt mycket reell ångest som är relaterad till min trasiga ekonomi som gör att jag i princip inte har råd med att ens kunna försörja mig själv ens med mat för en halv månad, än mindre än hel månad.
Min ångest är märklig också, mådde för första gången riktigt najs förra veckan och var ute och gick i flera timmar varje dag, kände mig stark i kroppen och oroade mig inte så mycket, kände att jag kunde ta tag i alla mina problem, hade en positiv outlook på livet, men sen i slutet av veckan så poopade det ur sig rätt rejält och direkt tillbaka nu så istället för att röra mig ute på stan och hänga med vänner har jag svårt att ens gå ut och handla nu liksom... Förstår mig inte på mig själv.
MEN, summa summarum: Jag har ÅNGEST som största problem, och jag tror att min depression härstammar till stor del från min ångest och hur mycket det begränsar mitt liv, och även till viss mån från mina personlighetsstörningar, men psykologen jag gick på psykodynamisk terapi tyckte att mina problem med hälsoångesten var för stora för att ens tackla mina personlighetsstörningar.
Har benzo vid behov också och det hjälper ju såklart, men jag vet att det är "lånad" ångestfrihet, och helt ärligt så räcker inte 5 mg Stesolid för att lugna ner min ångest helt, det tar bara toppen av det värsta, och mer än så tar jag ytterst sällan för att jag inte vill fastna djupt i träsket och behöva ta mer och mer och mer. Skulle behöva ta kanske 10-15 mg varje dag för att känna mig ok, men sanningen är att jag tar 5 mg kanske 1 gång i veckan, ibland lite oftare, ibland mer sällan.
Har väldigt stora fysiska symptom av min ångest men orkar inte gå in på detaljer där. Skulle vilja kunna andas och känna att livet är något jag har kontroll över igen, och behöver medicin, men någonting som kan ge märkbara resultat med minimala biverkningar. Och vet att alla har olika resultat av mediciner men jag kan bara inte gå upp i vikt eller bli impotent, och jag klarar inte av saker som att man blir spyfärdig eller svettas floder, och redan där minskar mängden läkemedel DRASTISKT... Har ni några tips på riktigt?
Har varit sjukskriven nu i ett år utan att få någon egentlig hjälp i form av terapi, bara läkare som pushar på mig piller jag inte är bekväm att ta, Cymbalta var det sist... och sen en lång jävla väntetid där jag känner mig helt handfallen, kommit in på utbildning till hösten som jag inte har råd att plugga, men känner mig också helt inkapabel att försöka börja jobba igen, för jag har provat så mycket och blir alltid utbränd, och i värsta fall utbrändhet med panikångestinslag, det var så det började för mig denna senaste gången.
Brukar förövrigt inte heller droger och dricker minimalt (just nu inte druckit ens ett glas på över en månad), ingenting som är olagligt vill jag inmundiga som det är nu, cannabis var den första triggern för mina psykiska problem när jag var 20, så det är inget jag skulle prova nu heller om någon vill få för sig att rekommendera det.
Ska jag bara svälja mina rädslor och börja med ett svagare SSRI-preparat? Jag har alltid varit en öppen motståndare mot dessa då jag inte har sett tillräckligt med evidens som säger att dom hjälper gentemot placebo men däremot vilka rejäla problem dom kan orsaka med biverkningar för användare både under och efter användning. Tror att min läkare ville sätta mig på Anafranil om jag inte svarade på Cymbalta, men jag har ju inte ens tagit Cymbaltan ifrån första början, och kommer nog inte göra det heller...
Kan dock ha en öppen dialog med min läkare om mediciner och han respekterar mina tankar i det stora hela, men vi vill nog båda hitta något som hjälper mig att fungera ordentligt.
Jag är... lite av ett vrak här, säkert mycket friskare än vissa andra, men har en drös emotionella problem som jagar mig konstant.
Har lidit av psykiska problem i hela mitt liv egentligen, åtminstone sen puberteten. Mitt största problem är hälsoångest/hypokondri som egentligen förstör mitt liv och gör att jag inte kan leva ett funktionellt liv. Men jag är också deprimerad, GAD, har panikångest, social fobi (blivit mindre men finns fortfarande där, känner mig sjukt tafatt och som att jag inte kan ta för mig i sociala sammanhang), och sen någon form av blandad personlighetsstörning som ligger mest mot ångestspektrumet, fobisk personlighetsstörning, osjälvständig personlighetsstörning, och lite sånt åt det hållet. Sen har jag väl lite kroppsdysmorfi och liknande, men olika psykologer och läkare vill hitta på lite fria tolkningar över mina problem så jag vet inte riktigt. Agorafobi har jag också, lite paranoida tankar men inte tillräckligt för att vara något psykos-aktigt liksom, fortfarande mer kretsande kring rädslor för döden och hälsa osv.
Jag har provat en hel drös mediciner, men är också RÄDD för mediciner som kan ge problematiska biverkningar, så jag är svårmedicinerad (vet att detta är fel men... svårt för mig att göra något jag inte är bekväm med, som ni som har ångest säkert förstår).
Har på senaste tiden bara stått på Lyrica (som aldrig hjälpt mig ett skvatt, läkaren anser mig inte vara i tillräckligt bra skick för att sluta dock och kan väl hålla med), men innan har jag provat Brintellix (hjälpte nada, gjorde mig konstig(are) i magen och gav mig konstiga kalla kårar och mådde inte bättre psykiskt), Voxra (gav mig mer energi och balanserade min depression men ökade mina fysiska ångestkänslor vilket är vanligt vad jag fattat, och slutade verka efter något år på den) + Buspiron (Är så osäker om jag kände något bra eller inte av den), sen Mirtazapin (gick upp 12 kg på en månad, mådde SÅ KASST och blev däckad av den) Sen har jag också provat lite atypiska grejer som Ergenyl (kände inget), Abilify (läkaren som pushade på och var sponsrade av dom som tog fram preparatet, hade fan en Abilify-musmatta t.om, men jag fick mest hjärtklappning bara), och lite sånt.
Då jag mådde som bäst stod jag på Buspiron, Lyrica och Voxra tror jag, men efter ett tag avtog effekten och jag kände att buspironen gjorde mig avtrubbad, inte emotionellt utan mer... jag skulle lära mig ett nytt jobb och kunde inte ta in någon information och gick mest i en dimma så till slut fick jag sparken, sjukt pinsamt. Men jag började precis lära mig jobbet när jag slutade med medicinen (det var dock för sent, var också underkvalificerad för jobbet från början såatteh), så vet inte om den är rätt för mig.
Alltså vet inte hur jag ska utforma det här inlägget, men eftersom att jag är rädd för hälsoproblem och liknande så... är medicin så jävla svårt. Hade stora problem med liknande saker mellan 20-22, men sen blev jag "frisk"(friskare, iallafall) mellan 22-26 då jag fungerande i stort sett rimligt även om jag var mer orolig än dom flesta skulle vara, sen kom problemen tillbaka.
Jag vill ju börja på KBT och det är också min tanke, men har stått i kö i 6 månader nu och fortfarande inte fått någon kallelse, så tro mig att det är mitt första steg, för jag vill egentligen vara helt utan medicin men börjar tro på riktigt att det är en ordentlig kemisk imbalans i min hjärna).
Jag har undvikit SSRI och SNRI i så stor mån det bara går för rädslan utav att sexuella biverkningar (har redan ingen fantastisk sexlust eller potens, men det är viktigt för mig att kunna känna att jag kan funktionera som normalt), men nu är jag även extra försiktig då jag vet att många fysiska förnimmelser man kan få vid insättning av såna mediciner antagligen skulle få mig att totalt balla ur, så fort jag svettas eller är lite ansträngd så får jag katastroftankar på en gång nästan.
Började träna för någon månad sen hos sjukgymnast och mådde bättre, men sen fick jag inte gå dit längre, och har inte ekonomin att skaffa gymkort och vågar inte springa ute och promenader ger inte rätt resultat för mig, så jag vet att många kommer rekommendera det också, och jag _ska_ börja träna, men saker måste klaffa lite mer ekonomiskt.
Har rätt mycket reell ångest som är relaterad till min trasiga ekonomi som gör att jag i princip inte har råd med att ens kunna försörja mig själv ens med mat för en halv månad, än mindre än hel månad.
Min ångest är märklig också, mådde för första gången riktigt najs förra veckan och var ute och gick i flera timmar varje dag, kände mig stark i kroppen och oroade mig inte så mycket, kände att jag kunde ta tag i alla mina problem, hade en positiv outlook på livet, men sen i slutet av veckan så poopade det ur sig rätt rejält och direkt tillbaka nu så istället för att röra mig ute på stan och hänga med vänner har jag svårt att ens gå ut och handla nu liksom... Förstår mig inte på mig själv.
MEN, summa summarum: Jag har ÅNGEST som största problem, och jag tror att min depression härstammar till stor del från min ångest och hur mycket det begränsar mitt liv, och även till viss mån från mina personlighetsstörningar, men psykologen jag gick på psykodynamisk terapi tyckte att mina problem med hälsoångesten var för stora för att ens tackla mina personlighetsstörningar.
Har benzo vid behov också och det hjälper ju såklart, men jag vet att det är "lånad" ångestfrihet, och helt ärligt så räcker inte 5 mg Stesolid för att lugna ner min ångest helt, det tar bara toppen av det värsta, och mer än så tar jag ytterst sällan för att jag inte vill fastna djupt i träsket och behöva ta mer och mer och mer. Skulle behöva ta kanske 10-15 mg varje dag för att känna mig ok, men sanningen är att jag tar 5 mg kanske 1 gång i veckan, ibland lite oftare, ibland mer sällan.
Har väldigt stora fysiska symptom av min ångest men orkar inte gå in på detaljer där. Skulle vilja kunna andas och känna att livet är något jag har kontroll över igen, och behöver medicin, men någonting som kan ge märkbara resultat med minimala biverkningar. Och vet att alla har olika resultat av mediciner men jag kan bara inte gå upp i vikt eller bli impotent, och jag klarar inte av saker som att man blir spyfärdig eller svettas floder, och redan där minskar mängden läkemedel DRASTISKT... Har ni några tips på riktigt?
Har varit sjukskriven nu i ett år utan att få någon egentlig hjälp i form av terapi, bara läkare som pushar på mig piller jag inte är bekväm att ta, Cymbalta var det sist... och sen en lång jävla väntetid där jag känner mig helt handfallen, kommit in på utbildning till hösten som jag inte har råd att plugga, men känner mig också helt inkapabel att försöka börja jobba igen, för jag har provat så mycket och blir alltid utbränd, och i värsta fall utbrändhet med panikångestinslag, det var så det började för mig denna senaste gången.
Brukar förövrigt inte heller droger och dricker minimalt (just nu inte druckit ens ett glas på över en månad), ingenting som är olagligt vill jag inmundiga som det är nu, cannabis var den första triggern för mina psykiska problem när jag var 20, så det är inget jag skulle prova nu heller om någon vill få för sig att rekommendera det.
Ska jag bara svälja mina rädslor och börja med ett svagare SSRI-preparat? Jag har alltid varit en öppen motståndare mot dessa då jag inte har sett tillräckligt med evidens som säger att dom hjälper gentemot placebo men däremot vilka rejäla problem dom kan orsaka med biverkningar för användare både under och efter användning. Tror att min läkare ville sätta mig på Anafranil om jag inte svarade på Cymbalta, men jag har ju inte ens tagit Cymbaltan ifrån första början, och kommer nog inte göra det heller...
Kan dock ha en öppen dialog med min läkare om mediciner och han respekterar mina tankar i det stora hela, men vi vill nog båda hitta något som hjälper mig att fungera ordentligt.
Att säga att jag har postat om det "sedan 2013" är väl att ta i, skulle snarare säga att jag slutade posta trådar om det 2014, men nu är jag dessvärre tillbaka. 
I mitt fall handlar det om att jag ärligt talat utmanat många av mina rädslor utan specifik medicinering, gått terapi i flera omgångar utan att uppleva någon märkbar förbättring på lång sikt, enbart kortvariga resultat, vilket får mig att tänka att det faktiskt existerar en kemikalisk imbalans utöver det faktumet att jag blivit som jag blivit pga en kombination av nature + nurture liksom. Psykiska problem finns i familjen på båda sidor, och jag tror inte att jag fick riktigt vad jag behövde när jag växte upp, men det är ren spekulation, vem fick det dessutom? 