2006-03-08, 01:00
#1
Kön: Man
Vikt: 75kg~
Set and setting: Mitt rum hemma hos föräldrarna, bra högtalare, en flaska Coca Cola till hands, en bred och mjuk säng samt en porrig, blå belysning. I början spelade jag även upp en skiva innehållandes Sigur Rós, Enya och Massive Attack.
För er som gillar musik med lite udda sound är isländska bandet "Sigur Rós" helt jävla underbara.
Positiva upplevelser:
-Stundtals roande
-Hög mysfaktor
-En känsla av trygghet, alla djuren var vänliga varelser som inte ville mig något illa.
-Imponerande visuella effekter som verkligen var utöver det vanliga (kan upplevas som obehagliga för vissa personer)
Negativa upplevelser:
-Hackade tänder, frös som en galning i början
-Omöjligt att röra sig normalt, i vissa fall omöjligt att röra sig öht.
-Svårt att avgöra vad som är verkligt och inte verkligt. Kan vara livsfarligt om man käkar Datura ensam hemma.
-Minnesluckor
Inledning
Jag har tidigare försökt trippa på denna växt, utan någon större framgång. Kokade te på ett par medelstora blad. Allt som hände var att mitt nedsläckta rum ändrade sig på något sätt. Det kändes som om hela rummet fylldes av mystik och mörker (samtidigt som Infected Mushroom spelades på lagom låg mysvolym). I sängen låg en vit tröja som på något sätt förvandlades till ett lik, en illusion alltså. Inte hallucination. Jag blev förskräckt förstås, men mer än så blev det inte, tills igår...
Dags att plocka
Går ner till källaren som jag gjort om till en liten träningslokal. Får syn på morsans Datura som stått där nere under hela vintern. De flesta bladen har vissnat och slängts i en svart hink brevid, men det sitter kvar ca. 20-30 blad på grenarna fortfarande, i varierande storlek. Jag fegar lite, tar de största bladen som jag kan hitta, ungefär 4-5 stycken och lägger dem omsorgsfullt i fickan. Drar iväg en slagserie mot sandsäcken, och på något jävla vänster så släpper takfästet. Jag blir riktigt sur och går upp igen.
Eat them, eat them!
"Detta blir mitt sista försök med Datura" tänker jag samtidigt som jag stoppar in första bladet i munnen och suger lite fegt på det. Det är så otroligt äckligt att tugga på dessa blad. I skrivande stund blir jag så äcklad av bara tanken. Det smakar sallad, fast mycket beskare. Klockan är några minuter över tio på kvällen.
Nåväl. Efter en minuts tuggande känner jag att jag inte pallar mer av smaken. Hämtar därför lite salt som jag häller i käften. Smaken blir behagligare och jag fortsätter tugga en stund till, uppskattningsvis 10 minuter. Därefter sköljer jag ner allt med ett glas Coca-Cola.
Efter tio minuter sveper en skum känsla över mig. En lätt huvudvärk kryper på och jag märker att musiken blir "djupare" och låter väldigt mäktigt. Jag märker direkt att denna gången kommer det bli något helt annat. Efter ytterligare 5 minuter känner jag att jag behöver gå och slå en drill.
Vad i helv...?
Nu börjar det hända saker! När jag ställer mig upp känner jag mig väldigt disorienterad och klumpig, som en lätt fylla. Jag vinglar ut till toaletten, och när jag står där och låter vattnet rinna märker jag hur väggarna börjas andas och tapetmönstret vrids och trixar sig. Jag fylls av glädje då jag inte räknat med att få någon effekt alls. På väg ut ur toan blir det ännu vingligare. Flyger åt sidan och tacklar väggen. BANG. Känner att jag blir svagare och svagare och beslutar mig för att lägga mig i sängen. Överallt ser jag saker som rör sig, tavlor som ändrar form etc. etc.
Plötsligt händer en grej som jag verkligen inte räknat med. Framför sängen står en vit stol, som jag av någon anledning snöar in på. Först blir allt suddigare, och sedan kommer stolen tillbaka, och börjar då ändra färg från vit till gul till orange. Jag försöker röra mig i sängen men det är nästan omöjligt nu. Varken känsel i kroppen eller förmåga att röra sig. Jag blir rädd. Livrädd! Försöker somna, som jag antagligen lyckas med.
Måste urinera!
Gång på gång vaknar jag mitt i natten av att jag behöver pissa. Det är lika svårt varje gång, och tro det eller ej - jag lyckas fan tackla samma jävla vägg varje gång.
Till slut blir det morgon. Min farsa kommer in i rummet för att väcka mig och jag fattar inte ett piss när jag vaknar. Det är först nu som de riktiga hallucinationerna träder fram. Vår hundvalp ligger helt plötsligt i min säng och jag kelar lite med den, och klappar den, och pratar med den. Farsan sätter sig på min datorstol och stirrar på mig. Här nedan följer vår 'konversation'.
-Vad i helvete är det med dig? Har du tagit några droger eller?
-Öhm... hmm... ööh, va?
-Vad fan gör du då?
-Eh, inget?
-Men du ligger ju för fan och klappar en jävla kudde.
**Tittar ner på "hundvalpen" och inser att han har rätt, det är en jävla kudde**
-Eeeh ojdå... Vad e klockaaan...?
Minns inget mer av den konversationen. Däremot sa farsan att jag yrade om Bollebygd och Kortedala efteråt.
Notera även att käken var helt bortdomnad så det gick nästan inte att prata alls.
Oinbjudna gäster?
Jag stapplar ut ur mitt rum men stannar upp helt förskräckt. I soffan längre bort - i TV-rummet - sitter det två riktigt hemska lik som bara stirrar rakt fram med öppen mun. De är så verkliga att jag inte kan få fram ett ljud. Vill skrika, men det är helt omöjligt. Sakta men säkert löses dessa varelser upp i tomma intet och kvar på soffan ligger lite filtar och kuddar. Går ner för trapporna med dålig balans och går ut i köket för att göra frukost. Morsan glor underligt på mig medans jag börjar fixa ihop kaffet. Glömmer bort vad en "kaffekopp" är för något. Får syn på en slags syltburk. Börjar hälla kaffe i den...
-Hallå! Vad gör du? Du kan väl för sjutton inte dricka kaffe ur den där!
**Undersöker 'kaffekoppen' lite nämre, och drar slutsatsen att det INTE är en kaffekopp**
-Eh, förlåt... jag har sovt dåligt inatt.
Går in till morsans rum för att kela med hundvalpen, då jag observerar att min moster är på besök.
-Ehhh tjena...! Jasså är du på besök?
**Moster fortsätter stå där, med samma blick, och verkar ignorera mig totalt**
-Hallå? Hör du mig eller?
Hon vänder på huvudet mot mig och stirrar på mig. Sedan försvinner hon precis som liken. Jag står där i någon minut och bara gapar med munnen och inser att hon bara var en hallucination, som förut, och att jag måste ha pratat högt för mig själv där inne. Jävligt pinsamt.
Fixar ihop ett glas O'boy istället och flyr från köket. Passerar hallen och klädhängarna, men stannar upp tvärt...
Vad fan gör ni där?
...frågar jag syrran och hennes sambo som ligger uppe på hatthyllan. Hennes sambo pekar och hånskrattar åt mig, och jag fattar ingenting. Jag repeterar frågan, och då blir syrrans ansikte helt rödfärgat och ser riktigt hemskt ut. Jag vänder bort blicken och när jag kollar tillbaka så finns det ingen där. Minnet börjar komma tillbaka och jag kommer på att jag käkade Datura kvällen innan. Går upp för trapporna, på väg till rummet, då jag slänger en blick på soffan i TV-rummet där liken tidigare låg.
Istället sitter där nu en ganska snygg tjej som gömmer halva ansiktet i händerna, hon gråter tyst. Jag förstår redan nu att detta är en hallucination, jag koncentrerar mig, gör trollerirörelser med armarna och försöker tvinga henne att slita av sig kläderna och strippa men istället gråter hon ännu mer. Jag börjar gå fram mot henne men hon försvinner när det bara är två meter kvar. Går in på mitt rum.
Välkommen tillbaka
Jag sätter mig vid datorn, men känner mig iakttagen av någon eller något. Vänder mig om och ser att min syrra och hennes sambo har återvänt. De sitter på golvet bakom sängen och ler mot mig. Jag lyckas komma ganska nära - ungefär en meter- och tro det eller ej, vi inleder en liten konversation med varandra.
-Öh, tja... synd att ni bara försvann innan.
-Vi har varit här hela tiden.
-Men vad fan är det ni sysslar med egentligen då? Varför?!
Jag blir inte förvånad när hon börjar stirra på mig och helt plötsligt bara försvinner. Jag drar en djup suck och går och lägger mig och vilar. Klockan är säkert runt 11 på förmiddagen. Ligger och njuter av att väggarna andas och att alla föremål böjs och bildar små karategubbar som slåss och sparkas mot andra icke-existerande varelser. En del kan t.o.m. slänga knivar. Jag tycker det ser jättemysigt ut men jag tycker att jag har sett tillräckligt, så jag drar täcket över mig och somnar...
Efterord
Nu har det gått mer än 24 timmar av intaget, och jag kan fortfarande märka av visuella effekter. Lite snurrig och förvirrad är jag också, men jag hoppas det går över när jag vaknar imorgon. I denna rapporten tog jag bara med de större händelserna. Vart jag än gick såg jag djur som sprang tvärs över golven o.s.v. Upplevde väldigt mycket, men som sagt - tog bara med de större händelserna.
Kommentar - Mycket likt DXM enligt mig, rent tankemässigt. Uppmanar ingen att äta Datura dock; den innehåller nervgiftet atropin som kan vara dödlig vid större mängder. Det är svårt att dosera rätt mängd dessutom.
Puss
//speedracer
Vikt: 75kg~
Set and setting: Mitt rum hemma hos föräldrarna, bra högtalare, en flaska Coca Cola till hands, en bred och mjuk säng samt en porrig, blå belysning. I början spelade jag även upp en skiva innehållandes Sigur Rós, Enya och Massive Attack.
För er som gillar musik med lite udda sound är isländska bandet "Sigur Rós" helt jävla underbara.
Positiva upplevelser:
-Stundtals roande
-Hög mysfaktor
-En känsla av trygghet, alla djuren var vänliga varelser som inte ville mig något illa.
-Imponerande visuella effekter som verkligen var utöver det vanliga (kan upplevas som obehagliga för vissa personer)
Negativa upplevelser:
-Hackade tänder, frös som en galning i början
-Omöjligt att röra sig normalt, i vissa fall omöjligt att röra sig öht.
-Svårt att avgöra vad som är verkligt och inte verkligt. Kan vara livsfarligt om man käkar Datura ensam hemma.
-Minnesluckor
Inledning
Jag har tidigare försökt trippa på denna växt, utan någon större framgång. Kokade te på ett par medelstora blad. Allt som hände var att mitt nedsläckta rum ändrade sig på något sätt. Det kändes som om hela rummet fylldes av mystik och mörker (samtidigt som Infected Mushroom spelades på lagom låg mysvolym). I sängen låg en vit tröja som på något sätt förvandlades till ett lik, en illusion alltså. Inte hallucination. Jag blev förskräckt förstås, men mer än så blev det inte, tills igår...
Dags att plocka
Går ner till källaren som jag gjort om till en liten träningslokal. Får syn på morsans Datura som stått där nere under hela vintern. De flesta bladen har vissnat och slängts i en svart hink brevid, men det sitter kvar ca. 20-30 blad på grenarna fortfarande, i varierande storlek. Jag fegar lite, tar de största bladen som jag kan hitta, ungefär 4-5 stycken och lägger dem omsorgsfullt i fickan. Drar iväg en slagserie mot sandsäcken, och på något jävla vänster så släpper takfästet. Jag blir riktigt sur och går upp igen.
Eat them, eat them!
"Detta blir mitt sista försök med Datura" tänker jag samtidigt som jag stoppar in första bladet i munnen och suger lite fegt på det. Det är så otroligt äckligt att tugga på dessa blad. I skrivande stund blir jag så äcklad av bara tanken. Det smakar sallad, fast mycket beskare. Klockan är några minuter över tio på kvällen.
Nåväl. Efter en minuts tuggande känner jag att jag inte pallar mer av smaken. Hämtar därför lite salt som jag häller i käften. Smaken blir behagligare och jag fortsätter tugga en stund till, uppskattningsvis 10 minuter. Därefter sköljer jag ner allt med ett glas Coca-Cola.
Efter tio minuter sveper en skum känsla över mig. En lätt huvudvärk kryper på och jag märker att musiken blir "djupare" och låter väldigt mäktigt. Jag märker direkt att denna gången kommer det bli något helt annat. Efter ytterligare 5 minuter känner jag att jag behöver gå och slå en drill.
Vad i helv...?
Nu börjar det hända saker! När jag ställer mig upp känner jag mig väldigt disorienterad och klumpig, som en lätt fylla. Jag vinglar ut till toaletten, och när jag står där och låter vattnet rinna märker jag hur väggarna börjas andas och tapetmönstret vrids och trixar sig. Jag fylls av glädje då jag inte räknat med att få någon effekt alls. På väg ut ur toan blir det ännu vingligare. Flyger åt sidan och tacklar väggen. BANG. Känner att jag blir svagare och svagare och beslutar mig för att lägga mig i sängen. Överallt ser jag saker som rör sig, tavlor som ändrar form etc. etc.
Plötsligt händer en grej som jag verkligen inte räknat med. Framför sängen står en vit stol, som jag av någon anledning snöar in på. Först blir allt suddigare, och sedan kommer stolen tillbaka, och börjar då ändra färg från vit till gul till orange. Jag försöker röra mig i sängen men det är nästan omöjligt nu. Varken känsel i kroppen eller förmåga att röra sig. Jag blir rädd. Livrädd! Försöker somna, som jag antagligen lyckas med.
Måste urinera!
Gång på gång vaknar jag mitt i natten av att jag behöver pissa. Det är lika svårt varje gång, och tro det eller ej - jag lyckas fan tackla samma jävla vägg varje gång.
Till slut blir det morgon. Min farsa kommer in i rummet för att väcka mig och jag fattar inte ett piss när jag vaknar. Det är först nu som de riktiga hallucinationerna träder fram. Vår hundvalp ligger helt plötsligt i min säng och jag kelar lite med den, och klappar den, och pratar med den. Farsan sätter sig på min datorstol och stirrar på mig. Här nedan följer vår 'konversation'.
-Vad i helvete är det med dig? Har du tagit några droger eller?
-Öhm... hmm... ööh, va?
-Vad fan gör du då?
-Eh, inget?
-Men du ligger ju för fan och klappar en jävla kudde.
**Tittar ner på "hundvalpen" och inser att han har rätt, det är en jävla kudde**
-Eeeh ojdå... Vad e klockaaan...?
Minns inget mer av den konversationen. Däremot sa farsan att jag yrade om Bollebygd och Kortedala efteråt.
Notera även att käken var helt bortdomnad så det gick nästan inte att prata alls.
Oinbjudna gäster?
Jag stapplar ut ur mitt rum men stannar upp helt förskräckt. I soffan längre bort - i TV-rummet - sitter det två riktigt hemska lik som bara stirrar rakt fram med öppen mun. De är så verkliga att jag inte kan få fram ett ljud. Vill skrika, men det är helt omöjligt. Sakta men säkert löses dessa varelser upp i tomma intet och kvar på soffan ligger lite filtar och kuddar. Går ner för trapporna med dålig balans och går ut i köket för att göra frukost. Morsan glor underligt på mig medans jag börjar fixa ihop kaffet. Glömmer bort vad en "kaffekopp" är för något. Får syn på en slags syltburk. Börjar hälla kaffe i den...
-Hallå! Vad gör du? Du kan väl för sjutton inte dricka kaffe ur den där!
**Undersöker 'kaffekoppen' lite nämre, och drar slutsatsen att det INTE är en kaffekopp**
-Eh, förlåt... jag har sovt dåligt inatt.
Går in till morsans rum för att kela med hundvalpen, då jag observerar att min moster är på besök.
-Ehhh tjena...! Jasså är du på besök?
**Moster fortsätter stå där, med samma blick, och verkar ignorera mig totalt**
-Hallå? Hör du mig eller?
Hon vänder på huvudet mot mig och stirrar på mig. Sedan försvinner hon precis som liken. Jag står där i någon minut och bara gapar med munnen och inser att hon bara var en hallucination, som förut, och att jag måste ha pratat högt för mig själv där inne. Jävligt pinsamt.
Fixar ihop ett glas O'boy istället och flyr från köket. Passerar hallen och klädhängarna, men stannar upp tvärt...
Vad fan gör ni där?
...frågar jag syrran och hennes sambo som ligger uppe på hatthyllan. Hennes sambo pekar och hånskrattar åt mig, och jag fattar ingenting. Jag repeterar frågan, och då blir syrrans ansikte helt rödfärgat och ser riktigt hemskt ut. Jag vänder bort blicken och när jag kollar tillbaka så finns det ingen där. Minnet börjar komma tillbaka och jag kommer på att jag käkade Datura kvällen innan. Går upp för trapporna, på väg till rummet, då jag slänger en blick på soffan i TV-rummet där liken tidigare låg.
Istället sitter där nu en ganska snygg tjej som gömmer halva ansiktet i händerna, hon gråter tyst. Jag förstår redan nu att detta är en hallucination, jag koncentrerar mig, gör trollerirörelser med armarna och försöker tvinga henne att slita av sig kläderna och strippa men istället gråter hon ännu mer. Jag börjar gå fram mot henne men hon försvinner när det bara är två meter kvar. Går in på mitt rum.
Välkommen tillbaka
Jag sätter mig vid datorn, men känner mig iakttagen av någon eller något. Vänder mig om och ser att min syrra och hennes sambo har återvänt. De sitter på golvet bakom sängen och ler mot mig. Jag lyckas komma ganska nära - ungefär en meter- och tro det eller ej, vi inleder en liten konversation med varandra.
-Öh, tja... synd att ni bara försvann innan.
-Vi har varit här hela tiden.
-Men vad fan är det ni sysslar med egentligen då? Varför?!
Jag blir inte förvånad när hon börjar stirra på mig och helt plötsligt bara försvinner. Jag drar en djup suck och går och lägger mig och vilar. Klockan är säkert runt 11 på förmiddagen. Ligger och njuter av att väggarna andas och att alla föremål böjs och bildar små karategubbar som slåss och sparkas mot andra icke-existerande varelser. En del kan t.o.m. slänga knivar. Jag tycker det ser jättemysigt ut men jag tycker att jag har sett tillräckligt, så jag drar täcket över mig och somnar...
Efterord
Nu har det gått mer än 24 timmar av intaget, och jag kan fortfarande märka av visuella effekter. Lite snurrig och förvirrad är jag också, men jag hoppas det går över när jag vaknar imorgon. I denna rapporten tog jag bara med de större händelserna. Vart jag än gick såg jag djur som sprang tvärs över golven o.s.v. Upplevde väldigt mycket, men som sagt - tog bara med de större händelserna.
Kommentar - Mycket likt DXM enligt mig, rent tankemässigt. Uppmanar ingen att äta Datura dock; den innehåller nervgiftet atropin som kan vara dödlig vid större mängder. Det är svårt att dosera rätt mängd dessutom.
Puss
//speedracer
?
