LSD första gången

Substans: LSD-25
Dos: En lapp, okänd, men dokumenterat rejäl styrka.
Ålder: Kön: Vikt: 22, Man, 63kg
Tid: 0430 till ca 2000
Beskrivning: Jag bodde ett tag i en städskrubb hos några polare i Malmö efter att ha blivit mer eller mindre utslängd av den dåvarande flickvännen. Av en slump lärde jag känna en trevlig prick som vi kan kalla för Ninjan. Ninjan bodde i Lund (inte långt ifrån catclaw, om hans beskrivning stämmer) och jag blev varse hans drogvanor första kvällen jag träffade honom. Nu var vi i Malmö på en födelsedagsfest hos några av hans vänner. Ninjan hade plockat upp en kille han var bekant med, men inte riktigt kände för att han skulle vara med att trippa. Jag var under festen ovetande om Ninjans plan, nämligen att i födelsedagspresent ge mig en syratripp. Hans plan blev jag varse någon minut efter 12 på natten, när jag, Ninjan och dennes bekant, vi kan kalla honom Torulf var påväg mot bussen för att åka hem till Lund. "Grattis på födelsedagen!" sade Ninjan och plockade fram en liten pappersbit med en Internet Explorerlogga på.

Jag var ju lite nyfiken men också feg. Hade tidigare bara testat hasch och inte fått ut något särskilt av det så jag sade att det nog skulle räcka med en kvarts lapp. Han försökte inte övertala mig utan gav mig en kvart. Torulf åt en hel och vi satte oss på bussen till Lund.

Under resan svarade Ninjan, som inte åt något utan skulle vara trippfarbror åt mig, på mina frågor och jag var en aning nervös för vad som skulle hända. Väl i Lund gick vi en sväng förbi Torulf, drack en skvätt mycket god absinth och lyssnade på isländsk hiphop. Det skulle ta en timme ungefär innan det började hända saker, sade de. Torulf var en van trippare vill jag minnas.

Efter ett tag, klockan var kanske 0130 gick vi hem till Ninjan. Då inget alls kändes bestämde jag mig för att ta kvarvarande tre fjärdedelar av lappen när Torulf åt sin andra lapp. Tiden gick, och inget hände. Jag hade, innan jag åt den första kvarten mumsat i mig en oändligt fet pizza och tänkte att kanske att den hindrar upptaget eller något. Jag lyssnade på musik och väntade på effekten medan Torulf och Ninjan började spela schack ute i köket. Telefonen ringde. Det var en tjej jag var lite intresserad av. Hon hade slutat jobba och precis kommit hem så klockan borde då ha varit närmare 0330 eller så. Vi pratade om ingenting, ni vet sånt man pratar om med folk man är intresserad av. Efter ett tag började saker bli lite underliga. En timme lite drygt in i samtalet uppfattar jag hur tv:n har dragit sig närmare bordet och nu står och tjuvlyssnar. När jag upptäcker detta ser jag att den plötsligt står vid väggen, som vanligt. När jag ser mig omrking ser jag hur allt har förändrats. En ljusstake dansar till musiken och ljuset från köket är som en påtaglig matta på golvet. Jag ursäktar mig och vi lägger på. Nej jag nämnde inget om att jag knarkade i telefon, såklart.

Jag går ut i köket där Torulf nu fått storstryk i schack, och i knopparna på schackpjäserna, som var av glas, ser jag små familjer i träningsoverall stå hand i hand. Fascinerande.
Jag och Torulf går ut för Ninjan tycker att trippar är bättre utomhus. Det är november och vi tar med oss en golfdriver och några bollar för att leka lite. Något vi snabbt tröttnar på eftersom träden och molnen och gatlampornas gulaktiga sken är mer intressant. Vi tar en promenad istället.

Det är helt fantaskiskt. Vi går ner ner till St Lars. Det finns en park där och gamla mentalsjukhus. Solen börjar gå upp och det grå gryningsljuset i dimman får mentalsjukhusen att se ut PRECIS som på film. Jag blir helt lyrisk över detta, i mina ögon enorma komplex av stora, tunga tegelhus med galler för fönstrena. Precis som på film. Med manus av Wes Craven kanske. Trots att det visuellt känns som att vara med i en skräckfilm känner jag inget obehag. Dimman och ljuset och de kala träden är så otroligt vackra. Jag föreställer mig stora, blanksvarta gamla bilar komma körande upp för grusgångarna med nya patienter till sjukhuset. Som en 30-talsfilm. Efter en stund tar husen slut, och vi kommer till ett naturområde med hästhagar och bäckar. Hagarna är tomma, vi öppnar och stänger grindar och lukten av dött gräs, fukt, jord och natur är underbar. Nu är solen uppe och ljuset glänser i miljontals vattendroppar och vi går tysta och andäktiga en rejäl promenad där marken är mjuk, gräset ligger fuktigt, gulbrunt och kallt, men skinande i en myriad av ljuspunkter.

Jag försvinner in i mig själv ett tag, när jag tillslut kommer ut och blir varse min omgivning befinner vi oss bland höga, rödbruna tegelhus och lönnlöv så indensivt gula att färgen läcker genom alla sinnen och bildar vilda smaker, ljus och jag kan känna färgen, höra hur de långsamt multnar till bruna klumpar och känna smaken av deras virvlande dans. Jag sparkar förtjust i lövhögarna och Torulf fnissar.

Under tiden jag varit insjunken i mig själv har jag funnit att nära höger mungipa, vid underläppen på insidan av munnen, har jag en utbuktining. Jag har inget minne av att den funnits förr, och jag skall undersöka vad det är för något när jag kommer tillbaka till Ninjans lägenhet. Jag och Torulf vandrar tillbaka. Jag hittar inte här, men han vet var vi är och efter ett tag är vi tillbaka vid Ninjans lägenhet. Torulf är trött och han vill hem och sova. Vi tar farväl och jag går upp till lägenheten. Jag har fått nycklarna och när jag kommer in ligger Ninjan och sover.

SLUT DEL 1

DEL 2
Jag tar av mig skor och jacka och sätter mig i soffan i vardagsrummet. Allt är underligt. Nu när jag sitter ner och inte går känns saker helt annorlunda. Istället för en myriad av ständigt nya intryck finner jag att mina tankar fokuseras i en punkt, jag upprepar tankar och vaknar sedan då och då till och tycker att oj, det där var häftigt. För att sedan fastna med blicken eller tanken någon annanstans och resa till djupet av det istället.

Efter ett tag blir tröjan obekväm, jag tar av den. Jag sätter på musik, Ninjan vaknar till, frågar hur det går och somnar sedan om. Jag mår bra, men jag är lite rastlös och mår lite lätt illa. Hittar en nästan tom påse chips och äter dem. Det är som att äta damm och grus som fastnar i tänderna. Sandkorn knastrar i min mun och det smakar inte som chips. En blå halstablett jagar bort känslan av grus och damm, men då inser jag plötsligt att jag inte kan vara säker på att det är en halstablett jag suger på. Tänk om jag bitit av en tand och tror det är en halstablett? Plockar ut den, det är blå, smakar mint. Men kan jag vara säker? Nej, det kan jag inte, så jag väcker Ninjan, håller upp halstabletten och frågar vad det här är. “En halstablett” säger han och ler. Jag skrattar och stoppar in den i munnen igen. Men nu smakar den inte mint längre. Det kanske är en tand ändå? Efter att ha tittat efter en massa gånger tar den slut och jag går ut i hallen, där det tinns enorma helfigursspeglar.

Jag ställer mig framför speglarna, i bar överkropp, och tittar på mig själv. Jag är smal, ser ut som vanligt, men när jag tittar närmre ser jag att mina ögon är väldigt gröna, inte blå längre och pupillerna är enorma. Oj vad alvisk jag ser ut, tänker jag och med ens får mina pupiller en mer avlång form, inte helt olika en katts. Jag stirrar fascinerat in i mina gröna kattpupillsögon och ser min kropp förändras. Min hud tappar färg tills den är grå. Helt grå. Mina muskler och senor överdrivs tills de ser ut som rep spända under grå plast. Armarna blir längre, de dras ut och mina långa, klolika fingrar snuddar vid golvet. När jag tillslut skrattar till ser jag plötsligt ut som vanligt igen. Nu har jag länge stört mig på utbuktiningen i munnen, och jag försöker förgäves hitta den genom att använda spegeln. Jag ser ingenting, men jag känner den så otroligt tydligt.

Tröttnar på att leta och spenderar några rastlösa ögonblick med att sätta på en låt, gå och sätta mig i soffan och leka med de saker som Ninjan för ändamålet plockat fram. En plåtburk har en ettikett det står “thinking putty” på. Jag utgår ifrån att den innehåller något intelligen, något som tänker och öppnar. En blå klump ligger i den, den har ett otroligt vackert mönster i sig. Som blå metallic i blå metallic. När jag plockar upp den rör den sig, böjer sig och blir levande i mina händer. Ibland har den en egen personlighet, och jag blir orolig att jag skall tappa den eller skada den nu när jag uppenbarligen är så konstig. Bland trippleksakerna hittar jag ett kaleidoskop. Istället för färgade plastpärlor är där ett genomskinligt plaströr fyllt med metallbitar, små nätbitar, pärlor, olja och trögflytande vätska. Jag spenderar flera timmar med att titta på mönstren. Jag blundar ibland och ser fantastiska mönster inuti mitt huvud.

Sedan går jag för att byta låt, men inser att det bara gått en och en halv minut sedan jag satte på den. Jag förstår att min tidsuppfattning är galen och börjar göra experiment. Det är svårt, och tillslut finner jag mig mest springande fram och tillbaka mellan datorn, soffan och trippleksakerna. Illamåendet är kvar. Det är ett väldigt lätt illamående men min mun känns torr och väldigt detaljerad. Som om känseln i munnen förstärkts.
Min mor ringer och sjunger för mig. Gratulerar mig på fördelsedagen. Jag har svårt att prata med henne och orden kommer fram stötvis, som att de fastnar ett tag i munnen. Hon tycker jag låter trött och jag säger att jag inte sovit inatt. Det är ju sant.

Jag försöker skriva ner vad jag tänker och hur jag känner i mariginalen på en gammal metro, för att jag skall minnas det när jag kommer ner. Inser nämligen att jag inte kommer kunna ha plats för dessa upplevelser i min vanliga hjärna. Min vanliga hjärna saknar några dimensioner som krävs för att till fullo uppskatta det som sker. Ungefär som att man inte får plats med en kub i ett membran. Precis som i Flatland.

Det jag skriver dras ut till lång streck när min hjärna hittar en tanke att fasta i istället för att producera text. Går och pissar och finner att mitt organ känns konstigt. Det slår mig att sex inte egentligen har med den DÄR saken att göra och gör ut till rummet igen. Rastlösheten börjar bli irriternade och påfrestande. Jag tänker att det nog är dags att sova och lägger mig ner i soffan. Ligger där i tjugo sekudner som känns som en halvtimme och återgår till trippleksakerna. Tröttnar, försöker sova, byter låt, leker, läser bok, tröttnar, byter låt, försöker sova, läser, försöker sova osv, osv, osv.

Tillslut tar jag en bild på mig själv för att se om jag ser likadan ut nu som när jag är normal. Tittar på bilderna i mobilen. En vän ser ledsen, nästan panikslagen ut, och jag funderar på att ringa henne för att se om hon är ok. Bilden skriker nästan åt mig.

Rastlösheten är nu rejält jobbig. Jag vill sova men kan inte. Tar på mig kläderna och går ut för att ta lite luft. Klockan är nu kanske 11 på förmiddagen. Allt är smutsigt. Esplanaden är full av skitfula smutsiga gamlingar fyllda av rynkor. En tant har glasögon så tjocka att hela hennes ansikte blir stora, svarta ögon. Jag äcklas av dessa missfoster, bilar kör förbi och spyr ut tjocka moln av avgaser. Mina steg känns stela, tunga och hur snabbt jag än går kommer jag ingenvart. Esplanaden är hundratusen mil lång och fylld av begagnade saker, trasiga, smutsiga, äckliga. Och alla människor ser ut precis som sakerna de säljer. Skräp. Alla är skräp. De flyter ihop, deras bleka kläder flyter ihop med plastbackar med skräp, gamal Lpskivor och termosar, deras rutiga jackor flyter ihop med bilar, telefoner och transistorradioapparater. Fula kläder som hänger på galgar kan inte längre skiljas från små rynkiga, tanter och gubbar så gamla att de redan börjat ruttna.

Efter en evighet tar eländet slut. Jag styr mina ovilliga ben mot ett café. Där hänger jag och mina vänner jämt. Där kan jag slappna av och känna mig trygg hoppas jag. Vet inte vad klockan är och fattar inte riktigt hur jag skall komma på det heller, ens när jag kollar på mobilen. Jag hoppas att caféet skall vara öppet och jag går dit. Det är öppet. Går in och blir förvånad att hon jag pratade med i telefon under morgonen jobbar. Trodde hon skulle jobba på kvällen. Lite pinsamt att visa mig där när jag var som jag var. Ler mot henne, får en cola och inser att hon, olikt alla andra inte är alls smutsig. Hon ser trött ut, men hennes hår glänser och hon är precis lika snygg som vanligt. Hon tycker jag ser trött ut, jag säger att jag inte sovit.

Jag går längst in och sätter mig på en stol. Dricker min cola och känner mig inte ett dugg bättre här än hemma hos Ninjan. Går ut och hämtar en tidning. Läser, fattar inget och bilderna verkar inte alls passa ihop med texten. Läser serierna, de är inte ett dugg kul och samtliga saknar helt poäng. Börjar må mer illa. Colan smakar inte så gott, kolsyran sticker i munnen och jag är extremt rastlös och vet inte vart jag skall ta vägen. Colan tar slut, hon jag är intresserad av drar handen över min nacke och huvud när hon går förbi. Jag inbillar mig att allt mitt hår ligger framåt nu. Att hon kammade allt håret framåt med en enda rörelse.

Efter ett tag går jag. Blir stoppad av henne nere vid bardisken. Hon undrar vad jag skall. Jag har ingen aning om hur länge jag varit där. Försöker säga att jag skall gå, men vet inte hur riktigt, jag lyckas göra ett tecken med fingrarna, två ben som går, och hon undrar om jag skall gå. Jag nickar, hon tittar på mig, undrar om jag mår bra, och jag pekar mot mina ögon. Hon tittar in i mina ögon, och sedan sitter jag på en buss.

Jag åker till mitt ex, det tar ett par timmar till innan jag kommer ner och inte förrän vid runt 2000 är jag helt nere igen. Jag mår illa och är trött. Lyckas inte äta något på kvällen och sover gott.

Utvärdering: Hade jag sluppit rastlösheten, till exempel genom sällskap hade trippen varit mycket, mycket trevligare. Nu var slutet något påfrestande, men värt varenda sekund.
Förresten, utbuktningen har jag fortfarande kvar i munnen.

Jag lovar att jag ska läsa din rapprt om du kan vara snäll att dela upp den i mindre delar så den blir läsbar!

Ser fram emot en trevlig läsning

Suverän rapport!!

Mycket intressant läsning, tack för den!

Det lät ju helt underbart! Jag må säga att du skriver mycket målande. Lätt att läsa, svårt att sluta.
Synd att du blev ensam och fick det jobbigt på slutet, men tur att du tyckte att det var värt det.
Jag hoppas att du fortsätter att skriva rapporter om du reser fler gånger!

Jättebra rapport! Tack så mycket!

ASBRA!!!

Jag har alltid varit intresserad av att pröva LSD och din rapport gav verkligen en intressant inblick i hurdant ruset är. Kändes nästan som att jag var påverkad själv när jag läste den!

Kan det vara Märta på Ari som var damen?

Rolig läsning

/kale

Tack för era snälla ord. Det var skitkul att skriva rapporten. Jag har tyvärr inte haft möjlighet att upprepa äventyret. Men när jag får tag i några frimärken kommer en ny rapport.

Kalerov: Antar att du använde följande logik: 1: Den som tar LSD är en skummis. 2: Alla skumma människor hänger på Ariman. 3: Det finns bara en snygg tjej som jobbar på Ariman.
Kan du identifiera resten av personerna också?

väldigt intressant läsning, jag hoppas jag får möjlighet att testa LSD nångång. mycket av det du beskriver brukar jag uppleva på blue mystic men jag antar att intensiteten och längden på trippen är helt olika. jag vet inte om det är jag som är märklig eller inte men jag älskar att titta på film när jag är hög, jag får en helt annan förståelse för filmen och allt som är bra med den blir 1000x bättre. får tiden att gå snabbare också

Mycket bra skriven rapport, mycket detaljareat skrivet om tankat känslor osv, det uppskattas!!! Fick verkligen en klar bild av allt ihop.

Bra jobbat!!
5/5