Jag skrev en annan rapport lite längre ner där jag tog LSD för första gången.
Denna gången bestämde jag mig för att ta det lite lugnare, jag tog 2 lappar, runt 210mcg.
Jag satte mig ganska tidigt och tittade på lite filmer med fraktaler. Till skillnad från förra gången så hittade jag några med lugn musik och mer avslappnat. Jag försvann in i mina tankar och i hur jag hela tiden jobbar för att hitta rätt och passa in. Har slitit ut psykologer, testat psykofarmaka, fått diagnos adhd och autism osv. Allt i någon tro att jag måste fixas och lagas för att passa in.
Jag fick en upplysning att det inte alls är jag som behöver fixas eller ändras. Jag ska snarare förstärka mina drag och vara stolt över vem jag är, istället för att skämmas och tro att det är något fel på mig som måste fixas. Jag får en bild av att alla människor egentligen har samma problem som jag, att man föds som ett ufo och att allt är smärtsamt, tills man hittar sin exakta position i universum som är gjord för en, där allting kommer klicka. Det finns inget mer smärtsamt än att vara formad som en stjärna och flyga runt och desperat försöka passa in i ett fyrkantigt eller runt hål. Jag känner att jag är konstig, men samtidigt att det måste finnas någon där ute som tycker att jag är konstig på ett ganska roligt och t.o.m attraktivt sätt.
Jag går upp och tittar ut genom fönstret och ser ett par. De ser lite allmänt "nördiga" ut. Lite överviktiga, cykelhjälmarna är på, ett barn på pakethållaren. Jag tänker att här har vi ett par där båda är knasiga, men de har hittat sin knasiga motpart och fått sin plats i universum. Jag fortsätter titta runt på andra par på samma sätt. Det handlar om att hitta sin knasiga motpart helt enkelt.
Jag tittar på klockan och ser att det har gått 3-4h sen jag började trippen, så det borde inte bli värre nu. Full av förtroende av att all min tidigare osäkerhet känns som borta, tänker jag att jag måste ut ur lägenheten och titta runt lite mer vad jag kan tänka mig upptäcka när jag tittar runt på saker och folk.
Jag bestämmer mig för att lämna telefonen hemma, jag har satt den på flygplansläge tidigare för att jag inte vill riskera göra något dumt och tänker att jag litar inte på mig själv riktigt nog för att ta med den. Så här i efterhand känns logiken lite haltande att jag litar inte på mig själv tillräckligt mycket för att ta med mig telefonen, men jag litar på mig själv tillräckligt mycket för att gå ut på stan helt själv hög på 200mcg lsd mitt under peaken utan någon direkt tidigare erfarenhet och möjlighet att kontakta någon. Smart.
Jag går ut på innergården till föreningen, nickar lite försiktigt till någon av de boende. Känner mig lite lurig och funderar på om det syns något på mig, men jag känner inte att jag ger sken av att vara onormal.
När jag kommer utanför gården känner jag mig precis som en femåring som har rymt hemifrån. Nu ska jag ut på äventyr och där är ingen som har sett att jag har rymt eller vad jag håller på med. Först känner jag en oerhörd frihet, allt är lugnt och skönt och hela världen är öppen precis som den är för en femåring som tar sina första steg på rymmen. Jag hade egentligen tänkt ta en ganska lång promenad, men den där femåringen börjar känna sig ängslig att han har rymt lite väl långt hemifrån, så jag svänger runt och har egentligen bara promenerat i det egna kvarteret och tänker att jag får nog vända hem.
Plötsligt börjar det komma tankar som blir svåra att hantera. Jag tänker typ att man har ju hört de som är på syra och gör helt galna saker, typ tar av sig kläderna ute på stan. Problemet är att normalt hade det ju varit en tanke man hade kunnat ha och sen gå vidare. Nu blir det "jag måste nog ta av mig kläderna". Jag har fortfarande tillräckligt med vett att inte göra det, men det är inte enkelt och panikångest är bara förnamnet när jag inser att det pågår ett krig i mitt huvud där en del verkar tycka att det är en bra ide att springa runt naken. Då har jag inte ens nämnt att nästa tanke som dök upp var att jag mindes att jag tänkte på porr under min förra tripp. Jag känner att detta kunde slutat riktigt illa.
Jag skulle säga att jag var ungefär en halv sekund från att helt tappa förståndet och bli en sån som folk tittar på från sina fönster och ringer polisen för att där springer runt en sinnesförvirrad person på gatan. Jag är typ 100m hemifrån och känner att nu tar jag bara ett steg i taget så är jag snart hemma, men jag börjar klia mig över hela kroppen och jag tappar förståndet på ett sätt att jag inte vet var jag ska bli av eller vet vad jag kan komma att göra. Där kommer en tant i rullator och jag funderar seriöst på att springa fram i mitt sinnesförvirrande tillstånd och försöka få hjälp.
Hur som helst, jag lyckas stappla mig fram med att sysselsätta mig med att klia mig på armarna, jag ser att det är fortfarande 50m hem. Jag börjar jogga hem och äntligen när jag kommer fram till grinden släpper det. Den förrymda femåringen hade äntligen kommit hem, och lovar att aldrig rymma igen, iaf inte på LSD.
Denna gången bestämde jag mig för att ta det lite lugnare, jag tog 2 lappar, runt 210mcg.
Jag satte mig ganska tidigt och tittade på lite filmer med fraktaler. Till skillnad från förra gången så hittade jag några med lugn musik och mer avslappnat. Jag försvann in i mina tankar och i hur jag hela tiden jobbar för att hitta rätt och passa in. Har slitit ut psykologer, testat psykofarmaka, fått diagnos adhd och autism osv. Allt i någon tro att jag måste fixas och lagas för att passa in.
Jag fick en upplysning att det inte alls är jag som behöver fixas eller ändras. Jag ska snarare förstärka mina drag och vara stolt över vem jag är, istället för att skämmas och tro att det är något fel på mig som måste fixas. Jag får en bild av att alla människor egentligen har samma problem som jag, att man föds som ett ufo och att allt är smärtsamt, tills man hittar sin exakta position i universum som är gjord för en, där allting kommer klicka. Det finns inget mer smärtsamt än att vara formad som en stjärna och flyga runt och desperat försöka passa in i ett fyrkantigt eller runt hål. Jag känner att jag är konstig, men samtidigt att det måste finnas någon där ute som tycker att jag är konstig på ett ganska roligt och t.o.m attraktivt sätt.
Jag går upp och tittar ut genom fönstret och ser ett par. De ser lite allmänt "nördiga" ut. Lite överviktiga, cykelhjälmarna är på, ett barn på pakethållaren. Jag tänker att här har vi ett par där båda är knasiga, men de har hittat sin knasiga motpart och fått sin plats i universum. Jag fortsätter titta runt på andra par på samma sätt. Det handlar om att hitta sin knasiga motpart helt enkelt.
Jag tittar på klockan och ser att det har gått 3-4h sen jag började trippen, så det borde inte bli värre nu. Full av förtroende av att all min tidigare osäkerhet känns som borta, tänker jag att jag måste ut ur lägenheten och titta runt lite mer vad jag kan tänka mig upptäcka när jag tittar runt på saker och folk.
Jag bestämmer mig för att lämna telefonen hemma, jag har satt den på flygplansläge tidigare för att jag inte vill riskera göra något dumt och tänker att jag litar inte på mig själv riktigt nog för att ta med den. Så här i efterhand känns logiken lite haltande att jag litar inte på mig själv tillräckligt mycket för att ta med mig telefonen, men jag litar på mig själv tillräckligt mycket för att gå ut på stan helt själv hög på 200mcg lsd mitt under peaken utan någon direkt tidigare erfarenhet och möjlighet att kontakta någon. Smart.
Jag går ut på innergården till föreningen, nickar lite försiktigt till någon av de boende. Känner mig lite lurig och funderar på om det syns något på mig, men jag känner inte att jag ger sken av att vara onormal.
När jag kommer utanför gården känner jag mig precis som en femåring som har rymt hemifrån. Nu ska jag ut på äventyr och där är ingen som har sett att jag har rymt eller vad jag håller på med. Först känner jag en oerhörd frihet, allt är lugnt och skönt och hela världen är öppen precis som den är för en femåring som tar sina första steg på rymmen. Jag hade egentligen tänkt ta en ganska lång promenad, men den där femåringen börjar känna sig ängslig att han har rymt lite väl långt hemifrån, så jag svänger runt och har egentligen bara promenerat i det egna kvarteret och tänker att jag får nog vända hem.
Plötsligt börjar det komma tankar som blir svåra att hantera. Jag tänker typ att man har ju hört de som är på syra och gör helt galna saker, typ tar av sig kläderna ute på stan. Problemet är att normalt hade det ju varit en tanke man hade kunnat ha och sen gå vidare. Nu blir det "jag måste nog ta av mig kläderna". Jag har fortfarande tillräckligt med vett att inte göra det, men det är inte enkelt och panikångest är bara förnamnet när jag inser att det pågår ett krig i mitt huvud där en del verkar tycka att det är en bra ide att springa runt naken. Då har jag inte ens nämnt att nästa tanke som dök upp var att jag mindes att jag tänkte på porr under min förra tripp. Jag känner att detta kunde slutat riktigt illa.
Jag skulle säga att jag var ungefär en halv sekund från att helt tappa förståndet och bli en sån som folk tittar på från sina fönster och ringer polisen för att där springer runt en sinnesförvirrad person på gatan. Jag är typ 100m hemifrån och känner att nu tar jag bara ett steg i taget så är jag snart hemma, men jag börjar klia mig över hela kroppen och jag tappar förståndet på ett sätt att jag inte vet var jag ska bli av eller vet vad jag kan komma att göra. Där kommer en tant i rullator och jag funderar seriöst på att springa fram i mitt sinnesförvirrande tillstånd och försöka få hjälp.
Hur som helst, jag lyckas stappla mig fram med att sysselsätta mig med att klia mig på armarna, jag ser att det är fortfarande 50m hem. Jag börjar jogga hem och äntligen när jag kommer fram till grinden släpper det. Den förrymda femåringen hade äntligen kommit hem, och lovar att aldrig rymma igen, iaf inte på LSD.
5/5
