Var har det vackra svenska vemodet som är typiskt för vår kultur tagit vägen?

Jag vill mena att vemodet (saudade) genomsyrar den portugisiska nationalkaraktären. Inte minst i språket. I få, om ens några, andra språk har konjunktivet en sådan framskjuten plats, den verbform som uttrycker osäkerhet, önskningar, längtan, förhoppningar. I svenskan har ju denna form nästan helt fallit bort (vore, finge, bleve, etc). Inte konstigt för detta sjöfararfolk där kvinnorna stod i hamnen och längtansfullt väntade på sina män, men aldrig kunde vara säkra på att de skulle återvända hem igen. Nationalmusiken fado (av latinets fatum: öde) är ett uttryck för samma sak... vemodet, melankolin.

Tänkte häromdagen på Fernando Pessoa, att han nog är min favoritförfattare. Kanske hänger ihop med det du skriver? Har du läst honom?

Nu kan jag alldeles för lite om portugisisk kultur och blir gärna korrigerad. Men kan det inte vara så att melankolin ändå är mer socialt accepterad i medelhavs- och många andra kulturer (på samma sätt som vreden och andra affekter)? Jag tänker t.ex. på (kliché)bilden av zigenares sorgsna danser framför öppna eldar men även på sentimentaliteten och nostalgin i mer modern populärmusik. Även den amerikanska nybyggarkulturen kunde ju frambringa en Stephen Foster. Här är vemodet mer förknippat med förändring och därmed framför allt med minne. Jag minns min barndom, jag minns min förlorade kärlek, min fästman på havet osv.

I vad som kallats "sprit- och vemodsbältet", områden ovanför en viss breddgrad (Norden, men även Ryssland och Kanada), är vemodet däremot mer knutet till tidlös existentiell ensamhet, otillräckligheten i det mänskliga. Vi är på gränsen till att bli skogsittare, mystiker och schamaner men samtidigt praktiskt orienterade bönder, sjömän och ingenjörer. I andra kulturer kan man söka tröst genom att söka sig till andra människor, men eftersom vi är så prestationsinriktade i grupp så är sällskap och samvaro snarare plågsamt för den "nordiska" melankolin. Därför söker vi "tröst i naturen" och blir i gengäld lekbollar för dess skiftningar i temperatur och ljus.

Jag undrar om detta vemod, detta "gottandet i självömkan" elelr hur man nu ska kalla det, kanske har en biologisk grund ...

Dvs eftersom ljuset försvinner och mörkret tar över, så lider kroppen svårt av det.
Och för att "bota" eller "lätta på" det vemodet, så hänger vi oss åt melankoliska sånger, musikstycken och poesi - som då påverkar hjärnan, och nervsystemet, genom att lösgöra endorfiner och opiater. För att kontra depressionen alltså.

För det är ju sant att "konstnärligt vemod" är mycket sorgsen, och hade kunnat göra oss seriöst Nedstämda. Men kroppen försvarar sig mot det genom att istället frigöra dessa "uppiggande" hormonerna.

Och vi mår ju faktiskt bra när vi hänger oss åt sådant vemod.
Det känns bra när man läser tex Dan Anderssons poesi. Liksom det känns bra när man hör vemodiga melodier i moll.

Så hur kan det då vara helt tvärtom för mig, att jag behöver ljus och glädje när jag är deprimerad? Då är det sista jag behöver vemod och mörker. Är min kropp felprogrammerad eller?

Jag tror att även du njuter av vemodig musik och poesi, konst osv.

Åh nej, inte om jag är deprimerad.

Sitt gärna ner en stund med mig, ta en pilsner, titta bort över havet till Sverige & lyssna lite på Jan Johansson. Då pratar vi fanimig vemod.

Jag förstår inte riktigt vad det är du fiskar efter.

Som jag skrev så menade jag ju att "vemodet" har använts av oss genom tiderna som ett slags anti-depressivt medel - med biologisk medicinering inifrån.

Som tex svarta amerikaner spelade Blues för att komma från sina vedermödor för ett slag.
När de sjunger, och lyssnar, spelar, sin musik med sina texter, så mådde de också bättre för stunden.
Trots att de levde i misär i övrigt.

Detsamma med de som lever i mörkret uppe vid polcirkeln.
Vemodig musik och poesi har använts som ett kroppseget narkotikum.

Och då skriver jag att så funkar inte jag. Varför är det så svårt att förstå?

Då föreslår jag följande arbetshypotes. I en manligt dominerad kultur har vemodet accepterats och t.o.m. fungerat som estetisk stimulans, särskilt under romantiska strömningar. Bellman på kyrkogården, Dan Andersson vid kolmilan, Ted Ström på Statt i Härnösand. I takt med att kulturen blivit "kvinnlig" har vemodet definierats och medicinerats bort som depression, till förmån för pepp, handhjärtan och Facebooklikes. Sexistiskt nog?