Var har det vackra svenska vemodet som är typiskt för vår kultur tagit vägen?

Jag älskar det svenska vemodet. Det är så vackert och sorgligt på samma gång.

Det finns en långsamhet och eftertänksamhet kopplat till vemodet som brukade leva i vår kultur.

Finns en koppling till natur också. Det finns något oskyldigt och småskaligt där. Den lilla människans känslor och perspektiv.

Kanske en tillbakablick till barndomen eller en gammal kärlek. Det sorgliga och samtidigt vackra i förändringar. Det kan röra livets eller årstidernas växlingar.

Skulle kunna länka tusen exempel, men väljer två låtar lite på måfå. Här är Barbro Hörberg som sjunger "Gamla älskade barn" samt "Ögon känsliga för grönt"

https://m.youtube.com/watch?v=Ajtf79W8QBg

https://m.youtube.com/watch?v=Wmr25eOrmRA

Ok, slänger in ett exempel till, Monica Zetterlund med "Små gröna äpplen"

Så tillbakalutat, så opolitiskt. Kärlek och ensamhet i vemodig förening.

https://m.youtube.com/watch?v=ZTwx3juJY3c

Vart tog egentligen det där finstämda vemodet vägen, som ju alltid varit en markör för vår kultur?

Intressant frågeställning.

Kom att tänka på den klassiska barnsången ”I en sal på lasarettet”. Den får barnen aldrig sjunga nu för tiden.

https://m.youtube.com/watch?v=mM_uMwU8-0E

Kanske beror det på ett hårt debattklimat där allt misstolkas in absurdum så ingen längre vågar sjunga om vemodiga ting. Eller en rädsla att stöta sig och kränka någon. Det är lite sorgligt. Vemod är vackert och tankeväckande.

Det är väl inte meningen att dethär ska bli en musiktråd men jag kom ostört att tänka på "Lyckliga gatan" också. Helt fantastiskt!

https://youtu.be/70k2lHsBMKo

Jag tror det finns där djupt inom oss, även om det kanske inte märks så tydligt. Jag vet inte om vemod egentligen kan tillskrivas endast just svenskar, men visst finns det något.vackert och finstämt i det.

Vemodet har tyvärr övergått i djup depression.

Det har ersatts av individualism och ekonomisk nyliberalism.

Samt mellon.

I mångkulturen får enbart hallick-kulturer ta plats.

Jag tror det försvann med de repetitiva sysslorna utan slut och skog som alltid fanns kvar.
Vi har ett liv nu som istället förnyas var månad, det kräver en mer aktiv mentalitet.

Jag född runt 50-talet och försöker bevara vemodet som en kulturskatt, men det är sällan jag får vara i letargin mer än en vecka.

Hoppas det finns mer utrymme då jag pensioneras men det är tveksamt om livet blir så statiskt ens då.

Folk knarkar digitalism med allt vad det innebär. Vemodet försvann med ADHD-samhällets ankomst. Ungefär som att tjackpundaren sällan glorifierar en nykter stillsam kväll med en god bok.

Det svenska vemodet förbyttes väl till klimatångest och flygskam varvat med lite flyktingkatastrof?

Usch, ingen trevlig beskrivning, men den stämmer nog ganska bra, tyvärr.

Är det inte lite tragiskt t.o.m?

Det är klart det är. Människor har dock dålig motståndskraft mot tekniska innovationer, speciellt de som bygger på beroendemekanismer eftersom att vi har försvarsmekanismer som gör att vi hemskt gärna rättfärdigar våra vanor hur destruktiva de än är.