Svårt att komma igång med saker och så känslig

Jag har samma problem. Haft mycket ångest och depressioner genom livet, även fått en ADD-diagnos. Något som hjälper åtminstone lite är att jag använder mig av kalender där jag skriver in vad jag ska göra, samt att jag alltid skriver upp efteråt om jag gjort något bra som inte var inplanerat. Vardagssysslor, men också roliga saker som att jag umgåtts med vänner och liknande. Det är långt ifrån alltid alla sakerna blir gjorda. Ibland blir inget gjort, ibland en del, och ibland mycket mer. Man får mer överseende med t ex. sitt stora diskberg om man ser i sin kalender att man åtminstone tvättat och betalat räkningar under dagen.

Börja med sådana här små mål. Jag har suttit och haft oändligt med ångest över att jag inte gör någonting med mitt liv, att jag inte är på högskolan, gör karriär eller är ute och reser. Men är man på botten så är det bättre att börja med små och realistiska mål, istället för att sitta förlamad av ångest över de större livsgrejerna och inte göra ett skit.

Ja, en sak i taget, en tanke i taget, en handling i taget, drar du ner den mentala intensiteten så förbrukar du mindre energi, vilket resulterar att du både tänker klarare, men även får mer energi i form av ork och motivation att förvandla dina tankar till verklighet.

Mja, jag tycker väl sisådär om psykiatrin idag gällandes hur diagnoser används, inte direkt ett stort fan av det. Strunta i diagnoser och lär dig att bemästra dig själv och dina tankar utifrån de kapaciteter du har som människa, kapaciteter som du i dagsläget troligtvis bara har petat på utan att inse potentialen utav dem, du är kapabel till ofantligt mycket mer än vad du tror att du är.

Ja usch. Har med varit där. Ett tag orkade jag inte ens göra mig iordning. Jag gick ständigt runt i mjukisbyxor och någon tröja. Fett hår och osminkad. Disk och tvätt överallt. Är absolut inte sådan längre faktiskt. Så ja de små stegen räknas med. Man jämför sig allt för mycket med andra. Tror man är långt ifrån ensam om att känna och ha det så. Men just i den stunden känns det så. Bra idé av dig där. Tack. Alla tips tar jag tacksamt emot.

Men hur gör du de dagar du inte har något planerat? Då du absolut inte vet vad du ska göra. Men visst. Finns väl alltid nåt man kan göra.

Ska försöka. Har tänkt så hela dagen idag faktiskt. Att göra en sak och inte få ångest över allt jag borde göra och inte veta vart jag ska börja. Varje gång jag tänkt som förut har jag ändrat på mitt tankesätt. Tänkt ungefär som nej, nu gör jag bara den här saken först. Sen kan jag göra det där. Ungefär.

Ja jag tror att allt prat på psykiatrin om diagnoser har gjort mig osäker. Det är det som fått mig att fundera så mycket på varför jag är som jag är. Egentligen ska man väl inte ens bry sig. Du förklarade ju det ganska enkelt där. Att jag helt enkelt tänker för mycket. För mycket idéer. Skönt att prata med er här. Känns som ni förstår.

Jag kanske kan ge dig ett tips.

Det finns en sorts handlingar som varken är nyttiga eller omedelbart njutningsfulla, men som ändå ger en svävande men lekfull och gåtfull bakgrundsstämning, som kan kallas början till livsmening, när man utövat dom ett tag.

Sånt kan va att skriva, skapa, måla, filosofera, tolka drömmar, göra en meningsfull tolkning av ditt livsöde, meditera, samtala om meningsfulla saker med andra i verkligheten osv.

Prova att göra såna saker några timmar varje dag, vilket av det som känns bäst för just dig, så ska du se att du får en mer avslappnad relation till andra och vanligare saker sen, både tråkiga som måste göras och roliga som vi gör av fri vilja.

Internet kan distrahera en från att komma igång så om du känner att det gör det koppla ner några år eller begränsa din dagliga tid online till ett minimum.

Ja, annars kan du ju tänka att det är ju bättre att tänka en tanke och göra den till verklighet, än att tänka flera tankar och inte göra någon utav dessa tankar till verklighet.

Oavsett om du skulle komma fram till insikter i varför du är som du är genom till exempel en diagnos, så förändrar detta inte det du är, det förändrar inte att du skapar alldeles för mycket tankar och det förändrar inte att du får ångest från det.

Vad man tar för medicin kan verkligen påverka. Sedan om man har en fysisk sjukdom som ger obalans.

Men är man säker på att det inte har med saken att göra så tycker jag inte att det är fel att tänka att man kanske har ADD. För även om man inte har det, så kan sätt som man lär sig göra saker på hjälpa även de med liknande problem. Jag har sopig gaspedal men sedan får jag upp tillräckligt med gas så har jag ingen broms. Det tror jag sitter i neurologin. Sedan blir det en massa pålagringar. Om hur hemskt det blev när man förtog sig. Hur hemskt det var när man försökte göra något, för att det blev fel, för att det blev rätt men det var skitjobbigt, eller för att man ändå inte fick någon lyckokick av att det var klart.

Så jag tror att det är en blandning av vad som kanske inte funkar så bra i hjärnan, och vad man minns för känslor av det som varit. Jag tror det spelar in om man aldrig blir glad när något är klart, eller om man aldrig kan göra något klart för inget kan bli 100 % perfekt. Då minns man bara hur jobbigt det var.

Jag lever mycket av livet med något som inom ADHD-världen kallas hulk smashing. Det betyder att man helt enkelt ger sig själv ett sådant smärtsamt mentalt rapp att man orkar. För varje rapp får man ett mentalt ärr. Kolla gärna Youtube om "Wall of awful".

Det bästa man kan göra är som sagt var att bryta ner saker i mindre delar. Ibland kan det medföra mer arbete, men det kan också göra att man fungerar bättre. Säg att jag inte hittar min andra räkning. Jag har bara hyra och en till som inte är autogiro. Så jag tänker att för att spara energi måste jag hitta den mindre viktiga räkningen och betala två räkningar samtidigt. Annars får jag logga in på banken i onödan. Kollar lite och hittar inte. Men istället för att låta det ta över så betalar jag den viktigaste räkningen, och tar den andra när jag hittar den (vilket brukar vara i tid). Då blir den uppgiften delad på två och så mycket jobbigare var det inte att logga in två gånger, men väldigt mycket mer lugnande att ha det viktigaste gjort istället för att slita mitt hår med medföljande hjärnceller medan jag rotar efter den sabla räkningen.

Hej!

Flera bra tips i tråden och det absolut bästa är ju att göra upp ett schema med vad man ska göra och när. Gäller att aktivera sig så mycket som möjligt. Det tar väl ungefär en månad innan man får lite rutin brukar man säga.

Ge inte ge upp bara och vänta inte på att lusten kommer. För det gör det inte tyvärr. Dyk in i det obekväma och det som känns fel, det finns stor vinst i det hela. Se också till att göra saker som du gillar utöver det vardagliga som städning och annat tråkigt.

Och såklart, som min psykiater sa, ”se till att motionera för helvete”. Tycker det är ganska målande citat för motion och dess innebörd på den psykisk hälsan.

Livet är sådant. Befinner man sig i en grop bör man börja med att sluta gräva.

Mvh

Skulle vilja tillägga att man inte ska bli förfärad om man inte får in rutiner och kommer att behöva schemat sedan också. En del har enbart levt på familjens, skolans och jobbets rutiner och trott att det var deras egna rutiner. Men vissa har väldigt svårt för att pränta in nya rutiner. Jag skulle inte säga att det är direkt onormalt.

Jag tänkte att du låter som en hsp personlighet, och har introverta stunder eventuellt som ett sätt att återhämta dig från känsligheten, det är inget fel med bara det i sig, utan den sortens personlighet finns i minoritet. Den var troligtvis mer användbar förr i tiden, men är ofta en fin egenskap än. Att ta initiativ eller lätt att komma igång är någonting annat, egentligen borde de flesta inte ha speciellt mycket av de dragen i ett effektivt samhälle. Däremot lyssna till sin förälder i början av livet eller arbetsledare och hjälpa till som följare, vardagen kan bli långsökt och svår om man har en följarpersonlighet och saknar ledare, dessutom lätt att övertala vilket inte är till ens fördel alla gånger.

Jag förstår ditt inlägg. Vill inte underminera det du skriver, men detta med HSP är lite pseudovetenskap - enligt mig. Finns lite forskning kring det, men kan man ta den på allvar? Felkällorna är stora. Vet att det finns mörkertal så som Borderliners och många personer inom autismspektrum, dem skulle kunna klassas som "HSP". Det är ingen diagnos, det är inget personlighetsdrag, utan en symptombild som påvisas i skattningsskalan för flera psykiatriska diagnoser enligt DSM.

Vill man bearbeta ner det så finns det flera faktorer som kan generera HSP-symptomen, bland annat hög/eller icke helt optimal funktion av dopamin, inom vissa regioner i hjärnan. Arv & miljö spelar såklart en viss roll. Högre dopaminet kan t.ex. ge högre empati.

Att vara extrovert/introvert, eller en blandning - kan däremot vara ett sorts personlighetsdrag. Detta styrs också i regel av genetik, samt i viss mån, arv & miljö.

I bägge fallen skulle man kunna identifera vissa geners allelparsfunktion, som kodar och ansvarar för dopaminergt utskick, särskilt gener som ansvarar för COMT (ett enzym som bryter ned katekolaminer). I studier har man sett påvisning av mutationen på "kodon 158" exempelvis.

Just som du skrev, fanns det relativt lite forskning senast jag kollade också, fallstudier fick stor plats och det hade inte samlats ihop mycket konsensus med andra forskare eftersom det var nytt. Jag tog upp det för att det är användbart som sökterm och beskriver ett mönster som är relativt vanligt. DSM är också användbar för att beskriva symptombilder som återfinns och är mer eller mindre snäva. Jag hoppas att man i framtiden kasserar diagnoser och hittar orsaker snarare.

Det är intressant om dopamin som ni skrev om.