Det skulle vara intressant att samköra resultaten med en studie om hur mycket män respektive kvinnor rent av kunskapsmässigt och erfarenhetsmässigt vet om ämnet de ska uppmätas förstå varandras skämt om. Relevant då det, som jag minns det, är enklare att uttrycka sig skämtsamt (och att förstå humor) i ett ämne som man är djupt insatt i?
Men det är vad jag förstår det inte nödvändigtvis så "social vetenskap" fungerar.
Snarare kan man väl göra studier kring vad som helst så länge det möjligt finns minsta lilla kränkthet att tillgå. I detta fall utgår skalan ifrån vad en individ upplever är godtyckligt bra humor? Letade efter vem personen var och
hittade ett klipp. Hon verkar själv anstränga sig för att vara lustig... rätt så mycket... och det märks bara en minut in i videon att det går sådär. Vill inte klanka ner på någon men det kanske mer är en personlig fråga som spelar in i vad som är viktigt här.
Citat: "När någon skrattar, då kan man säga att på något vis så... det är ju inte så att man alltid skrattar för att någonting är kul, men om man skrattar så kan det vara för att modifiera det man har sagt - 'ja men jag skojade bara lite'. Men det är ju också så att
om ingen skrattar, om man har skämtat och ingen skrattar... då blir skämtet misslyckat... och det har alltså inget att göra med kvaliteten på själva skämtet, utan det har att göra med responsen som man får. Får man ingen respons, så blir det ett misslyckat skämt. Är ni med? Bra."
Tycker att det är en rätt krasst tagen definition av vilka skämt som bör skrattas åt. Ska man verkligen förväntas skratta åt andras skämt av ren empati/sympati, även om man t.ex. inte alls håller med dem i vad som är 'kul'?
Kanske har jag missat något som hon förstått... men jag är tveksam.