Drömkåken (Björn Skifs 93) - en kåk, en familj, en svensk komedi

Du har rätt.

Problemet med Drömkåken är den är en film i två delar och handlar om egentligen två olika saker. Första halvan är bra men sedan spårar det ur och blir trist b-komedi-action. Men samtidigt vet jag inte vad man hade kunnat stoppat för annan hemlighet i huset på den korta tid som är kvar när huset väl är köpt och presenterat för familjen.

Peter Dalles Ogifta par – en film som skiljer sig är alldeles för pretentiöst i tonen, och han försöker så hårt att skapa minnesvärda citat och dialoger (mer monologer egentligen), som t ex med den där Jesus-referensen när han ligger i badet. Han vill för mycket, är slarvig och det skiner igenom till publiken. Svensk film har ofta det problemet, att dialogerna vill mer än vad de klarar av och därför har Sverige mycket få klassiska filmcitat och minnesvärda rena dialoger och samspel mellan personerna, svenska språket är heller inte klockrent som filmspråk och skrivna dialoger. Jag tittade på Heartbreak Hotel häromdagen och noterade exakt detta, samma mönster går igen när man som filmskapare i Sverige försöker tvinga fram briljans i något som är alldeles för platt till att börja med. T ex i scenen med Maria Lundqvist och dottern i början, fruktansvärd dialog, uselt utförande och allmänt dåligt skådespeleri. Man säger för fan ingenting intressant till eller för publiken. Helena Bergström kan ändå leverera repliker på ett trovärdigt sätt och med skärpa, så med ett bra manus klarar hon sig rätt så okej. Annars gillar jag inte henne. Svensk film har mycket gemensamt med självbilden inom svensk politik. Därför är man lat och producerar vad man själv upplever som glittrande briljans till en dum pöbel. Sedan sitter man och berömmer och prisar varandra i ett eget koketteri av "regler", index och korrekthet. Men det betyder ingenting mer än att branschen drunknar i sin egen självförhärligande skit där man inte har några krav på mottagarna mer än att klara av att köpa biljetten, dem har man sedan länge kommit överens om vad de är för några. Det saknas ansträngning inom svensk film där man anser att man skriver för likvärdiga som kan hantera och bli betrodda med fler fält än det privata hos avsändaren.

Bra observerat och formulerat och det har väl bäring på mer än bara film- och tv-branschen. Jag tror det har att göra med att svenskar – inklusive landets kulturskapande och "kreativa" skikt – inte är så intresserade av vare sig idéer eller människor (som individer/personligheter). Bara om man så att säga upplevde sig själv och andra, och då även publiken, som just likvärdiga individer som rörde sig kring och hanterade ett fält av gemensamma idéer, så skulle man kunna skriva bra dialoger eller överhuvudtaget säga någonting intressant och minnesvärt. Men svenskar har väl en benägenhet att uppleva världen som ett kollektivt system av jobbiga maktrelationer, av över- och underordning, och föga mer än så. Dialogernas syfte blir då främst att tydliggöra och hantera typer i maktrelationer, inte att diskutera idéer eller presentera personligheter.

Kanske är det skälet till att den svenska komedin, både Lasse Åbergs folkliga och den lite smalare av Lorrytyp, i grunden gärna är fars och nummerrevy som går ut på att sticka hål på den som har makten – befälet, chefen, pappan, den vite mannen – och att upphöja och ge revansch åt den förment svage. Och även att "systemet", produktionsbolagen och kritiken, premierar de filmer som är gjorda på detta sätt.

Med all sannolikhet är du på rätt spår. Det har ju i många år varit rent politiskt vem som skall få göra en film över huvud taget.

Hade en bekant som blev besviken på den här filmen, Drömkåken. STRUL hade varit en sådan braksucce att Björn Skifs nya film blev jämförd med den och det funkade inte.

Det coola i filmen var att grannen hade oanade ninja skills .

Varför är det så mycket Lorryinfluenser i filmen?

Ja du. Kolla vem/vilka som skrivit manus/regisserat och producerat så kanske det ramlar ner någon krona eller så.

Oj då, hade glömt bort att det var Peter Dalle som regisserade filmen. Du kan få kronan, köp dig ett liv.

Varför krymper Susanne Reuters röda blus i tvätten? bara för att tvättmaskinen fick kortslutning och därigenom förkortade tvättprogrammet

Varför heter han Rullator(Agda)?
Och vad är hans funktion i filmen?

Bengt Palmers måste varit inspirerad av John Du Prez genom sin 80-90 tals karriär, skulle
man fråga ut honom om det kan han inte neka?
Och likadana ser dom ut också

Folk hoppades nog på en ny Strul men det blev det inte en.

En film om ett dåligt husköp låter bara deprimerande . Älskade Skifs filmer, speciellt Strul, men denna ville jag inte se.

Jag gillar både Strul och Drömkåken, dock tyckte jag inte Joker var riktigt lika underhållande, om jag ska fokusera på Björn Skifs filmer.