Ni som var med under 90-talskrisen

Stämmer att det såldes bostadsrätter för 1KR i relativt stor omfattning i inte heller särskilt dåliga och inte på den tiden invandrartäta lägenhetsområden.

Hur var det för studenter?
Blev det svårare att komma in på utbildningar?

Blev CSN snålare? Vad hände med studielånen?

Det tog år före det att det kändes som att Sverige började komma på fötter igen.

Det jag minns och förvånades över då var hur ”bra det gick för Sverige” enligt regeringen ända tills det plötsligt förkunnades att vi var i djup kris. Och krisen sades främst vara orsakad av spekulation mot kronan. Historien upprepar sig .....

Det verkar som att många ungdomar här på Flashback har svårt att greppa vad konceptet lågkonjunktur VERKLIGEN innebär. Jag anser själv att vi inte haft någon lågkonjunktur sedan 90-talet. 2008 var bara rent trams. Bjuder här på några personliga anekdoter från när det begav sig, förra gången.

Arbetade som konsult inom industrin, och det som förvånade mig då, var hur fort allt gick när ekonomin stannade in. Företaget hade fullt upp, letade folk hela tiden, konsulter satt ute hos kunder och fakturerade för fikarasterna och jag jobbade mycket över. Sex månader senare satt vi alla och rullade tummarna och det började pratas om uppsägningar. Några månader senare började ägaren kursa de olika företagen inom koncernen. 130 pers berördes. Några av bolagen med flera splitternya CNC-fräsar och svarvar i mångmiljonklassen köptes upp för växelpengar.

Under en lågkonjunktur säljs allt skitbilligt och folk är desperata. Ett exempel var en bil jag köpte. Jag hade länge varit sugen på att köpa en Amerikanare. Normalpriset på den typ som jag var intresserad av låg kring 100000 kr några år tidigare. Hittade en för 80000 kr 1992, vilket var ett helt ok pris. Åkte dit och bjöd 55000 kr, rakt av. Take it or leave it. Säljaren vred sig av obehag. Jag åkte hem i en jänkebil med extra allt några timmar senare.

Jänkebilen bytte jag några år senare (jämt av) mot en Volvo i kanonskick men 15 år fräschare. Den bilen + 10000 byttes 2012 mot en S80 som jag kör än idag. Det jag vill säga här är inte att jag är bra på bilaffärer, det är jag absolut inte, men jag tackar än idag killen i Småland som 1992 har bekostat mitt bilinnehav i snart 30 år.

Före fastighetskraschen, 88-90 började jag intressera mig för att köpa hus. Åkte mest runt och tittade och skaffade kunskap. Ville inte köpa något eftersom priserna var hysteriska och jag ville inte skuldsätta mig för livet. 1991-93 stördök priserna. Jag åkte och tittade på bl.a. tvångsförsäljningar av KFM. Flera barnfamiljer fanns kvar i husen under visningarna. Inte trevligt alls.

Beslöt mig för att vänta in tills huspriserna skulle stabiliseras, för att sen kanske vända upp. Ansåg att om huspriserna hade ökat några få år så skulle jag köpa i uppåtgående marknad. 1997 hade priserna ökat något och industrin hade fått fart igen. Det var dags att slå till.

Huset jag köpte fick delas på två vid en skilsmässa i mitten på 2000-talet. Men hälften räckte ändå till en obelånad insatslägenhet som ökade i värde med 6000 kr i månaden, (vilket jag tyckte var helt bisarrt). Lägenheten, byttes jämt av, för några år sedan, mot en skogsfastighet med en gård. Även här tackar jag fastighetskraschen 1991 för det billiga husköpet, (och även till en viss del den svenska bostadshysterin), som gjort dagens boende möjligt.

Mina morföräldrar flyttade till ett 55+ äldreboende bestående av helt nya bostadsrätter, med pendlingsavstånd till Göteborg, strax innan 90-talskrisen. De var aktiva i styrelsen och berättade om flera lägenhetsinnehavare som slängde in lägenhetsnycklarna i föreningens brevlådeinkast på nätterna. De skämdes över att de inte längre hade råd att bo kvar, och de helt nya lägenheterna gick inte att sälja. De kunde inte betala månadsavgiften som var förhållandevis hög. De tog förlusten och försvann. Föreningen höll på att gå i konkurs, men de lyckades styra upp ekonomin, framför allt beroende på att medlemmarna tillhörde den äldre sparsamma och oftast skuldfria generationen.

Edit: Höll på att glömma... konkursauktionerna jag sprang runt på. Ett trevligt köp jag gjorde var en datoranläggning bestående av en Unix-mainframe och sex arbetsstationer med alla tillbehör. (En liknande konfiguration hade jag köpt in för min arbetsgivares räkning 1989 för en knapp miljon några få år tidigare). Jag köpte hela paketet för 300 kr. Men det var tyvärr exlusive moms...

Så, mina unga vänner, ha respekt för lågkonjunkturen när den kommer. För denna gång blir det ännu värre. För vi har nämligen också några sk. 'utmaningar' i landet som skall hanteras samtidigt. Negativ ränta, massinvandring, ekonomisk kommunkris och privat skuldsättningsbubbla. Katastrof är bara förnamnet.

Jag förlorade mitt jobb pga krisen (lägre orderingång hos min arbetsgivare), men fick direkt ett nytt i en annan mer stabil bransch. Anade inte då allvaret...

Ung och dum som jag var, gjorde jag nämligen i samma veva misstaget att köpa en sommarstuga och drabbades inom nån månad av gigantiska månatliga betalningar på lånet. Lönen räckte nästan bara till mitt lån och hyran. Levde på väldigt små marginaler. Sommarstugan var just då omöjlig att sälja, så det vara att bita i det sura äpplet och ge alla mina pengar till banken.

En kompis fick lämna sin bostadsrätt. Föreningen gick nämligen i kk. Ingen av de boende fick tillbaka pengarna de betalat för lägenheten (de var de första som bidde i lägenheten) och fick också fortsätta betala på sina lån. Eftersom ingen köpte husen i föreningen, dvs husen underhölls inte, fick alla flytta därifrån.

Hahaha, hur fan tänkte du där?

Grejen var att det inte fanns något Flashback. Det fanns ingenstans där diskussioner fördes att om ifall det här händer, så kommer även det här hända. Det var ju runt 60 år sen det senast varit en kris, så det var lätt att tro att allt skulle fortsätta i samma hjulspår. Att det bara var en tillfällig svacka.