Vad var tanken hos de första människorna sen när man blev självmedveten?

Tror första tanken är sprungen ur "Shit, jag kan dö". Alltså, insikten att man inte är odödligt.

Nu bygger vi en dator. Tror jag var första tanken.

Vi människor är (troligen) medfött programmerade att undra vad saker är för något. Vi ser ett föremål och blir nyfikna samtidigt som vi blir rädda för det. Nyfikna pga att det kan vara något som är bra för oss (ge oss njutning), och rädda pga att det kan vara något som är dåligt för oss (ge oss smärta/lidande). Vi tittar, känner, lyssnar, smakar och luktar på föremålet. Eller små barn gör det iallafall (tror jag).

Och ett litet barn undrar över och undersöker också sina kroppsdelar. Och hen kommer fram till att hens kroppsdelar är bra att ha, och hen vill behålla dem. Och om det då kommer någon, eller om barnet blir rädd att någon ska komma, och försöka ta bort hens kroppsdelar. Då känner barnet ett behov av att motverka det på något sätt. Och ett sätt är att försöka få den som försöker ta tex ens hand, att förstå att "det är min hand".

Och gissningsvis så håller barn på med sådant som att röra vid och dra i andras kroppsdelar, INNAN de börjar tycka om sina egna kroppsdelar. Eller kanske även efter, om de tex vill ha en till hand och därför försöker ta tex ett annat barns hand.
Och då uppstår det ett behov hos det utsatta barnet, att uttrycka sitt missnöje med "handryckningsförsöket".
Och då kanske det utsatta barnet kommer på att hen kan säga "nej, jag hand", för att få det andra barnet att förstå hens missnöje. Barnet uppfinner alltså språket pga behovet att rädda sin hand.
Och då kanske det handryckande barnet slutar, chockad över att höra tal för första gången, och undrar vad det utsatta barnet menar (med hjälp av gester och pekningar). Och det utsatta barnet pekar då på sin hand och säger "jag hand".

Då undrar det handryckande barnet vad "jag" är, och det utsatta barnet pekar då på hela sin kropp och säger "jag", och pekar också mot sitt bröst, för att visa ungefär att hen vill ha sina kroppsdelar så nära sig som möjligt och skydda dem.
Och då förstår det handryckande barnet vad "jag" är och säger "aha", men frågar sen återigen vad "jag" är, alltså ungefär: "men vad är 'jag' för något egentligen". Och det utsatta barnet svarar då: "hmm, jag är... människa".

Och sen frågar det handryckande barnet: "men vad är människa" (med hjälp av gester och pekningar).
Och då pekar det utsatta barnet först på sig själv, och säger "människa". Och sen pekar hen på det andra barnet och säger "människa".
Och sen frågar det handryckande barnet (med gester och pekningar): "men vad är allt det här runt oss".
Och då svarar det utsatta barnet: "det är eeeh... Jorden".

Och sen säger det handryckande barnet: "Okej, vi är människor på jorden. Men varför är vi på jorden? Varför ÄR vi överhuvudtaget?".
Och det utsatta barnet svarar: "Ingen aning. För att må bra kanske".
Och det handryckande barnet säger då: "Men ibland mår vi ju dåligt. Och människor slutar VARA, eller DÖR, som vi kan kalla det".
Och det utsatta barnet svarar: "Ja, livet är hemskt, Jorden är hemsk. Men livet och Jorden är också väldigt bra ibland."

Och så tänker jag KORTFATTAT att de första människorna tänkte om världen/Jorden och livet.

Och så tänker jag KORTFATTAT att de första människorna uppfann språket och blev självmedvetna. Men de var eventuellt lite äldre än barn när det hände. Det var kanske någon gammal vis gubbe som först kom till dessa insikter, och pratade med en annan vis gammal gubbe om det. Eller så var det visa gamla gummor.

Jag tänker alltså att självmedvetenheten kanske uppkom, pga människans behov av att skilja mellan den egna kroppen och andras kroppar, som tex vid handryckningssituationen ovan, och att självmedvetenheten sedan lärdes ut till andra människor på ett liknande sätt.
Och innan det så såg människor troligen INGEN skillnad på sig själva och andra. Alla var en, eller snarare alla var INGEN, eftersom behovet av identitet INTE fanns ännu.
Och de var då kanske mer empatiska, eftersom de troligen INTE kunde skilja mellan sin egen smärta och andras uttryckta smärta (alltså "aj" typ).
Men sen kom alltså självmedvetenheten, och människor slutade då troligen bry sig om varandra och tänkte bara på sig själva, och det lever kvar än idag. Typ ungefär så.

Men det kan eventuellt vara så att behovet av sätta ord på saker som mat etc., uppstod INNAN självmedvetenheten uppkom.

Jag tycker man borde också fråga: på vilket språk tänktes den allra första medvetna tanken?!

Jag tänker att det var på det språk som stod för det första ordet, som människan uppfann pga att behovet av det fanns. Se mitt förra inlägg i tråden.

Den insikten borde väl komma först när man förstår att människor dör, och förstår vad det innebär med smärta och så, och den insikten borde väl komma ganska sent för barn?
Man kan ju lätt lura ett barn att tro att människor fortfarande lever på något sätt, trots att de är döda, och att döden INTE är så hemsk. Och jag vet INTE säkert att jag verkligen kommer att dö, eller vad det kommer innebära med smärta och så, trots att jag är vuxen.

Äta knulla skita sova?

Ett riktigt intressant ämne att fundera över. Även om vi kan läsa att:

This shortage of empirical evidence has led many scholars to regard the entire topic as unsuitable for serious study. In 1866, the Linguistic Society of Paris banned any existing or future debates on the subject, a prohibition which remained influential across much of the Western world until late in the twentieth century.

Since the early 1990s, however, a number of linguists, archaeologists, psychologists, anthropologists, and others have attempted to address with new methods what some consider one of the hardest problems in science.

https://en.wikipedia.org/wiki/Origin_of_language

Det riktigt intressanta vore förstås om man kunde få ta del av de första tankarna och samtalen, så som de faktiskt var, på detaljnivå, ord för ord, men i brist på det så kan man spekulera och om man så vill läsa en del böcker i ämnet, som befattar sig indirekt med frågan, om än på en mer övergripande och mekanistisk nivå. Jag hittade t.ex.:

Language Evolution: The Hardest Problem in Science? (2003)

This book is intended to bring together, for the first time, all the major perspectives on language evolution, as represented by the various fields that have a stake in language evolution research: psycholinguistics, linguistics, psychology, primatology, philosophy, anthropology, archaeology, biology, neuroscience, neuropsychology, neurophysiology, cognitive science, and computational linguistics. The chapters are written by the key authorities in each area, and together they cast the brightest light yet on questions surrounding the origin and evolution of language.

Undra hur många som skulle knulla om det inte var nödvändigt för människans fortlevnad? Om barnen verkligen kom med storken, s a s.

Jag menar, äta är ju både nödvändigt och trevligt, med få negativa konsekvenser om man håller sig till bra kost. Skita är ju riktigt najs också. Bara vara på dass med sitt Gameboy.. Sova är det bästa som finns! Att bara fly den vanliga existensen och vakna upp och nästan känna sig som på nytt.

Visst att knulla är skönt. Men det finns väldigt mycket negativt med knulla som inte de andra sysslorna som du räknade upp har. Bl a kan man få könssjukdomar. Oönskade barn. Den ena personen kan bli väldigt fäst vid en och vilja ha mer än ett ons och försöka i ren desperation mörda en eller sätta dit en för våldtäkt.

Nu är det dags att sova! God natt.

Ja, jag tror ju – som en rent meditativ spekulation – att den mänskliga psykologin som den är sammankopplad till språk och abstraktioner, bygger på rädsla och begär, varför "det mänskliga varandet" innebär att vi aldrig blir nöjda eller känner oss genuint tillfreds och trygga under längre perioder, så länge som vi inte når ett inre lugn bortom språklig aktivitet och bortom dessa abstraktioner, som ju enbart är det allra yttersta lagret av vår organism.

Det är min uppfattning att detta – approximativt – var Buddhas och hans gelikars insikt (även om buddhismen osv. även går djupare än så), och egentligen insikten hos alla som upplever ett befriat sinne under stort fokus där kroppen helt uppgår i upplevelsen och går bortom tankeverksamheten som t.ex. bra sex, fallskärmshoppning, bergsklättring osv. – och den erfarna meditationsutövaren (i vissa former av meditation, inte t.ex. mindfulness-meditation som ju är något annat, utan snarare vipassana el. s.k. "do nothing"-meditation) kan ju leva med samma baseline i välmående som mer stressade och ängsliga individer enbart upplever ett par ögonblick under fysisk aktivitet och när de är verkligt fokuserade. För den individen som går bortom tanken "Jag skall dö" är ju psykologiskt befriad från döden. Det kanske låter trivialt, men detta går väldigt djupt...

Ja, det är ju min uppfattning att även det är en djup insikt. Att vi efter en dag av "världens kaos" inte kan bärga oss att s.a.s. vila i oss själva ett par timmar för att sedan känna oss som pånyttfödda, vilket vi ju i viss bemärkelse är, då medvetandet s.a.s. varit absorberat i vår inre fullkomlighet av den mest perfekta friden som man kan tänka sig (ja, den är ju så fridfull att vi faktiskt inte ens kan tänka oss den), för att sedan expandera ut igen och återigen uppleva drömmar om natten och senare den här världen i vaket tillstånd.

Mitt första minne var från 9 månaders ålder (verifierat av mina föräldrar). Jag bars av min far i en filt till en bil och det snöade. Jag minns många episoder från tre fyra år och framåt.

Inga av mina tankar var konkreta utan snarare av formen: "allt är vackert". Jag blev en ateist när jag var runt fyra eller så. Det här är en vacker beskrivning av Bertrand Russells tankar om saken: https://youtu.be/tGs69iqRmGI

Allt jag har att säga om saken egentligen.