Fem skånska syskon hölls isolerade från omvärlden

En glad nyhet för dig som avskyr socialtjänsten och LVU och som vill att barn till vilket pris som helst förblir hos sina föräldrar: Flicka misstänks vara utsatt för trafficking- omhändertas inte.

https://www.dagensjuridik.se/nyheter...andertas-inte/

Bäst att du inte säger något om detta till socionomerna. De är väldigt stolta över sin sjuterminers högskoleutbildning och skulle aldrig nedlåta sig till att antyda att deras arbete kunde ha något med personlig lämplighet eller bondförnuft att göra. Men jag håller med dig där, för en socialsekreterare är personlig lämplighet betydligt viktigare än aldrig så många högskolepoäng (särskilt inte från socionomprogrammet, som verkar vara en på de flesta sätt värdelös utbildning).

Vilket inte betyder att du har rätt i övrigt. Socialtjänsten har märkligt nog noll och inga krav på sig att följa upp sina insatser. Vill man veta hur det gick är det alltså inte till socialtjänsten man kan vända sig utan till forskningen.

Vad jag har visat genom den forskning jag har länkat till i de föregående inläggen är att omhändertagande av barn alltid medför en risk. Det är skadligt i sig själv. Det kan fortfarande vara motiverat att omhänderta ett barn om skadorna av att bo kvar hos föräldrarna är större än skadorna av ett omhändertagande. Men att omhänderta barn "för säkerhets skull", vilket socialtjänsten gjorde i det här fallet, och gör i väldigt många andra fall också, är en monumental dumhet. Visst kan det bli rätt, då har man omhändertagit ett barn några dagar eller veckor tidigare än man annars hade gjort. Men det kan också bli fel, och då har man traumatiserat ett barn för livet.

Det finns en bra bok i det här ämnet som heter Makten över barnen:
https://books.google.se/books?isbn=9198107526
Slutsatsen i den boken är att socialtjänsten borde bli mer som läkare. Framförallt borde de ta till sig den klassiska läkareden: "Framförallt, gör ingen skada". Detta i bemärkelsen att de borde inte genomföra några insatser om de inte med god säkerhet kan säga att insatserna kommer att göra tillståndet bättre för det aktuella barnet.


Man måste ändå säga att det är en ganska sofistikerad take-down av socialtjänsten att hävda att de trasiga möblerna i själva verket skulle vara sådana för att de är vintage. Tyvärr tror jag också att det är en ganska trovärdig förklaring. Socialsekreterare brukar inte vara den typen av människor som intresserar för knäppa heminredningstrender. De har fullt upp med att vara vanliga och se till att alla andra också är det.


Har du gått och tänkt på mig och grämt dig över mina överlägsna argument i tre dagar nu för att till slut hitta en för tråden helt irrelevant nyhet som du kan posta i hopp om att svartmåla mig aldrig så lite. Det är faktiskt... rörande.




Det här fallet är egentligen mycket enkelt. Det finns två motsatta verklighetsbeskrivningar, socialtjänstens och familjens. Lynchmobben i den här tråden väljer att tro blint på socialtjänstens version. Det gör även domstolen (såsom domstolarna brukar göra). Och varför skulle man inte? Socialtjänsten är ju en myndighet. Och myndigheter har väl ingen anledning att slira på sanningen?

Tyvärr är det faktiskt precis det de har. Socialtjänsten sysslar med att skydda barn och ju fler barn de kan skydda desto viktigare och mer betydelsefulla är de. Det är egentligen ganska enkel psykologi, människor vill känna sig behövda. Och för socialsekreterare innebär det att inbilla sig att så många barn som möjligt behöver deras omsorger.

Ovanstående problem gäller i någon mån för alla byråkrater. Men inom socialtjänsten är det värre än på de flesta håll eftersom där nästan helt saknas spärrar för socialsekreterarnas mission creep. Nominellt är socialsekreterarna underställda politikerna i socialnämnden men dessa skulle aldrig våga drömma om att gå emot sina tjänstemän, de vet så oerhört mycket mindre än socialsekreterarna och så fort de ifrågasätter någonting så blottar de sig för politiskt förödande kritik ("tänk på baaarnen"). Förvaltningsrätten håller undan de värsta excesserna, men bara de allra värsta, socialtjänsten vinner nästan alltid i förvaltningsrätten av den ovan nämnda anledningen att nästan alla omhändertaganden handlar om att ord står emot ord och då går domstolen instinktivt på myndighetens linje. Det krävs en juridiskt mycket slipad motståndare eller att socialtjänsten klantar till det grovt (det senare är vanligare än det förra) för att förvaltningsrätten ska underkänna en LVU-ansökan.

Jag vet givetvis inte om det är socialtjänstens eller familjens version som är närmast sanningen i det här fallet. Men jag har en viss erfarenhet av att läsa LVU-domar och i det här specifika fallet kan jag säga att det finns en del saker i socialtjänstens framställan som får mig att misstänka att de antagligen överdriver och skarvar en hel del. Det betyder inte att föräldrarna är några reko typer, det vet jag ärligt talat inget om. Men jag tycker det är värt en del ansträngning att upplysa de som inte har som fritidssysselsättning att läsa LVU-domar att socialtjänstens framställning inte nödvändigtvis behöver vara korrekt. Den kan, och bör, ifrågasättas.

Isolering var inte ett koncept på den tiden heller, utan samarbete har alltid varit det som fört människan och mänskligheten framåt. Vad föräldrarna lider av är inget annat än narcissism, de är sig själva nock. Så jag håller med dig, det är bara konstiga muppar som tror att man levde isolerat förr. Då får man nog leta sig tillbaka till stenålder, och även dessa människor vandrade för att söka kontakt med andra. Det är en så stark drivkraft, man kan inte sätta lås på den kraften.

Nu vet vi att barnen gått i skolan ett helt läsår. Processen mot föräldrarna startade våren 2018. Av din posthistorik att döma är det just detta fall som fått dig att skena. Ska du inte försöka ägna dig åt att personlig utveckling i stället, så att du faktiskt kan förstå vad som krävs för att föräldrar ska få återse sina barn? Det är väl så att barnen har en egen vilja och den kan du inte styra över.

Googla lite på narcissism när du ändå är i farten. Det tycks inte vara något fel på ditt intellekt, så förnuftsmässigt kan du förstå att alla barn i Sverige måste gå i skolan och lära sig räkna, läsa och skriva. Det kunde inte barnen och det beror på att föräldern helt enkelt inte räckte till.

Föräldrarna kan inte vinna detta, de måste nu ta sig i kragen och börja inse att de har ett jättejobb framför sig att både acceptera vad som skett och ta tag i sina liv.

Jag är ledsen om jag nu skadar din självkänsla, men jag har faktiskt lite annat att göra just nu, men hoppas ha tid att svara på dina rättshaveristiska inlägg i lugn och ro framöver.

Att det är det andra inlägget på rad jag skriver till dig, där du låtsas som om det regnar visar hur torsk du är.

Egentligen ska man väl inte mata dig, men okej. Det är inte vi som ska ta fram nåt det är du som kritiserar så det hänger på dig. En annan har inte tid med att ge sitt liv för detta som du tycks ha. Måste ägna mig åt min akademiska tjänst på dagarna.

Poängen är att akut omhändertagande var motiverat i detta fall, socialtjänstens undfallenhet att agera tidigare kan onekligen kritiseras. Att myndiga sonen är fast i föräldrarnas klor än är tyvärr det som gör att omhändertagandet inte nådde upp till 'gör ingen skada'.

Det är fler än socialtjänsten som kan vittna om barnens situation. Skolpersonalen har inte sett röken av några ungar på nio år. Grannen har i princip aldrig sett dem. Polisen säger att de saknade pass så rest utomlands har de inte gjort. Rektorn på den påstådda internetskolan säger att barnen aldrig varit inskrivna. Det är alltså aningen fler som motsäger familjen än du vill ge sken av.

Oj vad du lever i en bubbla.

Tvärtom!

För 100 år sedan umgicks vi med människor, våra grannar, hade mer vänner och arbetade utomhus med jordbruk och då krävdes ett helt samhälle av hjälp för att allt skulle gå runt.

Vad yrar du om?

Nej du. Visst, vi arbetade, men man umgicks ute på gårdarna. Man hjälpte varandra. Man tog hand om varandra. Ingen hade tillåtit barn att vara isolerade. De som levde i mindre samhällen och byar hade totalkoll på varandra. Grannar och släkt hjälpte varandra och man levde tätt ihop. Och det fanns inget "sköt dig själv och skit i andra". Man lade sig i. Det fanns alltid ett stort socialt nätverk.

Hur skulle familjens problem ha lösts tycker du?
Skulle barnen ha stannat med sina föräldrar?

Man kan ju tänka sig barnens framtid då. Inte en chans att i vuxen ålder hämta upp det man förlorat som barn och ungdom. Om något händer föräldrarna (dödsfall el svår sjukdom) när barnen är vuxna, och inte kan ett skit, så blir det samhället som får ta hand om dom. En av tonåringarna kunde inte ens hantera pengar för att gå och handla själv. De mindre kunde inte ens gå på toa själva. Total katastrof! Synd att 18-åringen valde att bo kvar. Han har inte en aning om vad han missat genom det valet. Stackars unge.