Allsvensk match utreds för matchfixning

Och för honom handlar det inte i första hand om misstankar, utredningar, domar eller avstängningar. Det handlar om skam, svek och beroende. Och det är väldigt viktigt att förstå att han inte är ensam.

Fotbollsspelarna som genom åren har talat ut om sitt spelmissbruk är inte överdrivet många, men berättelserna är alltid lika starka, ständigt lika viktiga att få ut. Det handlar om människor som i både privat- och arbetsliv exponeras för en del av fotbollen som oavbrutet pockar på uppmärksamhet genom blinkande annonser och löften om att det inte ens går att förlora.

Det handlar om maktlöshet, om att befinna sig i sammanhang där man inte fångas upp, där man upplever att man inte har någon att vända sig till under de strimmor av stunder då man kanske känner att man faktiskt hade behövt - och velat ha - hjälp.

Pawel Cibicki säger att han i dag är spelfri, att han inte önskar sin värsta fiende att må så dåligt som han gjorde när allt var som värst. Han har gått i terapi, han har till slut fått den hjälp han har behövt. Han ser fram emot den dag då han kan säga att han har varit spelfri i 25 år. Det är fortfarande en kamp varje dag, men han har tagit sig ur det svarta hål som han egentligen aldrig borde ha fått hamnat i. Det ansvaret ligger på alla i och runt fotbollen, som på något sätt jobbar med eller konsumerar den. Klubbar, förbund, ledare och alla som är med och cementerar bilden av hur en fotbollsspelare ska vara. Det som görs i dag är uppenbarligen inte tillräckligt, och där har fotbollen att jobba på.