Varför bjuds det jämt på salta pinnar på vernissager?

Oavsett vad för slags vernissage man går på, oavsett var denna äger rum, så bjuds det alltid på salta pinnar i foaljén. Salta pinnar är en sån där grej som ingen tycker är särskilt aptitligt egentligen, men ändå tar två stycken av för att inte verka oartig och i hopp om att man visar hänsyn när man smått plågad knaprar i sig dem samtidigt som man försöker se neutral ut och intresserad titta på tavlor och lyssna på konstnären som berättar inlevelsefullt om de fantastiska motiven denne visar upp för oss här idag.

Varför bjuds det jämt på salta pinnar på såna här evenemang?
Någon som vet?

Tight budget och tavlor? Då bjuder man på billiga snacks som inte lämnar fettfläckar på glas, papper eller canvas. Salta pinnar är perfekta för syftet.

/ "Konstnär"

Man vill inte servera något kladdigt då man skakar hand mycket med andra personer. Salt och gått och passar bra med vitt vin.

Konstnärer är fattiga, salta pinnar är billiga. Men många gillar dom. Det är ett behändigt tilltugg som ger gästen något att göra med händerna, utan att kladda ner sig.

Man måste ju ändå nånstans älska detta djävulens plockepinn.

(FB) Salta pinnar - djävulens plockepinn?

Det e gött ju

Salta pinnar signaliserar stil och klass, helt enkelt. En mycket delikat snack.

För den som lyssnat till Kjell Hägglunds "genesarets sjö" vet vad som skall inmundigas på vernissage:

"Vi är många som är här på vernissage - vi dricker lite portvin och tuggar ett kex"

Salta pinnar, vad är det för trams?

Det är det enda penisliknande föremål som kulturknuttarna får

Förmodligen något flera galleriägare noterat sker i USA. Svenskarna har missat att fatta att det handlar i kombinationen med att det säljs vin. Mer berusade gäster, fler sålda konstverk.

Finska pinnar vore bättre.