Slutat Med Antidepressiva- INPUT!!

Hej allihopa.
Tacksam för svar/ erfarenheter.
Kort och gott: jag blev insatt på Sertralin när jag fick det jobbigt en period med ångest och en mild depression. Läkarna tyckte jag skulle fortsätta och fortsätta. 2 år senare (150mg/dag) glömde jag första gången ta tabletterna 2 dagar i rad. Började känna mig mer mig själv. Tänkte jag gör det man inte får göra jag slutar RAKT av (rekommenderat är att trappa ner) 2 veckor sedan sista tablett idag och jag har fått LIVSGLÄDJEN tillbaka, no joke!
Jag kan SKRATTA RAKT UT och även Gråta rakt ut. Så jävla härligt.
UNDER tiden på antidepressiva har jag lixom varit så jävla tråkig, osocial och inte mig själv, inte samma livslust, speciellt nu när jag jämför mig själv med och utan medicinen.....

FRÅGA: Kan det vara så att dom antidepressiva maskerat min personlighet de sista 2 åren? Har inte känt igen mig själv, varit lite monoton och lixom inte lika fartfylld och glad och framförallt ambitiös som jag tidigare varit.

Jag gjorde ju som läkarna sa, ”fortsätt ta dom” ”du kan ta dom livet ut”. Jag blev helt enkelt rädd att ”jag klarar mig inte utan dom”

TACKSAM FÖR SVAR!!

Någon varit med om något liknande och helt plötsligt lixom blivit happy utan SSRI (antidepressiva)

Tack på förhand.

/J

Jag har aldrig känt mig så frisk som då jag slutade med mediciner för några år sen.
Jag fokuserade på KBT och gav mig fan på att följa psykologens tips/hemläxor och med tiden blev jag bättre o bättre.

Citalopram 1 år sen Fluoxetin 2 år senare tog jag Voxra. Zolpidem ich Stesolid som behovsmediciner, men mycket sällan.

Idag är jag mig själv utan biverkningar och annan skit.

Jag hade också ett virrvarr av känslor första perioden när jag slutat med medicin.

Antidepressiva gör ju att du stänger av mer och håller dig på en mer jämn linje. Du känner inte samma glädje och inte samma sorg, ångest...
Så det kan absolut vara dom som tog ifrån dig de bra känslorna också.

Själva grejjen med antidepressiva är att man tar bort känslolivet för att fungera i vardagen. Så du känner inte mycket men kan gå till jobb/skola varje dag trots att du egentligen mår skit.

Akta dig för att inte åka tillbaka till den plats du var innan du började. Träna, håll dig aktiv, knyt nya kontakter osv.

Blev erbjuden och rekommenderad att prova antidepressiva men backade instinktivt ur. Sådana mediciner kan säkerligen hjälpa många men det är inget garanterat inget för alla. Vi är så olika vi människor och droger fungerar såklart olika beroende på kropp och psyke.

Funkar antidepressiva bra så är det förstås en välsignelse och det är inget vi bör ta bort. Däremot bör de nog inte erbjudas åt höger och vänster utan snarare bör de, som (likt mig) eftersöker samtalsterapi och stöd, erbjudas mer djuplodande metoder än en burk piller. Det är - får man hoppas - skillnad på att behandla symptom och sjukdom.

Modern psykiatri handar inte om att bota sjukdomar utan att bota symptom så du kan gå till jobbet. När jag fick höra detta av min läkare blev jag inte direkt gladare.

Det är så sant som det var sagt. Sorgligt är vad det är!

https://www.youtube.com/watch?v=b8aKp6TvTF8


Fick höra ungefär samma sak när jag bad om samtalsterapi. "Visst, det är jättebra, men det får du bekosta själv i så fall. Men.. du har inte funderat på om antidepressiva kan vara något?" Om kvastarna skall sopa bra får man inte slarva med skaften.

Skönt att du kunde sluta med antidepressiva och känner dig som dig själv igen, det betyder ju så mycket. Själv så äter jag inte antidepressiva men neuroleptika efter psykoser och jag känner igen mig mycket i det du beskriver, blir väldigt tillbakadragen, hämmad, nedstämd, känslomässigt avtrubbad mm. Jag har slutat en gång med dessa, trappade ner långsamt och kände mig då som mig själv igen, det sociala blev lättare och känslorna kom tillbaka. Var tyvärr tvungen att gå tillbaka till den medicinen igen då jag insjuknade på nytt och är tillbaka på ruta ett igen. Har dock varit symptomfri i över 2,5 år nu så det kanske går att sluta för så här är inget roligt att leva när man inte känner igen sig själv riktigt.

Tack alla
Höll på att bli totalt knäpp av detta.
Kanske funkar för en del människor. Det säger jag inget om.
Och visst
Som patient så har man en viss egenplikt att ta emot den hjälp man kan få. Igen.
Funkar inte på mig.
Tacksam att det fanns en del kvar i hjärnbarken innan man blev en total zombie och fasar nu ut skiten.
Stay
Strong

Frisk luft och rena kalsonger
Tidens melodi
Lita på dig själv
Det blir bättre

Mindfullnes
No stress
Egen tid
Lär känna dig själv åter

Natur

Ok
Det blir bra
Tack Flasback

Scientologkyrkan och Döda poeters sällskap ringde...

Trist för övrigt att fördomsfullt klumpa ihop alla antidepressiva medicinklasser och basha dem. Vilka mediciner har du själv provat?

Tog sertralin i två år, kände att den inte hjälpte som innan, så slutade. Kände mig mest skör och sårbar, men annars gick det bra, och jag levde utan medicin ett tag. Kände sedan att jag behöver nog något pga grundorsaken och testade andra mediciner, de men de failade allihop och jag bestämde mig för att gå tillbaka på sertralin för att iallafall må OK. Det var då som avtrubbningen började. Ska tillägga att sertralin iallafall bland patienter anses som den mest avtrubbande SSRI:n. Vilket jag inte hade en aning om.

Jag började efter ett halvår få depression men jag var för avtrubbad för att fatta. Var för deprimerad för att orka städa och göra saker hemma, men för avtrubbad för att ens förstå det. Till slut hände en sak som gjorde att jag faktiskt fattade hur avtrubbad jag blivit. Så jag slutade med medicinen.

Läkarna var arga för de sa att den fortfarande funkade när den inte gjorde det. Jag frågade efter andra mediciner men de vill hela tiden sätta in sertralin igen.

När jag slutade var det som världens rus. Alla känslor kom tillbaka och världen nästan lyste. Jag var helt fascinerad. Och väldigt glad att jag slutat. Jag minns inte hur länge jag fick vara glad men efter kanske två månader så störtdök jag ner i ett hål av den djupaste depressionen. Jag hävdade inför läkare att detta måste vara en biverkan efter att ha tagit sertralin i tre år, men de bara nekade.

Fast man uppenbart nedreglerar receptorer i hjärnan så att man kan bli utsvulten på transmittorsubstanser och få symptom. Numera är detta vetenskap och kallas tardiv dysfori.

Beroende på ens känslighet och hur länge man har tagit medicinen kan man självläka, i mitt fall hände det aldrig.

Så trots att jag aldrig haft en depression innan fick jag börja med en annan SSRI för att till slut försöka komma till samma punkt som innan medicinering. Känns kanske lite surt att behöva medicinera mot något medicinen skapat, men haft turen att den medicinen faktisk funkade för grundorsaken till sertralinet, som inte var depression.

Efter min upplevelse kände jag att jag ville bannlysa sertralin. Kändes som en livsfarlig medicin. Men känner nu att vill andra ta den, så visst.

Jag tror att det som du upplever just nu är en biverkan av att ha tagit sertralin. Jag vet hur underbart det är att få sina känslor tillbaka. Att sluta är trots det som hände, en de bästa sakerna jag gjort i mitt liv. Ska även säga att sertralin har såpass lång halveringstid att du troligen drabbats av detta känsloruset även om du trappat ut långsamt (såvida vi inte talar jävligt långsamt som under 8-10 månader).

Jag hoppas att det kommer att jämna ut sig för dig så att känslorna stabiliseras utan att något värre händer. För att vara avtrubbad är inget sätt att leva.

Men skulle också vilja att du har en plan för hur du ska agera om du råkar ut för något liknande det jag gjorde. Det är inte vanligt men inte direkt ovanligt heller. Även om den inte behövs, är det bra att man har en plan, för blir man deprimerad så tänker man inte så himla bra. Det kan handla om t ex att ta en annan SSRI som man sedan behåller eller trappar ut jävligt långsamt. Men om läkarna säger att du ska gå tillbaka till sertralin så kommer det bara att förvärra problemen på sikt.

Du gav upp för tidigt. Hjärnan vill ha en jämvikt och det tar säkerligen upp mot ett år efter så långt bruk av SSRI. Finns inga evidens för att det skulle leda till en permanent medicinskapad depression. Du gav bara upp för tidigt och blev en slav till läkemedelsbolagen.