Vad är grundidén bakom bataljon-brigad-division-kår-armé?

Bataljoner eller brigad brukar man säga är den minsta enheten, då pratar vi om att man har luftvärn förmåga till fältarbeten och art. Men kompaniet brukar vara den minsta enhet som får en uppgift att lösa utan en mängd styrningar eller hur jag ska förklara det.

Men det finns en avgörande skillnad i kvalitén på ledningsstrukturer och liknande. Jag ska dock påpeka att jag vet inte mycket hur Hemvärnet det ser ut på senare år. Jag tror du har rätt i ditt antagande, men jag menar att det vore en poäng med att använda sig av (historiskt i alla fall) samövade förband - än ett hopplock av personer som a) tycker för mycket om vapen b) tycker för mycket om att få bestämma över andra.

Brigad upp till 25-30 år snarare, lokalförsvar till 47 år eller om det var 48 år.

Sen var lokalförsvarsförbanden en funktion av dåtida materiel och personalsystemet.
Vapen och materiel som ansågs ha effekt och vara i skick kunde behållas men användas för andra uppgifter.
Idag finns det inget arv eller reserver av något. En expanderande försvarsmakt suger upp allt.
Sedan saknas i princip allt vad som behövs för att klara av att lagra och underhålla materiel och vapen.
Om man vill ha lokalförsvar får man antagligen bygga dessa separat genom direktinköp av ny materiel mm.

Kommer knappast att ske då pengar saknas.

Kan någon förklara hur man tänker då förslaget enligt DN är att de 3 st brigaderna ska reduceras ner till ca 3000 man. Bestående av 3 mekaniserade bataljoner innehållande 3 st kompanier vardera i varje mekaniserade brigad. Var ska stridsvagnarna vara?

Är det inte bättre med ett stridsvagnskompani vardera i bataljonerna så det blir 4 kompanier per bataljon eller en separat stridsvagnsbataljon innehållande 36 stridsvagnar i vardera brigad. Dessa borde då få 2-3 kompanier med stridsfordon 90 också som en slagkraftigare bataljon.

Jag vet att detta är i underkant med hur ska man fördela med befintligt resurs.
Där man endast har ovanstående med möjligt 3 st kompanier nya Strf 90 som förslaget har varit. Sedan ingår givetvis lite annat också som 4 st Grkpbv90, 3 st lkv90 etc. i bataljonerna också.

Gotland får då också en förstärkt bataljon med ett kompani stridsvagnar och 4st grkpbv90 och 3 st Lvkv90. Där de 10 st Bataljonerna då skulle bli likvärdiga. Men man säger att stridsvagnar inte ska spridas ut för mycket utan användas som en enhetlig styrka där då 3 st bataljoner med stridsvagnar är väl att föredra istället för 2 st med 44+4 stridsvagnar.
Den nya belgisk/tyska förbandet får väl ca 34 stridsvagnar 16 belgista och 18 tyska stridsvagnar.

När det gäller hierarkierna i militär organisation så finns det några aspekter, som inte tycks tillräckligt ha berörts i tråden, så jag gör det nedan:

1) Territorium: fler människor kräver större landyta för gruppering och manöver. När man skall operera mer fler människor behöver dess breda ut sig över ett större område och därmed sammanhållas på et annat sätt än om det är färre människor, vilket för oss över till några andra aspekter.

2) Ledning: Tidlösa gruppsykologiska erfarenehter visar att det finns begränsningar i hur många underställda en chef kan ha, och fortfarande hantera dem. Därför består grupper i regel av mellan 6-12 personer (inte bara i det militära) och underställda chefer i regel inte fler än 10 och så vidare. Med många människor vars verksamhet skall samordnas, krävs alltså en hierarki. Om det nu är så att dessa människor (förband etc) skall grupperas över en stöärre yta, vilket krävs om de är många, så behöver de samordnas och här sätter bl a tekniken vissa gränser, vilekt är ett skäl till att man i första världskriget fick så många chefer placerade (för) långt bak, då man blev beroende av telefonnätens dragningar.

3) Logistik: alla dessa människor skall födas, förses med förnödenheter av allehanda slag, sjukvård mm och detta låter sig inte göras på en för liten yta. Betänk t ex alla hästar som förr i världen skulle furageras, men även att förflyttning av större truppmassor krävde ett flertal vägar om truppen skall komma fram någorlunda samtidigt, ty annars blir det en oerhörd tidsutdräkt mellan tät och kö. Det logistiska ansvaret måste därmed delas upp hierarkiskt och ett betydande system för detta byggas upp, men så att varje nivå inte behöver hantera mer än nödvändigt för att inte få en för stor överlast för chefer m fl att hålla ordning på.

4) Underrättelser: i hierarkier måste underställa rapportera uppåt och högre chefer orientera nedåt. Det är inte, särskilt inte i vår tid, möjligt att alla nivåer hanterar all information - då drunknar till slut alla. Underrättelsearbetet är härvid inte helt olikt logistiken.

För dessa ändamål har man över historien funnit olika, men ofta rätt likartade, sätt att hierarkiskt organisera förband. Namnen på de olika nivåerna har ändrats litet över tid och i olika sammanhang, men är också påfallande lika mellan länder och språk., exempelvis är orden division och fördelning komna från samma ursprung, ty som alla vet så när man använder räknesättet division så delar man.

Av detta följer givetvis inte att det sedan några hundra år tillbaka etablerade västerländska militära organisationsmönstret är det enda tänkbara, eller ens önskvärd. Det kommer säkert att åtminstone delvis förändras, t ex pga teknisk utveckling.

Ja, organisationer och deras användning förändras.

Vid första världskriget ansåg en division (vars stridande del var tre regementen med tre bataljoner i vart + artilleri och en hel del funktionsförband) vara de minsta förbandet som kunde agera självständigt. Under andra världskriget började man gå över till brigader, vilka bestod av 4 bataljoner, artilleri samt funktionsförband och ansåg att dessa var de minsta enheterna som kunde föra en självständig strid.

I kedjan har det felaktigt påståtts att det numera skulle vara en bataljon, som är den minsta enheten som strider självständigt. Det är inte en bataljon, utan en bataljonsstridsgrupp. D.v.s. att bataljonen har förstärkts med artilleri och vissa funktionsförband. Här betyder artilleri riktigt artilleri, och inte infanteriets stödvapen granatkastare, som i Sverige av oforklarliga skäl ofta kallas "bataljonsartilleri". Granatkastare skjuter visserligen indirekt eld, men är definitivt inget artilleri.

Varför har denna ut eckling skett? Jo för att både eldkraften och rörligheten har förbättrat sig så mycket att man kan operera med bataljonsstridsgrupper där man tidigare använde brigader eller divisioner.

Sedan är ju inte brigader eller divisioner döda heller, de har sin plats i olika länders organisationer.

Jo, så har det blivit. Man kan betänka att bataljonsstridsgrupper i grunden är modulerade för insatser strax över peace keeping i våldsnivå. För strid mot en kvalificerad fiende i större skala så är en stridsgrupp snart nednött. Men i ett svenskt uppbyggnadsperspektiv så kan det vara ett användbart mellansteg på väg mot brigad.

Granatkastare är utomordentligt viktiga, men så klart kan man inte avstå riktigt artilleri för "zigenarartilleri", utan de är komplementära verksamheter.

På frågan om vad minsta självständigt stridande enhet är, tror jag i mångt och mycket är en fråga om ur vilket perspektiv man svarar utifrån. Ett operativt perspektiv direkt i terrängen eller som en självständig enhet innehållande alla delar för att verka över längre tid. Därutöver att det finns ett motiv i en ökad självkänsla under utbildning av befäl i att upphöja deras betydelse. Enkelt uttryck; kompani, bataljon eller brigad är alla sanna, beroende på hur frågan ställs.

Hur länge man var kvar i brigadförbanden kan kanske förändrats genom åren. 39 år gällde vet jag tidigare för chefer över en viss nivå.

Åter till frågan om lokalförsvarsförband: materielen var föråldrad, det som funnits kvar har övertagits av andra. Det finns lite pengar. Men bortsett från det. Om viljan fanns: skulle det vara möjligt att återuppföra lokalförsvarsförbanden med gammalt manskap som tidigare samövats som ett sätt att snabbt höja försvarsförmågan på djupet. Det förutsätter att de utrustas, utbildas på nya vapentyper som robot 57, samt repetitionsutbildas?

Legioner känns i alla fall djäkligt mycket Romarriket och ingenting att återuppväcka som begrepp.