När började Caesar uttalas "Säsar" istället för originalets "Kajser"?

Jag tror aldrig att jag hört en historiker säga att Aeneidens skapelseberättelse skulle vara sann. Inte heller brukar de tro på sagan om hur Romulus och Remus diade från en varg. Själva tanken på att städer skulle grundas vid ett speciellt tillfälle genom en enskild händelse brukar avfärdas av historiker. I stället växer städer fram över tid, från några enskilda hus till små byar innan någonting som slutligen kan kallas en stad har kommit till. För att förklara varför C:et är hårt tror jag du ska lita någon annanstans än i Vergilius.

Ta en titt på den ledande antike grekiske historikern Donald Kagans verk.

Så det heter slitoris och inte klitoris menar ni?

Det gäller bara om C efterföljs av en främre vokal, dvs E, I eller Y i latinets fall, och även antagligen diftongerna ae och oe (när dessa förenklades till monoftonger, vilket JanTaliban varit inne på).

Fattar inte hur grekiska kommer in i bilden. Men jag ger gärna min syn på hur de fornitaliska diftongerna har utvecklats i latin, om det kan vara till någon glädje.

[ei]
Skrivs alltid med långt /i/, tex fīdus ”trogen”. Diftonguttalet har förmodligen varit omodernt redan när skriftspråket introducerades.

[au]
Skrivs alltid /au/, tex pauper,”fattig”. Verkar dock redan i klassisk tid motsvara ett vardagsuttal på [ō]. (Känt är tex att kejsar Claudius påstod sig tilltalas ”Clōdius”.)

[oi]
Skrivs från början /oi/. Utvecklas sen till långt /u/, tex commūnis ”gemensam”. I närheten av /b/ och /v/ skrivs det /i/, tex līber ”fri”, vīcus ”gård, by” (jämför ekonomi, från grekiska oiko- ”hus-”.) I vissa högtravande ord, som enbart hör till skriftspråket, bevaras skrivningen /oe/, tex foedus ”förening”, poena ”straff”. Uttalet av skriftens /oe/ verkar vara [ē] (vilket i klassik tid verkar sammanfalla med [ī]).

[ai]
Skrivs i regel /ae/ i klassisk latin, men med tiden allt oftare förenklat till /e/, tex Cēcilia, ēdils ”edil, vaktmästare”, sēcŭlum ”sekel”. Vardagsuttalet är av allt att döma [ē] (eller, som sagt, [ī]).

Uppmjukningen av /c/ sker naturligtvis EFTER att [ai] har mjuknat till [ē].

Caesar själv uttalade sitt namn "Kajser" eftersom han talade grekiska. De som grundade Rom var greker och deras ättlingar och ledande romare talade grekiska ännu på Caesars tid, latin talades av ursprungsbefolkningen. Och på grekiska uttalades C som K.

och på 500-talet började C framför främre vokaler uttalas mjukare. Så någonstans på 5-600-talet kan man gissa.

Instämmer, men för att förtydliga blev uttalet snarare /tʃ/ som i (nutida) italienska Cesare, och inte /s/. Caesar blev alltså aldrig till "Säsar" i hela det postlatinska området, utan på sin höjd Tschäsar, Česar, etc.

I fornhögtyska lån från latin (år 700+) blir c före e till z /ts/, som i zins "skatt" (< census).

Ta en titt på den ledande antike grekiske historikern Donald Kagans verk. Att du inte kan tolka antik text och förväxlar poesi med fakta, tyder på att du behöver lite träning i vad historia är för någonting. Varför skulle grekerna ha bevarat en tradition om sin historia som var en amsaga, istället för minnet av händelser av verklig betydelse? Skulle romarna vara infödingar som hittat på att de blivit koloniserade av utlänningar??? Och hur har annars trojanska vapen och krukor kunnat hittas arkeologiskt i nuvarande Tunisien av dagens arkeologer?

Förmodligen för att germanska språk anammade ordet caesar före det att latinet ändrade uttal på ordet.