Citat:
Har du tänkt på att ens empati kanske sträcker sig längre än en individs förmåga att känna vid en specifik tidpunkt? Du vet om att det fostret kommer att kunna känna kärlek, glädje och nöje så varför är du empatilös över det?
Det är inte bara omoraliskt att orsaka någon smärta, det är även omoraliskt att beröva någon kärlek och lycka.
Det är inte bara omoraliskt att orsaka någon smärta, det är även omoraliskt att beröva någon kärlek och lycka.
Problemet med den argumentationen är att om aborten sker inom rimlig tid, så kommer fostret aldrig att ha känt någon känsla överhuvudtaget vid någon tidpunkt. Det enda sorgliga om det skulle dö, vore för dess efterlevande.
Om en vuxen person dör, så kan jag känna sorg och empati både för personen som dog och för dess anhöriga. Om ett foster dör känner jag endast empati med dess föräldrar, till den grad de själva sörjer detta.
Den må ha mänskligt DNA, men det är inte en människa... Förmåga att tänka, även på nivån av ett spädbarn, betraktar jag som en förutsättning för att kalla någonting en människa... Hjärnaktivitet initieras omkring vecka 13... Innan dess är det en biologisk sten, utan hjärnfunktioner.
Det är en sak att tänka lite flummigt över 'vad som kunde ha skett', 'vilket liv fostret kanske en dag skulle ha fått' och sådant, men det förändrar inte faktumet att fostret aldrig bör tilldelas individuella "rättigheter".
Citat:
Visst, du kan argumentera för att det som aldrig funnits kan inte heller gå miste om något men det kommer leda till en kall nihlism eftersom med den logiken kan inte heller något som inte finns längre sakna något. Det är då bara vad som känns vid en specifik tidpunkt som räknas och då finns det inget fel i att döda någon öht sålänge det sker smärtfritt.
Om jag dödar dig i sömnen kommer du aldrig få reda på det och kommer aldrig känna smärta av det. Att döda dig kommer inte leda till en endaste känsla, så vad är då skillnaden mellan att döda dig och ett foster i form av känslor?
Detta är orsaken varför intellektuellt hederliga människor erkänner problematiken med abort och att godtyckligt värdera människolivet vid ett visst stadie.
Om jag dödar dig i sömnen kommer du aldrig få reda på det och kommer aldrig känna smärta av det. Att döda dig kommer inte leda till en endaste känsla, så vad är då skillnaden mellan att döda dig och ett foster i form av känslor?
Detta är orsaken varför intellektuellt hederliga människor erkänner problematiken med abort och att godtyckligt värdera människolivet vid ett visst stadie.
Det är inte en fråga om smärta. Det är en fråga om tankar och känslor. Någonting som inte är förmögen till varken tankar eller känslor, alls, är heller inte någonting som bör betraktas som "liv", åtminstone inte mer än att ett träd också är ett liv.
Att slå sönder någonting som har tankar och känslor är fel, även om det skedde snabbt, smärtfritt och utan varelsens medvetenhet.
Att slå sönder en sten eller ett träd - inte alls fel på samma plan överhuvudtaget, på grund av avsaknaden av tankar och känslor. Det samma gäller foster, 'up to a point'.
En vuxen människa, eller ett barn för den delen, har personer omkring sig som bryr sig om en och inte vill att de skall dö, de har åtaganden och annat, personer som är beroende av dem etc.
Det finns en historia av tankar och känslor bakom en vuxen människa, som om de inte dödas i sömnen kommer att fortsätta dagen därpå. Fostret har ingen koppling till denna värld annat än dess mor, och om modern inte är villig eller kapabel att ta hand om denna på ett vettigt sätt bör dem heller inte fullfölja graviditeten.
Jag kan instämma i att det föreligger en problematik här, och vissa moraliska dilemman i hela denna fråga. Men man kommer antingen vara tvungen att uppvisa en viss grad av godtycklighet, eller en fanatisk dogmatism för att komma någon vart i denna fråga.
För mig är det HELT uppenbart att embryot, vid befruktningsögonblicket, absolut inte är en människa på något plan annat än genetiskt. Det är också helt uppenbart för mig att barnet dagarna innan födelseögonblicket ÄR en människa, som bör värderas som det.
Då får man använda sitt huvud och en gnutta godtycklighet för att hitta en rimlig gräns däremellan från vilket vi betraktar fostret som en människa, precis som vi hittade en godtycklig gräns för när någon är att betrakta som vuxen i lagens mening.
De som anser detta vara vid befruktningstillfället är så dogmatiskt störda teokratiska psykopater att jag spyr...Att betrakta ett embryo som människa är så galet att det är svårt att finna ord för att beskriva den avsaknad av tankeförmåga de måste besitta...
De som anser det gå vid födelseögonblicket tycker jag är lite väl makabra.
Någonstans däremellan tycker jag mig hitta en rimlig balans, som tar viss hänsyn till alla inblandades intressen.
Citat:
Du gissar rätt!
Citat:
Ja, jag skulle nog definiera foster som kännande varelser, definitivt efter tidpunkten de kan överleva utanför modern. Jag skulle nog också känna empati för ett foster som har ett eget, slående hjärta. Jag känner också empati för de flesta djur. Det i sig innebär inte att jag t.ex inte skulle kunna döda ett djur (ex jakt), utan snarare att jag skulle göra det med respekt och förtänksamhet. De flesta argument som abortförespråkare för finner jag dock djupt obehagliga.
Själv då, när passerar fostret gränsen mellan en tånagel och en varelse du kan känna empati för? Kan du känna empati för, låt oss säga en häst? En katt?
Själv då, när passerar fostret gränsen mellan en tånagel och en varelse du kan känna empati för? Kan du känna empati för, låt oss säga en häst? En katt?
Ja, men den tidpunkten då de överlever utan modern är ganska sent... Runt vecka 25 börjar vi nå en svag majoritet av foster som klarar av att överleva utanför livmodern...
Detta är komiskt nog klart senare än JAG betraktar dem som kännande varelser... Runt vecka 13 inleds elektrisk aktivitet i hjärnan för att nämna en annan milstolpe. Personligen skulle jag nog sätta en laggräns för generella aborter omkring vecka 15-16, men med möjlighet för rimliga undantag senare än så om det är befogat.
Personligen tycker jag folk som skjuter djur i jakt är ganska störda och empatilösa... Om de äter djuret så visst, det stör mig inte så mycket även om jag själv inte hade velat ha ihjäl det, men sådana som skjuter bara för nöjes skull är ju helt pantade. Extremt mycket värre än en tidig abort med mina moraliska glasögon.
Vad gäller djur så existerar inte moral när det gäller insekter, spindlar och andra små liknande varelser. De kan utrotas utan moraliska betänkligheter (enskilda då, jag menar inte att utrota hela arten).
Alla större djur och däggdjur i synnerhet sträcker sig min empati till fullständigt, om än i något lägre grad än för andra människor. Katter i synnerhet är ju helt fantastiska små varelser som jag älskar innerligt, men även någonting som en liten ödla eller fågel skulle jag definitivt försöka undvika att skada i den mån möjligt, och känna ett starkt obehag om jag råkade köra på dem eller något annat.
Även råttorna på gatan har jag empati för, även om jag hellre hade sett dem någon annanstans än i stadskärnan. Ankor tycker jag är störtsköna!
Träd, blommor och växter däremot - ingen empati, mer än att de ser fina ut och bidrar med nytta för ekosystemet. Rent praktiska hänsynstaganden alltså, inte empatiska.
Det är här någonstans foster också hamnar under de tidigare skedet av graviditeten. Det är rent praktiska hänsynstaganden som sker här, och den enda empatin som sker än den riktad till framförallt modern - inte fostret i sig.
Citat:
Det är skillnad mellan att avsluta ett liv som redan har känslor, tankar, erfarenheter och annat än det är att avsluta ett liv som aldrig har haft något av detta. Det ena stoppar ett redan befintligt liv, det andra förhindrar ett liv från att bli till.
,