Citat:
Väldigt oklart vad detta i så fall har med liberalism att göra.Kommunkrisen sprider sig som en löpeld över landet. Hässleholm är bara den senaste i raden av kommuner att utlysa ett ekonomiskt krisläge. Problemen har blivit akuta som en följd av ”flyktingkrisen” 2015 och den därpå följande anhöriginvandringen men i själva verket är den bakomliggande faktorn en endemisk kris i den svenska industrisektorn. De västerländska ekonomierna har befunnit sig i en nedåtgående spiral sedan 1970-talet, något som har slätats över med vackra ord och ökad belåningsgrad. För Sveriges del utgjorde 90-talskrisen startskottet på välfärdsstatens gradvisa förfall, en utveckling som skyndats på genom invandring.
En del mer hårdkokta liberaler jublar åt denna utveckling då de gärna ser ett lägre skattetryck och en minskad välfärdsstat. Ur deras perspektivet kan drömmen om nattväktarstaten slutligen vara på väg att förverkligas. I det avseendet har t.ex. gänget runt Johan Norberg skrivt om ”migrationens kraft” och föreställt sig en framtid där den rationelle individen lever i det rationella, och av penningen styrda, samhället. Men dessa och liknande föreställningar är bara infantila fantasier och det enda de egentligen bevisar är att dess anhängare inte förstår vad en människa, ett samhälle eller en civilisation är.
Tvärtemot dessa föreställningar innebär välfärdens fall också liberalismens fall. Anledningen till det står att finna i den historiska utvecklingen under de senaste tvåhundra åren. Den industriella ekonomins framväxt tillsammans med 1800-talets råa kapitalism, vilka utgjorde bakgrunden till Marx och Engels skrifter, var aldrig en stabil ordning. När Engels for runt mellan engelska städer och konstaderade att den ena platsen var värre än den andra (i sin klassiska ” Den arbetande klassens läge i England”) beskrev han samtidigt en fullständigt ohållbar situation – en situation som av nödvändighet inte kunde fortsätta. På vissa ställen resulterade detta i kommunistisk revolution medan det i Västeuropa tog sig mildare uttryck i form av välfärdsstaten. Välfärdsstaten, och ekonomisk omfördelning, är på så vis borgarens kompromiss för att tämja arbetarklassen och undvika revolutionär omvälvning. Den historiska ordning som formerades i Västeuropa under 1900-talet bestod således av en syntes mellan liberalism och socialism (socialliberalism) och den tog sig konkret uttryck i välfärdsstaten.
När nu välfärdsstaten faller (till följd av djupa strukturella faktorer) säger den historiska analysen att detta också måste vara slutet för liberalismen. Liberalism har aldrig kunnat stå på egna ben och kan därför inte överleva utan den socialistiska delen av syntesen (dvs. välfärden).
Vad säger ni liberaler om detta resonemang?
P.S. Det kan finnas en möjlighet för liberalismen att överleva i kraftigt omstöpt form. Embryot till en sådan omstöpning kan ses hos vissa libertarianer och hos de så kallade neoreaktionärerna (Mencius Moldbug etc.), men det är fortfarande något helt annat än den liberalism vi vant oss vid.
En del mer hårdkokta liberaler jublar åt denna utveckling då de gärna ser ett lägre skattetryck och en minskad välfärdsstat. Ur deras perspektivet kan drömmen om nattväktarstaten slutligen vara på väg att förverkligas. I det avseendet har t.ex. gänget runt Johan Norberg skrivt om ”migrationens kraft” och föreställt sig en framtid där den rationelle individen lever i det rationella, och av penningen styrda, samhället. Men dessa och liknande föreställningar är bara infantila fantasier och det enda de egentligen bevisar är att dess anhängare inte förstår vad en människa, ett samhälle eller en civilisation är.
Tvärtemot dessa föreställningar innebär välfärdens fall också liberalismens fall. Anledningen till det står att finna i den historiska utvecklingen under de senaste tvåhundra åren. Den industriella ekonomins framväxt tillsammans med 1800-talets råa kapitalism, vilka utgjorde bakgrunden till Marx och Engels skrifter, var aldrig en stabil ordning. När Engels for runt mellan engelska städer och konstaderade att den ena platsen var värre än den andra (i sin klassiska ” Den arbetande klassens läge i England”) beskrev han samtidigt en fullständigt ohållbar situation – en situation som av nödvändighet inte kunde fortsätta. På vissa ställen resulterade detta i kommunistisk revolution medan det i Västeuropa tog sig mildare uttryck i form av välfärdsstaten. Välfärdsstaten, och ekonomisk omfördelning, är på så vis borgarens kompromiss för att tämja arbetarklassen och undvika revolutionär omvälvning. Den historiska ordning som formerades i Västeuropa under 1900-talet bestod således av en syntes mellan liberalism och socialism (socialliberalism) och den tog sig konkret uttryck i välfärdsstaten.
När nu välfärdsstaten faller (till följd av djupa strukturella faktorer) säger den historiska analysen att detta också måste vara slutet för liberalismen. Liberalism har aldrig kunnat stå på egna ben och kan därför inte överleva utan den socialistiska delen av syntesen (dvs. välfärden).
Vad säger ni liberaler om detta resonemang?
P.S. Det kan finnas en möjlighet för liberalismen att överleva i kraftigt omstöpt form. Embryot till en sådan omstöpning kan ses hos vissa libertarianer och hos de så kallade neoreaktionärerna (Mencius Moldbug etc.), men det är fortfarande något helt annat än den liberalism vi vant oss vid.
Sverige och många av de länder jag tror du syftar på, står långt från liberalism. De karakteriseras av omfattande vänsterpolitik. Där vänster här betyder hög skattekvot, mycket omfördelning, och mycket regleringar. Dvs motsatsen till liberalism.
Det kan vara så att den stagnation vi har, pga för lite liberalism, kan leda till mer liberalism. Men tittar vi historiskt är inte det entydigt. T ex Venezuela har trots kräftgång i massor med år inte liberaliserats. Utan vänstern har snarare stärkts.
Å andra sidan kan vi se att liberalismens framgångar i Hongkong och Singapore lär ha lett till att många länder i Asien har liberaliserats. Nordkorea vägrar dock.
De demografiska förändringarna i Sverige lär dock upprätthålla välfärdsstaten. Vi har haft ett inflöde av arbetande så att kvoten mellan arbetande och pensionärer inte försämrats på samma sätt som i andra länder. Sverige står mycket bättre rustat ekonomiskt än de flesta andra länder.
Japan som jag tror nämndes i tråden är en total katastrof i det här avseendet. De var tvungna, i början på 90-talet, att kraftig öka på omfördelningen till pensionärer och det knäckte deras tillväxt. Nu har dom dessutom skuldsatt staten, så att deras enda väg är att höja skatterna, omfördela och ha konstant lågkonjunktur. De blir ett nytt Venezuela. Alternativet är att pensionärerna får duka under. Men det tror nog ingen att dom väljer.
