Kommunkrisen sprider sig som en löpeld över landet. Hässleholm är bara den senaste i raden av kommuner att utlysa ett ekonomiskt krisläge. Problemen har blivit akuta som en följd av ”flyktingkrisen” 2015 och den därpå följande anhöriginvandringen men i själva verket är den bakomliggande faktorn en endemisk kris i den svenska industrisektorn. De västerländska ekonomierna har befunnit sig i en nedåtgående spiral sedan 1970-talet, något som har slätats över med vackra ord och ökad belåningsgrad. För Sveriges del utgjorde 90-talskrisen startskottet på välfärdsstatens gradvisa förfall, en utveckling som skyndats på genom invandring.
En del mer hårdkokta liberaler jublar åt denna utveckling då de gärna ser ett lägre skattetryck och en minskad välfärdsstat. Ur deras perspektivet kan drömmen om nattväktarstaten slutligen vara på väg att förverkligas. I det avseendet har t.ex. gänget runt Johan Norberg skrivt om ”migrationens kraft” och föreställt sig en framtid där den rationelle individen lever i det rationella, och av penningen styrda, samhället. Men dessa och liknande föreställningar är bara infantila fantasier och det enda de egentligen bevisar är att dess anhängare inte förstår vad en människa, ett samhälle eller en civilisation är.
Tvärtemot dessa föreställningar innebär välfärdens fall också liberalismens fall. Anledningen till det står att finna i den historiska utvecklingen under de senaste tvåhundra åren. Den industriella ekonomins framväxt tillsammans med 1800-talets råa kapitalism, vilka utgjorde bakgrunden till Marx och Engels skrifter, var aldrig en stabil ordning. När Engels for runt mellan engelska städer och konstaderade att den ena platsen var värre än den andra (i sin klassiska ” Den arbetande klassens läge i England”) beskrev han samtidigt en fullständigt ohållbar situation – en situation som av nödvändighet inte kunde fortsätta. På vissa ställen resulterade detta i kommunistisk revolution medan det i Västeuropa tog sig mildare uttryck i form av välfärdsstaten. Välfärdsstaten, och ekonomisk omfördelning, är på så vis borgarens kompromiss för att tämja arbetarklassen och undvika revolutionär omvälvning. Den historiska ordning som formerades i Västeuropa under 1900-talet bestod således av en syntes mellan liberalism och socialism (socialliberalism) och den tog sig konkret uttryck i välfärdsstaten.
När nu välfärdsstaten faller (till följd av djupa strukturella faktorer) säger den historiska analysen att detta också måste vara slutet för liberalismen. Liberalism har aldrig kunnat stå på egna ben och kan därför inte överleva utan den socialistiska delen av syntesen (dvs. välfärden).
Vad säger ni liberaler om detta resonemang?
P.S. Det kan finnas en möjlighet för liberalismen att överleva i kraftigt omstöpt form. Embryot till en sådan omstöpning kan ses hos vissa libertarianer och hos de så kallade neoreaktionärerna (Mencius Moldbug etc.), men det är fortfarande något helt annat än den liberalism vi vant oss vid.
En del mer hårdkokta liberaler jublar åt denna utveckling då de gärna ser ett lägre skattetryck och en minskad välfärdsstat. Ur deras perspektivet kan drömmen om nattväktarstaten slutligen vara på väg att förverkligas. I det avseendet har t.ex. gänget runt Johan Norberg skrivt om ”migrationens kraft” och föreställt sig en framtid där den rationelle individen lever i det rationella, och av penningen styrda, samhället. Men dessa och liknande föreställningar är bara infantila fantasier och det enda de egentligen bevisar är att dess anhängare inte förstår vad en människa, ett samhälle eller en civilisation är.
Tvärtemot dessa föreställningar innebär välfärdens fall också liberalismens fall. Anledningen till det står att finna i den historiska utvecklingen under de senaste tvåhundra åren. Den industriella ekonomins framväxt tillsammans med 1800-talets råa kapitalism, vilka utgjorde bakgrunden till Marx och Engels skrifter, var aldrig en stabil ordning. När Engels for runt mellan engelska städer och konstaderade att den ena platsen var värre än den andra (i sin klassiska ” Den arbetande klassens läge i England”) beskrev han samtidigt en fullständigt ohållbar situation – en situation som av nödvändighet inte kunde fortsätta. På vissa ställen resulterade detta i kommunistisk revolution medan det i Västeuropa tog sig mildare uttryck i form av välfärdsstaten. Välfärdsstaten, och ekonomisk omfördelning, är på så vis borgarens kompromiss för att tämja arbetarklassen och undvika revolutionär omvälvning. Den historiska ordning som formerades i Västeuropa under 1900-talet bestod således av en syntes mellan liberalism och socialism (socialliberalism) och den tog sig konkret uttryck i välfärdsstaten.
När nu välfärdsstaten faller (till följd av djupa strukturella faktorer) säger den historiska analysen att detta också måste vara slutet för liberalismen. Liberalism har aldrig kunnat stå på egna ben och kan därför inte överleva utan den socialistiska delen av syntesen (dvs. välfärden).
Vad säger ni liberaler om detta resonemang?
P.S. Det kan finnas en möjlighet för liberalismen att överleva i kraftigt omstöpt form. Embryot till en sådan omstöpning kan ses hos vissa libertarianer och hos de så kallade neoreaktionärerna (Mencius Moldbug etc.), men det är fortfarande något helt annat än den liberalism vi vant oss vid.