Visst finns det i viss mån en sådan tendens som TS beskriver. Jag gissar att det delvis har att göra med att många människor kopplar konsumtionen av kultur till det sociala, precis som de gör med det mesta annat, d.v.s. allt från att kunna hänga med i diskussioner kring gemensamma samtalsämnen till att använda sig av det som en social markör, behov av att markera att man är 'a jour' när man ingår i vissa sällskap o.s.v. När det gäller populärkultur, så är väl vanlig bland vanligt folk, kanske speciellt kvinnor, när det gäller det sociala samtalet. När det gäller att använda det för kukmätning, t.ex. att visa sig kunnig inom diverse "finare" kultur i sociala kukmätningar, så har jag väl noterat det i minst lika hög mån hos män bland de skitnödiga övre medelklassare jag har träffat vid vissa sociala tillställningar här i Stockholm.
Jag skulle dock gissa att
vad man konsumerar och tar del av allt mer splittras mellan grupper i och med det allt större utbudet och allt fler medierna tack vare modern teknik. Sannolikt kommer folk bli än mer 'subkulturella', som många är t.ex. i tonåren när kompisgänget är som allra viktigast. Jämför det med början av 1980-talet när det fanns två TV-kanaler och man visste att en stor del av befolkningen definitivt hade sett ett program eller en film kvällen innan.
Nu är jag själv autistisk, så redan det i sig kan ju förklara varför jag aldrig har brytt mig så mycket om att följa strömmen. Ja, jag är direkt negativ mot att hänga på trender och moden, då det mesta inom dem alltid är av andra rangens kvalitet eller sämre. Men en annan orsak är att jag har även varit mer genuint intresserad av vissa kulturyttringar. Ser man på den lilla minoriteten av begåvade människor med ett genuint intresse för något, så kommer man utan tvekan lätt finna personer som konsumerar kultur från andra tidsepoker och även kultur från samtiden som andra i deras omedelbara närhet inte är intresserade att ta del av. Det är faktiskt rätt naturligt att göra det, om man nu verkligen är intresserad. Jag började aktivt lyssna på musik när jag var 3 år gammal och trots allt hade det blivit rätt enahanda att bara lyssna på samtidsmusik istället för all bra musik som finns att tillgå. Speciellt som jag ändå var generellt mer svag för populärmusik från 1960-talet än andra årtionden, inklusive de jag växte upp under. Jag kan dock nuförtiden känna att utbudet har blivit helt överväldigande stort tack vare den digitala tekniken.
När det gäller frågan "Nytt är inte alltid bättre, eller?", så är väl det spontana svaret så klart att det inte är det. Anledningen till att jag inte hoppar på trender och moden är för att det mesta inom dem ofta är av sämre kvalitet. Notera att det ofta har varit så även tidigare, men när folk t.ex. samlar ihop äldre litteratur, så är det istället ett urval och den litteratur och andra kulturyttringar som fortfarande lever 50, 100 eller 500 hundra år efter att det gavs ut tenderar att i snitt vara bättre än det som kommer ut nu. Det är väl rätt uppenbart varför det är så? Eftersom de visade sig ha värden som har överlevt skiftande trender och moden, medan det som hade mindre kvalitéer och mest red på en modevåg, på att vara haussad, på att användas av politruker i samhällsdebatten o.s.v. har fallit i glömska.
Däremot finns det en del saker som inte överlever lika lätt även om de just när de kommer ut ändå kan ha sina värden, som t.ex. humor. Ja, generellt det mesta som kräver att man har samtida referensramar. Jag kunde fortfarande som liten älska gamla nummer från slutet av 1960-talet och början av 1970 talet av amerikanska serietidningen MAD, men jag undrar om någon nutida unge verkligen skulle begripa mycket av det. Ja, t.o.m. jag tycker att en del av (men inte allt!!!) av det jag älskade med Monty Python som liten kanske har blivit lite föråldrat idag. Den humor som ändå överlever tenderar att gå från humor som får "pöbeln" (t.ex. publiken när Shakespearers komedier sattes upp för första gången) att skratta sig fördärvade till att bli "finkultur" som bildade nickar uppskattande till. Den har möjligtvis vissa värden, men just humoraspekten i sig brukar förtvina en aning. Sedan tycker jag sällan att mycket av den litteratur, de filmer, den konst m.m. som anges vara "samhällskommenterande", "samhällsaktuell", "nutida" o.s.v. är den bästa, vare sig igår eller idag. När det gäller litteratur, så anser jag faktiskt att en del science fiction faktiskt är mer "nutidslitteratur" än den som går under den benämningen, eftersom den i högre grad brukar lyckas på ett intressant och intelligent sätt problematisera och ställer frågor kring det vi har i samhället idag (då det ofta ligger till grund för hur kanske samhället kommer att se ut i en inte alltför avlägsen framtid). Det är dock nog enklare att förstå varför sci-fi lätt kan ses som föråldrad längre fram av just exakt det skälet.
Men jag menar det dock inte det där med humorn som någon absolut lag, utan snarare bara som en trend. Louis-Ferdinand Celines två romaner
Resa till nattens ände (1932) och
Död på krita (1936) är inte bara de definitivt två största litterära verken inom den moderna litteraturen, jag tycker fortfarande att den sistnämnda förmodligen är den roligaste roman jag har läst vid sidan av Douglas Adams
Liftarens guide till Galaxen-svit. Men visst, denna relativa bedömning kan ju bero på vilka böcker jag har valt att läsa...
Men som sagt, hur man kommer att ta del av kultur är i hög grad en fråga om vem man är. Om man inte är genuint intresserad av t.ex. all musik, film, konst o.s.v., så finns det så klart inte heller något skäl till att på egen hand börja gräva fram det som inte är direkt tillgängligt för en genom umgängeskrets och offentlighet. Det är trots allt något av ett specialintresse.
Samt sedan har så klart även jag avnjutit av kultur som en integrerad del av det sociala umgänget. Ofta blir det så klart de mer lättillgängliga formerna, som t.ex. film. Jag har givetvis många gånger gått på filmer mer som en social grej. Inte för att det behövde nödvändigtvis stå i kontrast till t.ex. mina cineastiska intressen när jag växte upp. Jag och några andra pundande killkompisar från samma problemförort brukade i tonåren frekventera kvartersbion i Stockholms innerstad för att se gamla eller mer svårtillägliga filmer. Publiken var vi, några få långhåriga slynglar från underklassen i förorten, och till synes en massa medelålders personer som gav intrycket att kanske vara på något sätt kopplade till kultursfären (om än så endast som offentliga tjänstemän), med bakgrund i den övre medelklassen och eventuellt boende i innerstan. När jag någon gång i tonåren tog en tjej på dejt, så kanske jag lite grann såg till att styra in det på att vi skulle se en samtida film av någon regissör vars filmer jag redan hade uppskattat tidigare, som t.ex. David Lynch eller Terry Gilliam. Tjejerna brukade hata dem. Men då jag ändå fick ligga med dem, och samtidigt se en film jag gillade, så såg jag ändå de dejterna som en win-win-situation.
Ja, t.o.m. idag...eller jag menar igår, d.v.s. lördag...gick jag på en utställning där en del konstnärer skulle ställa ut några av deras grejer under lite mer avslappade former. Jag gick dit bara för att min sambo skulle titta förbi, då hon känner henne som höll i det, men hade knappast gått dit på eget bevåg. Inte heller lär ju värst många andra ta del av det.
Edit: Min poäng var alltså att även om säkert de flesta av oss även använder kultur socialt, så kan vi som verkligen är genuint intresserade och finner djupare njutning i diverse kulturproduktion inte begränsa oss till det som samtiden och de mer ointresserade omkring oss väljer att ta del av, utan det blir rätt naturligt att på egen hand gräva efter guldkorn.
