När/Varför blev våldtäkt "Det Största Brottet" inom feminismen?

Jag har full förståelse för att många kvinnor upplever en våldtäkt som traumatisk. Precis som många som drabbas av inbrott upplever det som traumatiskt. Eller de som rånas upplever det som traumatiskt. Och vi accepterar att människor upplever förlusten av tryggheten men begär samtidigt att de ska handskas med det på ett vuxet sätt.

Men i fallet med just våldtäkt har det antagit närmast religiösa proportioner. Man talar om "överlevare av våldtäkt" trots att sannolikheten för att mördas i samband med ett övergrepp är ungefär lika stor som att dö eller allvarligt skadas i en bilolycka för varje gång som man sätter sig i bilen.

När och varför uppstod denna situation? En regelrätt våldtäkt är givetvis ett allvarligt brott, men samtidigt bara ett brott eller en händelse bland många som kan verka traumatiserande.

Jag misstänker att det handlar dels om brottets allvar, men kanske i ännu högre grad om att brottet är så binärt med manliga förövare och kvinnliga offer och att det därför kommit att utnyttjas som en grundbult inom den feministiska religionen.

Vad skulle du själv tycka var värst? Att bli drabbad av inbrott eller (ofrivilligt) knullad i röven?

[quote=hakro807|Jag misstänker att det handlar dels om brottets allvar, men kanske i ännu högre grad om att brottet är så binärt med manliga förövare och kvinnliga offer och att det därför kommit att utnyttjas som en grundbult inom den feministiska religionen.[/QUOTE]

Tror du slog rövhölet på skruven där.

Jag gissar också att det är det brott med störst skillnad mellan könen. Men även att en del inom feminismen handlar om kvinnlig frigörelse, att kvinnor ska vara fria i sin sexualitet, vilket de inte varit historiskt.

Att då bli våldtagen är det mest frihetskränkande de kan vara med om....

Nåt sånt, kanske? Möjligtvis? Måhända? Månlanda??

Vad är värst enligt dig? Tortyr eller att bli våldtagen?

Kan väl jämföra med något annat? Säg en misshandel. Jag föreställer mig att många kvinnor hellre blir personrånade och får tänder utslagna än att blir våldtagen.

Även om det skulle ta längre tid att kurera från en misshandel (fysiskt)

Fittan är något som damerna inte vill släppa sin kontroll över, den är deras, den är deras viktigaste del i allt från förhandlingssyfte, glädje och sorg. Fittan kan vara god, fittan kan göra en man galen, fittan är feminismen. Fittan är hennes. Troja Helens fitta var värd att starta krig över.

Om någon försöker roffa åt sig fittan utan att vara välkommen är detta den djupaste kränkning en fittbärare kan råka ut för.

Makten är förlorad när fittan är övertagen.

Jag tror att brottet är extra känslig på flera plan; och skakar om känslor som ilska mot andra könet hos kvinnor och hos män finns en känsla av förnedring när andra klaner kommer in och begår massvåldtäkt mot ens kvinnor. Därmed att det är politisk slagträ från både höger och vänster.

Därmed att både feminister och nationalister sätter fokus på just detta brott.

Finns dessutom något äckligt med exempelvis en gubbe som Eklund som våldtar en liten flicka eller 6 araber som våldtar i grupp någon vilsen svensk tjej.

Ifall du ser på mord så kan man inte frångå att det finns något exotiskt och spännande med exempelvis män som gör upp mot varandra i det farligaste av spel, unga män i sina bästa år som skjuter andra män som är med på "spelet".

Du kan ju göra hur många gangsterserier och filmer som helst, men vem vill se en film om våldtäkt?

Vem kan romantisera våldtäktsmannen så som mördare blir romantiserade?

Jag orkar nu se igenom Irreversible, men inte utan att få kräkimpuls i halsen. Jag kan däremot se på filmer om brutala seriemördare med ett leende på munnen.

Du har inte funderat över varför det begås så många våldtäkter i krig? En anledning är förstås att de manliga soldaterna får leva ut sina lustar hämningslöst mot kvinnorna i ett folk som inte längre kan försvara sig. Men en annan orsak är att våldtäkterna ofta bryter ner kvinnorna så mycket att de inte orkar upprätthålla sina "kvinnliga plikter" som t.ex. att vara mor till sina barn. Därför är våldtäkter ett krigsbrott, som syftar till att moraliskt försvaga ett helt folk.

Du undrar varför kvinnor tar så illa vid sig av våldtäkter? Tänk dig då själv att du skulle bli våldtagen av en kille som var större och starkare än du själv. Antag att killen som våldtog dig skulle berätta om det för sina polare. Antag att det skulle börja viskas om dig på stan. Antag att tjejer skulle flina åt dig, och antag att killar började göra hotfulla "sex-rörelser" mot dig när de såg dig. Hur skulle du må då?

Äsch, det vore väl inget problem för dig, kan jag tro. För du verkar ju vara helt övertygad om att en våldtäkt inte är värre än t.ex. ett krogslagsmål.

Jag gjorde en sökning inom ämnet Feminism innan jag skapade tråden men kunde inte hitta någonting relevant inom trådarna som skapats iaf senaste två åren. Men att du känner igen frågan beror förmodligen på att fler än jag funderat över fenomenet.

I krig sker alla möjliga former av övergrepp. Visst är det sant att kvinnor ofta våldtas. Men män misshandlas, torteras och mördas också på löpande band, något som sker i syfte att krossa deras vilja till motstånd. Jag vet dock inte riktigt hur relevant våldtäkter under krig är för min fråga med tanke på att den förkrossande majoriteten (98+ procent?) av alla kvinnor i västvärlden aldrig hamnat i en sådan situation.

Jag antar istället att det är en dejt som går snett. Jag har bjudit hem en kille som kommer från en annan stad på lite god mat och ett glas vin. Allt känns bra och vi ligger och myser halvnakna i sängen tillsammans när jag känner att nej, inte ikväll. Han vill inte lyssna utan drar istället av mig trosorna (inte för att jag gör något nämnvärt motstånd), lägger sig på mig och genomför någon typ av taffligt samlag. Efteråt vänder han sig om och somnar snabbt. Följande morgon samlar han ihop sitt pick och pack och vänder hemåt i jakt på nästa Tinder-span och ni hörs aldrig av mer.

Vad skulle jag känna - förmodligen att han var ett jävla arsle. Jag skulle känna mig utnyttjad. Men inte mycket mer än så, och livet skulle fortsätta även om jag skulle vara försiktigare första gången jag drar hem en kille. Observera att enligt svensk lag och dagens moral är det som skedde en våldtäkt.

Jämför detta med att jag går ut en helgkväll för att ta en öl och umgås med kompisarna. Ser en söt tjej i baren och börjar snacka med henne. Hör en bröl bakom mig, "vem fan är du som stöter på min tjej!!!??", vänder mig om och får en glasflaska slagen på käften så att ett dussin tänder skadas och käkbenet knäcks. Faller omkull och mannen hinner sparka på mig några gånger vilket knäcker några revben innan övriga gäster stoppar honom. Vad jag nu har framför mig är en lång rättegångsprocess, ett tjugotal besök hos tandläkare och läkare, flytande föda kommande året, några månader av sjukskrivning OCH livslång daglig smärta i käke och tänder.

Jag har gett dig två scenarier, i vilket av dessa skulle du helst vara offret?

Nja, jag vet en sak: jag skulle vara beredd att få många tänder utslagna innan jag ger upp min röv till någon.

Skulle du också vara beredd att acceptera 50-60 år av daglig smärta i nyllet för att undvika ett enda rövknull?

Det är möjligt, jag är vän med smärta men tål inte förnedring.

Det finns en skam i våldtäkten som knappast finns i någon annan form av misshandel. Det händer för övrigt att män som torteras får ett kvastskaft uppkört i ändtarmen.

Nej, tro mig, jag skulle verkligen, verkligen inte vilja bli svårt misshandlad. Men tänk dig följande scenario. Du är på krogen för en helkväll med några kompisar. Du råkar ut för den fruktansvärda misshandel som du beskriver i ditt inlägg. Din kompis, eller man som du inte känner, blir indragen på en toalett samma kväll på samma krog och blir våldtagen av en eller två andra män.

Skulle du kunna tänka dig att bli intervjuad av en kvällstidning efter att du hade blivit misshandlad? Kanske inte. Men jag vet att jag har sett både reportage och bilder av män som har blivit misshandlade. Jag vet att jag har sett bilder av män som har legat i en sjukhussäng, alldeles uppsvullna och blodiga och med utslagna tänder, och rubriken ovanför bilden har sagt, ungefär, "Andreas, 30, blev misshandlad av okända män".

Men jag har aldrig sett en bild av en man som tittar in i kameran med en sorgsen min, och rubriken ovanför har sagt "Andreas, 30, blev våldtagen av okända män".

Min poäng är att misshandlade Andreas kan berätta för världen vad som har hänt honom, för han vet att folk kommer att bli upprörda och tycka synd om honom. Men även om de tycker synd om honom, så kommer de inte att se ner på honom.

Men våldtagne Andreas kan inte berätta. Det är alltför fruktansvärt att han har blivit våldtagen. Han har förlorat allra mest grundläggande kontrollen över sitt liv och sin kropp. Han har, faktiskt, även i vårt västerländska och sekulära samhälle, på något sätt förlorat kontrollen över sin heder.

Han har blivit rånad. Han har blivit rånad på någonting som gjorde honom till den man han var. Han kan kanske bli sig själv igen, men det är inte säkert. Och till skillnad från misshandlade Andreas så kan han inte berätta för omgivningen att han mår dåligt på grund av det som har hänt honom.