Hjälp, mina barns mamma håller på att bryta ihop.

Hjälp!

Min sambo och mina två barns mamma har sedan vårt senaste barn mått dåligt och det har bara blivit värre med tiden och nu jävlar(!) börjar det bli akut och kritiskt! Är varken doktor eller psykolog, men enligt min amatörmässiga bedömming så är det någon form av utbrändhet/utmattning/depression där det säkert kan finnas lite bakomliggande bokstavsdiagnoser och problem tillbaka i tiden.

Det som gör det riktigt jobbigt nu är att jag känner att det drabbar våra barn, hon har inte kontrollen att dra sig undan när det är som sämst och barnen får nu uppleva saker som iaf jag tycker att de inte skall få vara med om (eller är jag känslig om detta nu bara hänt några enstaka gånger?!?!);

* Ihopbryttning där barnen (där det yngsta är så litet att det inte kan bara) försöker trösta en mamma som ligger och gråter i fosterställning på tvättstugegolvet.
* Aggresiva utbrott där barnens leksaker sparkas och kastas så att de går i sönder
* Panikskrik rätt framför barnen när de själva skriker (jo, visst kan det vara jobbigt med två småbarn som skriker, men att bara skrika rätt ut högt känns inte ok enligt mig)
* Mycket pendlande mellan totalt "överkompenserad" närvaro, till att sedan helt isolera sig inlåst på sovrummet och barnen går runt och roppar efter mamma...

...jag känner att jag själv har försökt göra _ALLT_ för att stötta och underlätta. Har även tagit initiativ till läkarkontakt, men en stor del av problemet är att så fort jag tar upp detta så möts det bara av aggresivitet och förnekelse. Vid läkarbesöket så hände inget mer då hon där också tyckte att "alllt är ju ok".
Men det blir som sagt bara värre och värre och tyvärr känns det som att inom ett par månader blir det någon form av psykakut för henne om inget görs och vägen dit känns väääldigt smärtsam för henne, mig och framförallt barnen.

Tycker alla relationsråd på flashback brukar börja med "lämna" och själv hade jag nog gett rådet att prata med socialen på kommunen efter att ha läst ovan.
Inget av dessa råd tycker jag dock fungerar. Barnen välmående är för mig självklart prio 1 (och 2&3) för mig, vi vuxna kommer i andra hand. Vad jag förstått efter att ha pratat med folk som är insatta så skulle "lämna" leda till att vi får delad vårdnad och jag är då _VERKLIGEN_ orolig för barnens hälsa. Dessutom vill jag inte lämna, jag vill ju att hon skall bli frisk, att barnen får en mamma och att vi blir en "familj" igen.

Koppla in socialen (om jag gör det) vet jag inte heller riktigt vad det skulle leda till (de kan komma hit en dag när allt fungerar kanon) förutom att den väldigt lilla tillit som finns mellan oss skulle försvinna. Hon har jättesvårt att be mig om hjälp och erkänna svagheter och skulle jag då koppla in socialen så skulle detta säkert bli ännu svårare....



Suck... vad ska man göra?! Just nu känns det extra jobbigt/ensamt då vi har nära noll kommunikation, i övrigt... inte "godmorgon", "godnatt" eller "hur har du haft det på jobbet"? Mitt eget mående är inte på topp pga allt, men nu handlar allt om henne....
Inser att ingen av mina vänner är någon som jag direkt känner mig bekväm att prata med om detta... Finns det någon chat eller liknande där man kan snacka med normala mäniskor?

Har hon haft några såna här problem tidigare? Innan barnen kom alltså? Låter ju på vad du skriver som någon form av utbrändhet.

Mer avlastning?

Jag vet faktiskt inte, inte under vår tid tillsamans iaf. Tycker det låter som att hon haft det jobbigt under perioder tidigare i livet, men kan inte alls avgöra om det varit på samma vis.


Tja, problemet är ju att även med avlastning så blir det jobbigt för henne, hon kan liksom inte "släppa taget" förän det är försent.... Hon tillåter inte att andra (knappt ens jag) byter kläder/blöjor tvättar eller lagar mat...allt måste bli "på hennes vis" för att det skall vara ok (för henne)...

För mig funkar det skitbra att lösa allt själv, men det blir tyvärr jobbigare många gånger när hon är med och skall detaljstyra...

Går ni på BVC med barnen?
Ta kontakt med dem och säg att du misstänker någon form av förlossningsdepression.
Berätta också att hon förnekar problemen när du tar upp det och att hon låtsas att allt är okej inför andra.

Hon är sjuk och i förnekelse, hon behöver hjälp och skäms antagligen, hon kommer tänka att alla då får se att hon är en ”dålig” mamma.

Om möjligt filma henne när hon drar igång sitt märkliga beteende.

Jag menar bara väl hoppas att du förstår det men jag menar allvar när jag säger att du måste steppa upp nu och verkligen ta tag i det.
Hon kan bli riktigt dålig och göra väldigt farliga saker.

Du gör detta för att hjälpa, du sviker inte henne.

Om ni har ett kastat BVC som inte kan hjälpa er så tar du kontakt med kriscentrum, psyk eller liknande och rådgör med dem.

Hej,
Jag måste säga att du låter som en väldigt klok person. Jag är lite där själv faktiskt och det är en svår situation när det enda man vill är att barnen ska vara trygga och må bra. Du vill skydda dina barn mot ett beteende som inte är bra.

Självklart ska du inte lämna.
Kan hon bo en någon annanstans ett tag så att du kan koncentrera dig på att ta hand om barnen?

Jag vet att de tar så mycket av ens egen energi när partnern inte mår bra. Låter för övrigt som utmattningssyndrom eller utmattningsdepression.

Att blanda in myndigheter (soc) kan leda till ännu mer problem.

Det låter ju inte bra att hon har kontrollbehov, det ör ju dock inget ovanligt. Att vara mamma blir ju lätt en identitet.

Skulle väl försöka prata om det, men det brukar ju vara svpåt. Ses lätt som ett ett angrepp på mammaidentiteten. Det går ju inte att tala någon till förnuft, de måste förstå själva.

Du kan inte skicka henne till hennes föräldrar en vecka? Eller skicka iväg så många ungar som möjligt och dra på solsemester?

Oj vad hemskt, håller med om att det låter som någon utbrändhet/ depression.

Hur små är barnen? Jobbar hon? Har ni ekonomi nog för att göra spontana saker?

Även fast hon är skör så måste du våga sätta ner foten, se till att ni har ett samtal när barnen sover. Berätta hur du känner om hennes beteende inför barnen och att du är orolig för både henne och barnen. Hon vet garanterat själv att det inte är okej och fråga henne hur ni ska lösa detta för barnen kan inte växa upp sådär. Ställ krav att ni måste hitta en lösning och då måste hon ge vården en ärlig chans!

Har du pratat med hennes mamma om hur hon mår och beter sig?

Nu vet jag ju inte vad ni/hon har för relation till hennes mamma, men en kvinnas mamma är ofta ett viktigt stöd. Om hon har svårt att visa sig svag, eller har sånt jävulskt kontrollbehov som du beskriver kanske hon har lättast att sänka garden inför morsan.

Bara en tanke.

Om du sitter på ett flygplan och syret försvinner så gör du........vad?

De vuxna tar på sig syrgasmasken FÖRST och SEN hjälper man barnen, eftersom med en medvetslös förälder så dör båda.

Det här måste du få din tjej att fatta.

Hon ska vara självisk och ta egentid, precis som du ska göra.
Hon driver inte runt ett helt hem+barn+jobb? +sig själv utan pauser ensam. Det gör ingen.

Få iväg henne till vänner eller dra å träna själv eller få nån slags egentid och få henne att inse att en unge inte behöver en perfekt knuten blöja (ungen klarar sig ändå!!) utan en förälder som är med i nuet och är närvarande.

Försök att känna efter och lyssna vilka behov hon har. Det är tydligen något som är alldeles för mycket eller för lite. Försök att få henne att berätta och framför allt satsa på att bekräfta vad hon känner - att hon känner sig bekräftad av någon hon tycker om kan leda en lång väg åt rätt håll.

Jag hade lite liknande problem med mitt ex när vi fick vårat barn som hade kolik. Funkar inte det som är rimligt måste du prioritera bort mamman om du inte vill få barn som har allvarliga beteendestörningar. Min tanke är om detta genom vården inte lyckas lindras att hon bör medicineras med benzo (oxascand) det var mycket till hjälp för att hålla henne lugnare. Eventuellt skiljde vi oss och vi båda började att må mycket bättre. Jag kan garantera i alla fall att dina barn kommer att uppvisa liknande beteende om du inte sätter stop för det, och du måste hitta någon lösning även om det är att ta över barnen. För att de blir en produkt av sin miljö, det är det en av de tråkigaste sakerna du kan vittna när de blir äldre och har detta bagage. Tro mig.

Alternativt skaffa lite stake och ta inte emot ett nej, säg att du tar över barnen medan hon får dra och jobba. Få ut henne på jobb, hon låter inte som mamma material