Citat:
Eller ett mjukt ledarskap istället för sådana som ska bevisa sin ”styrka” med internstrider hela tiden?Ja. Så är det. Jag kan mycket väl förstå att den vanliga medlemmen som drillats i något under många år kan ha svårt lyfta blicken. Det är det man har ledare till.
I min värld är det helt självklart att ledare tar personlig kontakt för att sakta, sakta bygga upp band nyckelpersoner emellan för att så långt det går dra nationella åt samma håll. Ett långsiktigt ack så viktigt jobb som med de attityder och motsättningar som finns troligen skulle ta många år.
Det är inte svårt att förstå att det i många fall finns personliga själ till varför man tycker illa om varandra. Ibland har man varit parti/organisationskamrater och olika former av "svek" eller händelser har inträffat. I andra fall har man gått ideologiskt skilda vägar. Men i väldigt många fall har man också bara en åsikt om varandra som inte ens bottnar i något djup.
Det är också ganska naturligt att det blir så. Som nationalist är man påpassad från alla håll. Politiska motståndare, media, ja hela det samlade etablissemanget. Man fostras därför i konflikt och att vara konfrontativ. Bra så. Men det bör i alla lägen riktas åt rätt håll. Där saken alltid gör först. Rätt håll är därför inte människor som tycker något så när lika som en själv. Det finns andra, betydligt viktigare saker att rikta udden mot.
Men, huvudet på spiken. Det krävs ledarskap. Ett starkt sådant.
I min värld är det helt självklart att ledare tar personlig kontakt för att sakta, sakta bygga upp band nyckelpersoner emellan för att så långt det går dra nationella åt samma håll. Ett långsiktigt ack så viktigt jobb som med de attityder och motsättningar som finns troligen skulle ta många år.
Det är inte svårt att förstå att det i många fall finns personliga själ till varför man tycker illa om varandra. Ibland har man varit parti/organisationskamrater och olika former av "svek" eller händelser har inträffat. I andra fall har man gått ideologiskt skilda vägar. Men i väldigt många fall har man också bara en åsikt om varandra som inte ens bottnar i något djup.
Det är också ganska naturligt att det blir så. Som nationalist är man påpassad från alla håll. Politiska motståndare, media, ja hela det samlade etablissemanget. Man fostras därför i konflikt och att vara konfrontativ. Bra så. Men det bör i alla lägen riktas åt rätt håll. Där saken alltid gör först. Rätt håll är därför inte människor som tycker något så när lika som en själv. Det finns andra, betydligt viktigare saker att rikta udden mot.
Men, huvudet på spiken. Det krävs ledarskap. Ett starkt sådant.
Jag lutar allt mer åt att ledarna, inte folk på fb, är mer än några andra ansvariga för splittringarna.
SvP och NMR hade båda vunnit på att offentliggöra sin interna påstådda diskussion om sammanslagning 2014. Den som hade vettigast och rimligast agerande borde ha blivit ledare för det sammanslagna projektet. Klas Lund och Lindberg borde ha förhandlat fram vad de ville åt genom en kompromiss. Marc i ND borde ha kunnat vara mindre klåfingrig med detaljstyrning som fick folk att känna sig värdelösa. Tor Paulson kunde avgått när hans relation till frun (vet ej vem av dem som var svinet i historien) började bli farlig ur PR-synpunkt. Söderman kunde varit mer ödmjuk gällande Ukraina eller ha argumenterat för sin sak istället för att snäsa och ta ut hämnd på alla som kritiserade honom. Folk i skinheadsmundering kunde ha fixat bättre ”optics” istället för att som hämnd för berättigad kritik över sitt utseende börja kalla alla andra för ”kontrollerad opposition”. Kritiker mot alla judar kunde sluta kalla de som fokuserar på farliga individer som händelsevis råkar vara judar (eller fjärdedelsjudar) utan uttala att de är judar för kontrollerad opposition osv. Ledarna måste kunna ha dialog mellan ideologiska falanger och visa hur man gör det om följarna ska göra det. Men ledarna vill markera ”styrka” i internstrider i ankdammen hellre. Detaljfrågorna är därmed i praktiken, avsiktligt eller ej, plötsligt viktigare än migrationsfrågan och antiglobalismen. Således behövs mjuka ledare inte starka. Styrkan kommer istället genom den eniga och välfungerande organisationen med lagom mängd testosteron i. En falang eller legion inte en samling stamkrigare.
Att det har sett ut såhär beror kanske på att nationalismen började med skinheads och slagskämpar och noll akademiskt. Den måste börja i akademisk ände och sedan få våldskapital.
Fotnot: ovan nämnda exempel på personer är inte värre än många andra men var de jag kom på just nu - flera sv dem har gjort väldigt mycket bra också vid sodan om sina sämre ageranden.Vi måste börja med folk som beter dig oklanderligt i toppen: ej ligger med andras fruar, är ödmjuka om de har fel, modererar diskussioner så de blir srgumentstyrda inte fysisk-styrka-styrda, kan vara goda domare över underordnade som hamnat i konflikt, har en genomtänkt moralsyn och kan vara fader och präst för organisationen såväl som härförare. En härförare vinner på strategi, inte på taktik. Ledaren behöver kunna sin Sun Tzu. Taktik på lokal nivå kan delegeras. Ledaren på toppnivå behöver kunna leda alla sorters personlighetstyper inte bara sådana som han själv.
__________________
Senast redigerad av ledigtnamn46 2019-08-25 kl. 20:25.
Senast redigerad av ledigtnamn46 2019-08-25 kl. 20:25.
