Citat:
Ursprungligen postat av
StarkSomSatan
Hur ser det ut med uran i den svenska naturen? Finns det mycket, och skulle det i så fall vara lönsamt att börja bryta uran?
Vad finns det för argument för och emot?
Jag ser personligen inget fel med att bryta uran här i Sverige och, om man inte använder det i egen produktion, exportera till andra länder, så länge det är lönsamt.
Det finns stora mängder uran i den Svenska berggrunden, särskilt runt västkusten och i ett stråk med skifferhaltigt berg som sträcker sig österut genom skövdetrakten där halterna i alunskiffern är mycket hög, rent av uppemot en eller flera %. Samma fyndigheter kan finnas i fjällkedjan, Östergötland och Öland. Dock är genomsnittshalterna låga vilket inte gör brytning med dagens uranpriser särskilt ekonomiska.
Anledningen till att vi bröt uran på Billingen var att att vi kunde med egna resurser skaffa atomvapen, planer som till slut lades ned i mitten på 70-talet.
Brytningen på Billingen skedde med öppet dagbrott där man bröt stora mängder berg för att komma åt skifferhaltig malm som sedan sovrades och processades vidare för att få ut uranet. Denna hantering lämnade mycket avfall efter sig i form av skrotmassor och sten som innehåller stora mängder radium, en del uran och tungmetaller. Hur stort miljöproblemet är i realiteten idag har jag inte koll på men sannolikt försumbart jämfört med annat som fortfarande pågår i Skövde/Skara.
Skulle en urangruva öppna i Sverige idag så skulle dess miljöprestanda vara helt annorlunda mot hur man gjorde på 50- och 60-talet.
Den stora nackdelen är ekonomin, det finns helt enkelt ingen ekonomi i att bryta uran i Sverige idag eller någon överskådlig framtid, uran är helt enkelt för billigt på världsmarknaden.
Lite beroende på hur miljölagstiftningen utvecklas kan det bli ekonomiskt att ta till vara på uranet som kommer upp samtidigt med annan mineralprospektering. Detta för att undvika problem med hantering av NORM-avfall (NORM = naturligt förekommande radioaktivt material). Detta gör man tillexempel i Finland och i Talvivaaragruvan, eller försöker få tillstånd till det i alla fall (vill minnas att man precis fått tillstånden klara för bara någon månad sedan). Dock ställer nuvarande Svensk lagstiftning käppar i hjulet för sådant då uran får inte brytas om det är den "radioaktiva egenskapen som kommer att utnyttjas". Marknaden för andra användningsområden än kärnteknik är tämligen mättad då det finns ett överflöd av utarmat uran att tillgå för sådan användning. Uran förekommer ju även tillsammans med sällsynta jordartsmetaller som det prospekteras efter lite varstans i Sverige just nu...
Om några decennier när uranpriset kommer upp i 100 dollar per kg igen kanske det finns anledning att börja titta på brytning i Sverige, främst tillsammans med annan mineralhantering. Det är kanske först vid 150-200 dollar per kg som det först kan bli lönsamt att enbart jaga uran men då är vi snuddande nära nuvarande kostnad för extraktion ur havsvatten.
ISL-brytning skulle kanske kunna vara ett bra sätt att ta tillvara på de skifferfyndigheter som finns men jag har inte riktigt koll på den teknikens miljöprestanda.
Fördelarna med inhemsk uranbrytning är ju att slippa grönvänsterns prat om att utnyttja utländsk arbetskraft och miljöförstörelse för vårt energibehov (tomt/dumt prat) men kommer givetvis ersättas av andra dumheter så som cancer och ond bråd död kring gruvorna.
Historien kring hur nuvarande lagstiftning och förbud kring uranprospektering i Sverige kom till är dock något som borde höja ett och annat ögonbryn. Att lagförslag kommer från en enskild myndighet (förvisso fylld med miljömuppar) och samtliga remissinstanser till trots blir lag torde mana till eftertanke och förundran hur djupt teknikfientligheten och bakåtsträvandet är rotat, inte bara inom Svensk politik utan också inom Svensk förvaltning...
