5-MeO-DALT, 5-metoxy-diallyltryptamin.
Erowid. Wikipedia.
Jag har haft den här kemikalien i min frys i kanske 5 år innan jag bestämde mig för att äta den. Jag skaffade den mest bara för skojs skull, och så har den legat i min samling av psykonautikum fram tills nu.
Åt kanske 10 milligram kristaller. De har en isittande, vidrigt syntetisk och sur smak som den gärna kunde ha varit utan.
Bara några minuter senare börjar trippen. Mycket snabbare än många andra tryptaminer, med andra ord.
Jag känner att jag blir påverkad. Det går att känna det.
Men vad är det som är annorlunda mot Vanligheten?
Allting ser exakt, EXAKT, precis likadant ut, som det brukar se ut.
Fast det är liksom mer. Allting framträder i sin minsta lilla detalj, varje liten por i min hud, varje liten skrynkla. Det är som att ta på sig glasögon, allting framträder i högre detaljrikedom. Men till skillnad från alla andra droger, så förvrängs inte det som ses, över huvud taget, på något sätt alls. Det är Precis Som Vanligt. Fast INTE.
Utstrött kaffepulver på diskbänken ser vackert ut. Det ser Inte normalt ut. Fast samtidigt är det Precis Som Normalt. Det är precis som på LSD, fast utan fraktaler. Allting framträder i sina detaljer, det är som om man såg allting som för första gången. Med en nyfödds ögon.
Fast, som sagt, helt och hållet utan något annat. Inga fraktaler, inga mönster, inga neonfärger. Ingenting. Det är Precis Som Vanligt.
Det känns i kroppen som att det spirar. Kraftflöden som vill kränga hit och dit. En mysig boddy-load. En lätt buzz.
Det var som att "Vanligheten" bara är ett väldigt tunt skal som låg ovanpå mitt psykedeliska inre. Det kunde ge vika när som helst, och öppna upp sig för neonfärger och de kaotiska mönstren. Men det gör inte det.
Det är samma känsla som att återvända till Vanligheten från DMT. Man vet att det bara är en tunn hinna av Vanlighet ovanpå sinnets kaotiska omöjlighet.
5-MeO-DALT är inte för dem som vill se färger. Det finns däremot ganska goda möjligheter för äventyr in i sig själv, att försvinna in i det psykedeliskt mentala. Man blir precis lika trippad som på andra tryptaminer. Det kanske kan vara farligt att anta att avsaknaden av neonfärger innebär att man inte trippar - så är inte fallet.
Trippen varar väldigt kort.
Surrealistiskt.
Erowid. Wikipedia.
Jag har haft den här kemikalien i min frys i kanske 5 år innan jag bestämde mig för att äta den. Jag skaffade den mest bara för skojs skull, och så har den legat i min samling av psykonautikum fram tills nu.
Åt kanske 10 milligram kristaller. De har en isittande, vidrigt syntetisk och sur smak som den gärna kunde ha varit utan.
Bara några minuter senare börjar trippen. Mycket snabbare än många andra tryptaminer, med andra ord.
Jag känner att jag blir påverkad. Det går att känna det.
Men vad är det som är annorlunda mot Vanligheten?
Allting ser exakt, EXAKT, precis likadant ut, som det brukar se ut.
Fast det är liksom mer. Allting framträder i sin minsta lilla detalj, varje liten por i min hud, varje liten skrynkla. Det är som att ta på sig glasögon, allting framträder i högre detaljrikedom. Men till skillnad från alla andra droger, så förvrängs inte det som ses, över huvud taget, på något sätt alls. Det är Precis Som Vanligt. Fast INTE.
Utstrött kaffepulver på diskbänken ser vackert ut. Det ser Inte normalt ut. Fast samtidigt är det Precis Som Normalt. Det är precis som på LSD, fast utan fraktaler. Allting framträder i sina detaljer, det är som om man såg allting som för första gången. Med en nyfödds ögon.
Fast, som sagt, helt och hållet utan något annat. Inga fraktaler, inga mönster, inga neonfärger. Ingenting. Det är Precis Som Vanligt.
Det känns i kroppen som att det spirar. Kraftflöden som vill kränga hit och dit. En mysig boddy-load. En lätt buzz.
Det var som att "Vanligheten" bara är ett väldigt tunt skal som låg ovanpå mitt psykedeliska inre. Det kunde ge vika när som helst, och öppna upp sig för neonfärger och de kaotiska mönstren. Men det gör inte det.
Det är samma känsla som att återvända till Vanligheten från DMT. Man vet att det bara är en tunn hinna av Vanlighet ovanpå sinnets kaotiska omöjlighet.
5-MeO-DALT är inte för dem som vill se färger. Det finns däremot ganska goda möjligheter för äventyr in i sig själv, att försvinna in i det psykedeliskt mentala. Man blir precis lika trippad som på andra tryptaminer. Det kanske kan vara farligt att anta att avsaknaden av neonfärger innebär att man inte trippar - så är inte fallet.
Trippen varar väldigt kort.
Surrealistiskt.
__________________
Senast redigerad av EmilSladdertask 2019-04-26 kl. 20:35.
Senast redigerad av EmilSladdertask 2019-04-26 kl. 20:35.
