Har jag haft otur eller vad är det som saknas hos mig?

God morgon,

Jag jobbar väldigt hårt och lojalt och ger verkligen allt som om jag driver mitt eget företag, men upplever att jag aldrig uppskattas av mina arbetsgivare.

Jag har lyssnat på bl.a. Azita Shariaty som berättat att hon en gång skulle säga upp sig, men chefen vägrade att skriva under pappret för att hon hade tyckt att det kostar företaget mycket att bli av med en så lojal och arbetsvillig som Azita Shariaty. Det ledde till att hon en dag blev näringslivets mäktigaste kvinna.

Ibland kan jag undra om vissa personers framgång är enbart personens arbetsvilja eller om det hade varit nästintill omöjlig om de inte träffade rätt personer på vägen.

För mig har det fungerat precis tvärtom, jag har sagt upp mig på de flesta av mina arbetsplatser för att jag gett verkligen så mycket som om jag driver mitt eget, från hela hjärtat. Det jag fått tillbaka har gång på gång varit underskattning, de mest lagoma personerna har fått mer uppskattning än mig.

Vad är det jag gör för fel? Hade jag varit företagare så hade jag inte kunnat önska någon mer än vad jag själv är som anställd, 100% lojalitet och arbetsvilja.

Hjälp mig att förstå vad det är för fel jag gör så jag blir så underskattad när jag egentligen förtjänar mycket bättre med tanke på hur mycket jag älskar företaget när Azita Shariaty istället får arbetsgivare som vägrar att acceptera hennes uppsägning?

Jag blir hemskt ledsen, det är väldigt starka känslor att jobba på som om du det är ditt eget företag och ändå vara väldigt underskattad.

Vad gör jag för fel? Vad är det som arbetsgivare uppskattar?

Vad jobbar du med är ganska grundläggande att behöva veta, därefter undrar man ju också vad levererar du dvs bidrar du med mervärde i form av utfört arbete?

Man kan jobba hårt/länge/mycket men för den delen inte få ut så mycket resultat och är det något arbetsgivare vill ha så är det resultat.

Någon kan jobba hälften av din tid men levererar denna motsvarande resultat eller bättre kvittar ju det AG egentligen omvänt i din situation.

Jag funderar på om de verkligen uppfattar dig på det sätt som du vill. För de flesta är ett jobb bara ett jobb - du gör skäl för lönen men det är inte ditt hela liv. Du jobbar i en takt som du klarar långsiktigt, helst hela livet. Du lägger en hel del ansträngning på att komma överens med dina arbetskamrater iom att man måste spendera så mycket tid tillsammans.

Det kan mycket väl hända att folk tycker att du kommer in och har alldeles för mycket åsikter, att du klagar på saker som är ok fast kanske inte helt optimala, att det känns som om du som ny försöker ta över. Då blir man inte uppskattad alls. Idag skall man vara en team player och det bästa du kan göra är nog att vara hjälpsam och försöka få andra att må bra på arbetsplatsen. Det är ett långsiktigt jobb men det är bra för företaget.

Sen undrar jag lite varför du är så inriktad på att få speciell uppskattning? Så pass att du gång på gång slutar. Det för mig är ett oroande tecken, att du inte klarar motgång och att allt måste bli som du tycker att det skall vara och att du ska få det du tycker du förtjänar. Varför kan du inte bara vara nöjd i dig själv när du gjort ett bra jobb?

Undersköterska, nu pluggar jag till socionom istället.

Jobbar väldigt effektivt, tänker ekonomiskt när jag agerar i olika situationer, är väldigt trevlig mot boende och deras anhöriga. Kommer ledningen med ett beslut som de tror är bra så kan jag säga till att det verkligen inte är bra för företaget då jag är ute på avdelningen och ser sakerna som det är. Exempelvis anlitade VD ett företag för matvaror etc. vilket blev dyrare. Mina kollegor kommer till jobbet bara för lönen, hur det går för företaget, boendenas situation och annat struntar de fullständigt i.

Boenden kan ha anhöriga på besök och de anhöriga kan larma på hjälp bokstavligen i en timme utan att många mina kollegor ens bryr sig. Man måste ju kunna prioritera, anhöriga kan larma och kollegan kan stå i tvättstugan för att hon tycker att anhöriga är jobbiga. Inte kul för mig heller att träffa anhöriga som många gånger kan vara misstänksamma eller otrevliga, men jag förstår något så enkelt att det ingår i jobbet. På med ett leende och behandla dem trevligt ändå.

Tyvärr tror jag att många som har lite mer driv som dig söker sig till andra yrken. För en undersköterska kan det nog vara mer hotfullt om en kollega driver upp tempot och är överambitiös. Du ska inte heller glömma bort att arbetsplatser till stor del också är sociala inrättningar med mycket socialt spel där det gäller att komma överens med sina kollegor och inte nödvändigtvis göra ett bra jobb.

Jag har åsikter för att hela arbetsplatsens situation skriker efter åsikter. Du säger team, det är personer som är på jobbet bara fysiskt, trots att det är teamarbete så är jag helt ensam rent konkret trots att det står flera personer på schemat. Vem är det som inte vill vara i team, jag eller den som vill få lön bara genom att finnas på plats fysiskt?

Men problemet är att det inte finns något att komma överens om med kollegor som bokstavligen vill vara på jobbet enbart fysiskt för att få lön, det är ju trots allt teamarbete. Det sociala spelet på en sådan arbetsplats innebär att göra hela jobbet för att andra ska få lön.

https://poddtoppen.se/podcast/132549...azita-shariaty

Jag kan förstå att det är tufft, speciellt på en sån typ av arbetsplats. Samtidigt fokuserar du inte på att det är synd om brukarna, du fokuserar på att du inte får tillräckligt med uppskattning. Du pratar hellre inte om några försök att socialisera med de arbetskamrater som ändå gör sina jobb dvs där du har en reell chans att påverka. Du verkar tro att en person kan ändra saker och att det går snabbt. Ledsen, men så fungerar det inte. Det tar tid, lång tid, och du måste vara taktisk och smidig för att klara det. Jobba hårt räcker helt enkelt inte för det du vill uppnå.

Kanske bättre att försöka byta arbetsplats till en där du uppskattas? Undersköterska är väl ett bristyrke och du borde kunna välja och vraka?

Jag har skrivit i ett inlägg ovan om att fokus på brukarna är också prioriterat hos mig, men är du omgiven av personer som låtsas att de inte ser att någon kissat, att någon behöver ha hjälp etc. så blir det väldigt svårt att räcka till. Finns de som sköter sig någorlunda, men de är väldigt få och så som schemat ser ut så kan man inte välja med vilka man vill jobba.

Pluggar till socionom, tror du att det finns större chans till bra arbetsplatser som socionom?

Socionom är ett ganska så tufft arbete, men kan nog vara lite mer ordningssamma medarbetare där. Annars tänker man ju mer på sjuksköterska men det mesta handlar om att hamna på en bra arbetsplats och att våga byta.