Man kan säga att detta är första gången på LSD. Jag har gjort lite försök med mikrodosering tidigare, samt ett försöka till en tripp där jag antagligen hade fått lappar som vad underdoserade och jag var ganska besviken.
Förra gången när jag hade försökt trippa stoppade jag i mig vad som skulle vara 180mcg, märkte lite skillnad men inte alls vad jag hade förväntat mig. Denna gången tänkte jag att då får jag väl ta i lite och hade köpt 3st gamma goblin 105mcg, som tydligen skulle vara så bra det blir. 180mcg förra gången gav inte så mycket tyckte jag, så då slänger jag väl i mig dessa 3...
Jag har inte så bra begrepp om tiden exakt...
Det första jag märker är att en av de statiska bilderna jag har på min TV, börjar bli mer levande. Det är fåglar som flyger över ett hav. Jag ser visuellt hur havet stormar i olika riktningar, skiftar i färger osv. Sitter och förundras ett tag och försöker ta vara på ögonblicket eftersom det är lite detta jag tänker att jag är ute efter.
Därefter lägger jag mig på rygg och tittar upp i taket och tittar på mönstret i färgen och försvinner i mina tankar.
Sen blir det lite luddigt, men av någon anledning känner jag att jag håller på att tappa kontrollen. Föreställ er att ni vaknar från att ha gått i sömnen, du står någon stans och återkommer plötsligt till verkligheten utan att veta varför du står där du står.
Detta skrämmer mig och ger lite panikkänslor, eftersom det känns som att kroppen kan springa iväg och göra vad som helst medans jag är någon helt annan stans i mitt huvud, utan att veta om det. Jag är själv och har ingen som håller koll på mig. Jag lyckas i panik leta fram någon tablett benzo och känner att det är bråttom så jag inte försvinner iväg igen och tappar kontrollen. Jag ställer tabletterna på diskbänken, känner att jag har kontroll på situationen och tar aldrig någon tablett. Men gör klart för mig var dom är.
Jag hade förberett med att jag hade tänkt titta på lite mysiga fraktaler på youtube och lyssna på lite lugn musik. Jag går in på youtube och söker på "psychadelic fractals". Hade gjort det någon gång innan och fått upp lite mysiga filmer. Denna gången fick jag upp något annat, någon mörk psycho-trans dunka dunka. Jag försvinner in i detta och den här slingan som spelas upp och upprepar sig blir på något sätt synonymt med livet. Ett varv på slingan är från att födas till att dö, om och om igen, tillsammans med fraktaler där jag går djupare och djupare i mig själv. Vet inte hur länge jag håller på med detta, men en kraftig upplevelse av att ha dykt ner mörka svåra ställen och släppt taget och bara låtit det ske.
Den intensiva melodislingan fortsätter spela och jag går runt i lägenheten, och det blir som min egna "tema" musik som följer mig och jag känner självdistans i att det blir lite komiskt när de musiken från den här intensiva upplevelsen fortsätter och jag förstår hur liten jag är i sammanhanget. Typ som att jag har precis gått igenom från att födas och dö 1000ggr, och här promenerar jag runt som att det spelar någon roll. Jag ser hur strukturerna i golvet lyfter fram och är levande, men känner att jag börjar få kontroll på läget igen.
Jag sätter mig i soffan och tänker att jag ska titta lite på tv. Draknästet dyker upp och det blir fruktansvärt komiskt. Det blir som en väldigt överdriven karikatyr i stil med mupparna. Hur jag på något sätt ser rakt igenom dessa muppar (drakar) när de sitter och slänger ur sig saker och håller varandra om ryggen med smarta resonemang som på något sätt bygger på att alla håller med varandra. Det känns som ett skådespel utan dess like där både deltagare och drakar är muppar som var för sig jobbar hårt för att hålla uppe sin egna fasad. Programmet handlar egentligen inte ett dugg om själva uppfinningen, utan det är en kavalkad av filmklipp där det känns som att det kastas runt en het potatis och varje mupp som får den måste säga något som överglänser den förra och sen slänga vidare till nästa. Det ser ut som att deltagare och drakar jobbar mot varandra i det klassiska upplägget och att drakarna är överlägsna, men det jag förstår (som de inte förstår själv), är att det är ett kretslopp där båda behöver varandra på ett själsligt plan och allt det andra är just bara karikatyr och skådespel som läggs ovanpå som ett socialt spel. Det ger båda parterna mening med livet att bolla den här potatisen fram och tillbaka och de behöver varandra.
Jag fortsätter titta på lite andra program och det är samma känsla. Karikatyrer och muppar i nyhetssändningar och andra sammanhang. Fruktansvärt oseriöst oavsett vad jag tittar på.
Jag får en snilleblixt att titta på porr, mest för att det känns intressant att se hur jag ser på det. Jag kan inte säga något annat än att det är fruktansvärt komiskt på samma sätt. Typ, hur kan någon tycka detta är intressant, bara tragiskt.
Det är först när jag börjar tänka efter och sammanfatta vad jag egentligen har upplevt, som jag helt förstår och kan börja processa det. Det känns som att det lockades fram de osäkerheterna jag haft på mig själv. Att hela tiden springa runt och lyssna på andra som är experter och vet precis hur allting är. När allting blev karikatyrer och mupp-liknande så känns det på något sätt enklare att vara säkrare i sig själv, eftersom alla andra ändå också bara är muppar. På något sätt också ett eget uppvaknande i att jag på något sätt är formad som en stjärna, som jag hela livet försökt trycka ner i ett runt hål för att passa in med alla andra, när det i själva verket är omöjligt.
Mycket att processa, håller nog fortfarande på att landa.
Förra gången när jag hade försökt trippa stoppade jag i mig vad som skulle vara 180mcg, märkte lite skillnad men inte alls vad jag hade förväntat mig. Denna gången tänkte jag att då får jag väl ta i lite och hade köpt 3st gamma goblin 105mcg, som tydligen skulle vara så bra det blir. 180mcg förra gången gav inte så mycket tyckte jag, så då slänger jag väl i mig dessa 3...
Jag har inte så bra begrepp om tiden exakt...
Det första jag märker är att en av de statiska bilderna jag har på min TV, börjar bli mer levande. Det är fåglar som flyger över ett hav. Jag ser visuellt hur havet stormar i olika riktningar, skiftar i färger osv. Sitter och förundras ett tag och försöker ta vara på ögonblicket eftersom det är lite detta jag tänker att jag är ute efter.
Därefter lägger jag mig på rygg och tittar upp i taket och tittar på mönstret i färgen och försvinner i mina tankar.
Sen blir det lite luddigt, men av någon anledning känner jag att jag håller på att tappa kontrollen. Föreställ er att ni vaknar från att ha gått i sömnen, du står någon stans och återkommer plötsligt till verkligheten utan att veta varför du står där du står.
Detta skrämmer mig och ger lite panikkänslor, eftersom det känns som att kroppen kan springa iväg och göra vad som helst medans jag är någon helt annan stans i mitt huvud, utan att veta om det. Jag är själv och har ingen som håller koll på mig. Jag lyckas i panik leta fram någon tablett benzo och känner att det är bråttom så jag inte försvinner iväg igen och tappar kontrollen. Jag ställer tabletterna på diskbänken, känner att jag har kontroll på situationen och tar aldrig någon tablett. Men gör klart för mig var dom är.
Jag hade förberett med att jag hade tänkt titta på lite mysiga fraktaler på youtube och lyssna på lite lugn musik. Jag går in på youtube och söker på "psychadelic fractals". Hade gjort det någon gång innan och fått upp lite mysiga filmer. Denna gången fick jag upp något annat, någon mörk psycho-trans dunka dunka. Jag försvinner in i detta och den här slingan som spelas upp och upprepar sig blir på något sätt synonymt med livet. Ett varv på slingan är från att födas till att dö, om och om igen, tillsammans med fraktaler där jag går djupare och djupare i mig själv. Vet inte hur länge jag håller på med detta, men en kraftig upplevelse av att ha dykt ner mörka svåra ställen och släppt taget och bara låtit det ske.
Den intensiva melodislingan fortsätter spela och jag går runt i lägenheten, och det blir som min egna "tema" musik som följer mig och jag känner självdistans i att det blir lite komiskt när de musiken från den här intensiva upplevelsen fortsätter och jag förstår hur liten jag är i sammanhanget. Typ som att jag har precis gått igenom från att födas och dö 1000ggr, och här promenerar jag runt som att det spelar någon roll. Jag ser hur strukturerna i golvet lyfter fram och är levande, men känner att jag börjar få kontroll på läget igen.
Jag sätter mig i soffan och tänker att jag ska titta lite på tv. Draknästet dyker upp och det blir fruktansvärt komiskt. Det blir som en väldigt överdriven karikatyr i stil med mupparna. Hur jag på något sätt ser rakt igenom dessa muppar (drakar) när de sitter och slänger ur sig saker och håller varandra om ryggen med smarta resonemang som på något sätt bygger på att alla håller med varandra. Det känns som ett skådespel utan dess like där både deltagare och drakar är muppar som var för sig jobbar hårt för att hålla uppe sin egna fasad. Programmet handlar egentligen inte ett dugg om själva uppfinningen, utan det är en kavalkad av filmklipp där det känns som att det kastas runt en het potatis och varje mupp som får den måste säga något som överglänser den förra och sen slänga vidare till nästa. Det ser ut som att deltagare och drakar jobbar mot varandra i det klassiska upplägget och att drakarna är överlägsna, men det jag förstår (som de inte förstår själv), är att det är ett kretslopp där båda behöver varandra på ett själsligt plan och allt det andra är just bara karikatyr och skådespel som läggs ovanpå som ett socialt spel. Det ger båda parterna mening med livet att bolla den här potatisen fram och tillbaka och de behöver varandra.
Jag fortsätter titta på lite andra program och det är samma känsla. Karikatyrer och muppar i nyhetssändningar och andra sammanhang. Fruktansvärt oseriöst oavsett vad jag tittar på.
Jag får en snilleblixt att titta på porr, mest för att det känns intressant att se hur jag ser på det. Jag kan inte säga något annat än att det är fruktansvärt komiskt på samma sätt. Typ, hur kan någon tycka detta är intressant, bara tragiskt.
Det är först när jag börjar tänka efter och sammanfatta vad jag egentligen har upplevt, som jag helt förstår och kan börja processa det. Det känns som att det lockades fram de osäkerheterna jag haft på mig själv. Att hela tiden springa runt och lyssna på andra som är experter och vet precis hur allting är. När allting blev karikatyrer och mupp-liknande så känns det på något sätt enklare att vara säkrare i sig själv, eftersom alla andra ändå också bara är muppar. På något sätt också ett eget uppvaknande i att jag på något sätt är formad som en stjärna, som jag hela livet försökt trycka ner i ett runt hål för att passa in med alla andra, när det i själva verket är omöjligt.
Mycket att processa, håller nog fortfarande på att landa.
__________________
Senast redigerad av Falbala 2019-04-20 kl. 01:16.
Senast redigerad av Falbala 2019-04-20 kl. 01:16.
