Ålder: 20+
Erfarenheter: Cannabis, toppisar.
Dos: 200ug, första gången syra.
Förord: Enda sedan den första gåsen vid 18års åldern har intresset för psykadelier varit starkt. Därför blev det naturligt att först testa det naturen själv kan erbjuda, för att sedan testa LSD.
Vid tiden av denna trippen hade mycket hänt. Var nyss inflyttad till en ny stad pga omständigheter. En kär familjemedlem hade gått bort tidigare under året och mycket av dessa tankar satt kvar i huvudet utan något egentligt svar.
Set&Setting: En varm sommardag, fyra kompisar väljer att hänga med på min resa, varav en kompis agerar sitter. Varit lite tjafs innan på dagen, men det anses vara löst oss emellan. Valet blev att sova under bar himmel i ett naturreservat.
Men trippen då?
Eftermiddagen är kommen och vi har hittat "vårt" ställe. Avskiljt, men ändå nära till civilisationen. Efter att ha landat på platsen så petar vi i oss våra doser.
Det tar tid, en väldigt lång tid..
Gänget väljer att gå till en udde för att få cirkulation. Vi alla sätter oss i en slags meditationsställning där ute, först då börjar det slå. Vågorna på vattnet ser ut att vara snabbspolade och ha ett slags filter som tar bort "grynigheten" i synfältet.
Jag tar upp ett löv och studerar detta i några minuter, alla små konturer i lövet dansar och bildar färger som flyter. Skratt utbrister och de andra undrar vad som händer. Jag visar lövet och alla runt om blir häpnade, de ser samma sak och börjar tok-skratta.
Vi väljer att gå tillbaka till campet efter besöket på udden. Sittern tar några öl och vi smakar någon klunk. Men det var verkligen vidrigt (trots en varm sommardag och iskall öl).
Diskussionerna flödar, två av de resande har nyligen läst "Omringad av idioter" och börjar prata om att kategorisera människor. Jag själv har svårt att ta in detta koncept och förstå. Vilket uppmanar till att jag börjar skratta åt dom (hånfullt, jag vet).
Stämningen blir lite dyster och jag väljer att lägga mig lite vid sidan för att slappna av.
Det är då det händer
Jag vaknar till av att stämningen kan skäras med en kniv. Sakta öppnar jag ögonen och ser att vi fått besök. Ett par med hund har valt att slå ner sig bara 50 meter från oss.
"Inga problem" tänker jag, men det går bara inte. Personerna börjar leka med hunden genom att kasta boll. Det gör att man får koncentrationen på annat.
Efter ett tag väljer sittern att gå bort och byta några ord med paret. Vi hör de skratta och sedan lämna stället.
Men släppte allting?
Nu var kusten klar, kvällen börjar närma sig och alla orosmoment är borta. Men den gnagande känslan av paranoia infinner sig fortfarande.
C.a 3 timmar har gått sen intag och vi alla börjar känna att en peak är på gång.
Därefter kommer mardrömmen, känns som att alla minnen slets ut och skapar ett krigsfält av memorerad dekadans.
Under denna tiden var det stort sett omöjligt att bilda en kontakt med människor, vet därför inte med säkerhet hur länge det varade.
Leva i loop
Men efter att man "landat" av peaken så börjar en klassisk "loop" forma sig. Jag går rundor och pratar med alla vännerna. Problemet är att det känns som en invand rutin, jag går till nummer ett och säger en sak och sedan till resterande personer för att berätta något annat. Händelseförloppet snurrar och det känns inte som det finns något slut. Panikartat springer jag iväg för att rädda mig, men tankarna blir starkare och jag måste återvända.
Ångest och efterspel
När jag återvänt tar jag ett samtal med sittern. Det mynnar ut i att vårat tjafs innan på dagen förmodligen påverkat mig. Jag kan tänka relativt klart och förstår vad han menar. Gruppen samlas igen och allting känns "löst". Trots att där aldrig varit något problem.
Natten är kommen, vi sprider ut liggunderlag för att lägga oss och titta på stjärnorna, det känns magiskt!
Vi pratar om allt mellan himmel och jord och varför saker blivit som det blivit. Allt känns så självklart trots dimman som varit innan och man känner en stor gemenskap sinsemellan. Problemen man upplevt under peaken diskuteras utan problem, mer än ångesten av att man gav sig iväg en bit.
Jag väljer att byta om till en sovtröja (batikmönstrad, modell större) och går för att kissa. Väl när jag står där känner jag hur man kan "fånga" vinden med tröjan. Efter en kvart med tappra försök att fånga vinden i månljuset så märker jag att två kompisar iaktar mig. De undrar vad som försegår, men jag kan inte förklara känslan. Det var bara tillfredställande!
Efter kisspausen lägger vi oss och diskuterar igen. Det mynnar ut till något glatt och allting känns bra, jävligt bra.
Denna känslan håller i sig till morgonkvisten, då det är dags att ta sig hemåt.
Aftermath
När gänget anlänt till hemmet så kryper ångesten på igen. "Vad hände under peaken?" är den fråga jag ställer mig själv i huvudet.
Denna tanke satt kvar ett tag (månad+). Men efter ett rannsakande av sig själv så inser man att det inte är lönt att försöka komma ihåg.
Det som varit har varit och kommer inte igen.
Jag har testat efteråt och fått andra upplevelser (utan ångest). Uppenbart hade set&setting en stor negativ påverkan vid denna trip och det gav en lärdom.
I mitt fall skulle jag aldrig rekommendera att vara mer än 3 personer under en trip. Det blir för luddigt och för många inslag när man är fler.
Betyg:
Denna trippen får 4/5, dels för omständigheterna och det obekväma känslorna. Men att styra rätt dom efteråt gav en känsla av att vara komplett.
Erfarenheter: Cannabis, toppisar.
Dos: 200ug, första gången syra.
Förord: Enda sedan den första gåsen vid 18års åldern har intresset för psykadelier varit starkt. Därför blev det naturligt att först testa det naturen själv kan erbjuda, för att sedan testa LSD.
Vid tiden av denna trippen hade mycket hänt. Var nyss inflyttad till en ny stad pga omständigheter. En kär familjemedlem hade gått bort tidigare under året och mycket av dessa tankar satt kvar i huvudet utan något egentligt svar.
Set&Setting: En varm sommardag, fyra kompisar väljer att hänga med på min resa, varav en kompis agerar sitter. Varit lite tjafs innan på dagen, men det anses vara löst oss emellan. Valet blev att sova under bar himmel i ett naturreservat.
Men trippen då?
Eftermiddagen är kommen och vi har hittat "vårt" ställe. Avskiljt, men ändå nära till civilisationen. Efter att ha landat på platsen så petar vi i oss våra doser.
Det tar tid, en väldigt lång tid..
Gänget väljer att gå till en udde för att få cirkulation. Vi alla sätter oss i en slags meditationsställning där ute, först då börjar det slå. Vågorna på vattnet ser ut att vara snabbspolade och ha ett slags filter som tar bort "grynigheten" i synfältet.
Jag tar upp ett löv och studerar detta i några minuter, alla små konturer i lövet dansar och bildar färger som flyter. Skratt utbrister och de andra undrar vad som händer. Jag visar lövet och alla runt om blir häpnade, de ser samma sak och börjar tok-skratta.
Vi väljer att gå tillbaka till campet efter besöket på udden. Sittern tar några öl och vi smakar någon klunk. Men det var verkligen vidrigt (trots en varm sommardag och iskall öl).
Diskussionerna flödar, två av de resande har nyligen läst "Omringad av idioter" och börjar prata om att kategorisera människor. Jag själv har svårt att ta in detta koncept och förstå. Vilket uppmanar till att jag börjar skratta åt dom (hånfullt, jag vet).
Stämningen blir lite dyster och jag väljer att lägga mig lite vid sidan för att slappna av.
Det är då det händer
Jag vaknar till av att stämningen kan skäras med en kniv. Sakta öppnar jag ögonen och ser att vi fått besök. Ett par med hund har valt att slå ner sig bara 50 meter från oss.
"Inga problem" tänker jag, men det går bara inte. Personerna börjar leka med hunden genom att kasta boll. Det gör att man får koncentrationen på annat.
Efter ett tag väljer sittern att gå bort och byta några ord med paret. Vi hör de skratta och sedan lämna stället.
Men släppte allting?
Nu var kusten klar, kvällen börjar närma sig och alla orosmoment är borta. Men den gnagande känslan av paranoia infinner sig fortfarande.
C.a 3 timmar har gått sen intag och vi alla börjar känna att en peak är på gång.
Därefter kommer mardrömmen, känns som att alla minnen slets ut och skapar ett krigsfält av memorerad dekadans.
Under denna tiden var det stort sett omöjligt att bilda en kontakt med människor, vet därför inte med säkerhet hur länge det varade.
Leva i loop
Men efter att man "landat" av peaken så börjar en klassisk "loop" forma sig. Jag går rundor och pratar med alla vännerna. Problemet är att det känns som en invand rutin, jag går till nummer ett och säger en sak och sedan till resterande personer för att berätta något annat. Händelseförloppet snurrar och det känns inte som det finns något slut. Panikartat springer jag iväg för att rädda mig, men tankarna blir starkare och jag måste återvända.
Ångest och efterspel
När jag återvänt tar jag ett samtal med sittern. Det mynnar ut i att vårat tjafs innan på dagen förmodligen påverkat mig. Jag kan tänka relativt klart och förstår vad han menar. Gruppen samlas igen och allting känns "löst". Trots att där aldrig varit något problem.
Natten är kommen, vi sprider ut liggunderlag för att lägga oss och titta på stjärnorna, det känns magiskt!
Vi pratar om allt mellan himmel och jord och varför saker blivit som det blivit. Allt känns så självklart trots dimman som varit innan och man känner en stor gemenskap sinsemellan. Problemen man upplevt under peaken diskuteras utan problem, mer än ångesten av att man gav sig iväg en bit.
Jag väljer att byta om till en sovtröja (batikmönstrad, modell större) och går för att kissa. Väl när jag står där känner jag hur man kan "fånga" vinden med tröjan. Efter en kvart med tappra försök att fånga vinden i månljuset så märker jag att två kompisar iaktar mig. De undrar vad som försegår, men jag kan inte förklara känslan. Det var bara tillfredställande!
Efter kisspausen lägger vi oss och diskuterar igen. Det mynnar ut till något glatt och allting känns bra, jävligt bra.
Denna känslan håller i sig till morgonkvisten, då det är dags att ta sig hemåt.
Aftermath
När gänget anlänt till hemmet så kryper ångesten på igen. "Vad hände under peaken?" är den fråga jag ställer mig själv i huvudet.
Denna tanke satt kvar ett tag (månad+). Men efter ett rannsakande av sig själv så inser man att det inte är lönt att försöka komma ihåg.
Det som varit har varit och kommer inte igen.
Jag har testat efteråt och fått andra upplevelser (utan ångest). Uppenbart hade set&setting en stor negativ påverkan vid denna trip och det gav en lärdom.
I mitt fall skulle jag aldrig rekommendera att vara mer än 3 personer under en trip. Det blir för luddigt och för många inslag när man är fler.
Betyg:
Denna trippen får 4/5, dels för omständigheterna och det obekväma känslorna. Men att styra rätt dom efteråt gav en känsla av att vara komplett.
__________________
Senast redigerad av 10guy 2019-04-13 kl. 02:06.
Senast redigerad av 10guy 2019-04-13 kl. 02:06.
den är så skönt skriven. 
