Hur hantera dotterns uppkäftiga kompisar?

Dottern har nyligen börjat i lågstadiet och kommer sedan dess ofta hem med kompisar. Min partner och jag hade innan det inte speciellt stor erfarenhet av barn i den åldern och det har nästan blivit lite chockartat att få hemmet invaderat av de här barnen.

Till att börja med är de allmänt otrevliga, om jag kommer upp och säger "Hej, hur är läget?" svarar de ofta bara kort med "Hej då!". När de kommer in genom dörren kastar de bara jackorna på en med orden "Ta hand om de här."

Sedan när vi har godheten att bjuda dem på mat leker de ofta med den och slickar på tallrikarna. När man vill koppla av med en kopp kaffe är de hela tiden på och frågar konstant "Kan du följa med till parken nu, kan du följa med till parken nu?"

Och märk väl det är inte vår dotter som gör det här utan det handlar nästan uteslutande om de besökande barnen.

Vi har diskuterat hur vi ska hantera problemet och har väl tänkt ut tre olika approacher:

1. Förklarande - Vi tar tid på oss och visar hur ledsna vi blir av deras beteende. På det sättet fattar de vad deras handlande leder till och utvecklar sitt moraliska tänkande.
2. Föräldravägen - Neutralt antecknar vi ned det dåliga beteendet barnet visar upp och tar sedan det med deras föräldrar.
3. Nolltolerans - Vi sätter upp rejäla riktlinjer och går in och styr upp hur barnet ska bete sig. Tar i rejält med basröst om så skulle behövas. Om barnet går hem och gråter ut hos sina föräldrar är det "shit happens."

Har någon haft liknande problem och testat alternativ 1-3 eller gjort på annat sätt? Skulle vara mycket tacksam för tips!

Vad är det för etnicitet på problembarnen?

Känner inte alls igen detta beteende trots att jag själv har barn.

Bor du i ett utsatt område?

Det är väldigt blandat. Men har inte själv tänkt att det skulle vara av vikt. Svårt att se något direkt mönster åt ena eller andra hållet.

Är det "bara" dålig uppfostran eller verkar det handla om attityd? Låter ju som muslimska barn, de kanske hatar er för att ni är infidels?

Kör alla tre vägar på samma gång. Den ena utesluter väl inte den andra? Håll dem kort helt enkelt.

Nej, jag bor i ett hyggligt välbärgat område i en av de större universitetsstäderna. Många av barnen som kommer hit och leker har föräldrar med hög utbildningsnivå så vitt jag kan bedöma.

Framtiden ser minst sagt ljust ut för de kommande generationerna!

Mina barn har inte haft så dräggiga kompisar någon av dem. Dock när varit något så har det varit linje 3 som gällt.

Alltså, jag har själv ett barn med ADHD och är ständigt orolig att avkomman ska få spel hemma hos andra, vilket kan leda till ett kompisens föräldrar såklart blir irriterade. Men ALDRIG har min avkomma varit i närheten av ett så konstigt och otrevligt beteende som det du beskriver. Är det generellt för alla vänner, eller bara en enstaka? Eller saltar du beskrivningen lite? Det låter inte klokt i mina öron.

Tycker att ni kan blanda in ert eget barn här faktiskt. Att ert barn säger till sina kompisar när det gäller saker som att att hänga upp sina jackor. Och ni vuxna kan exempelvis neutralt påpeka vissa saker som att ”i vårt hem slickar vi inte tallrikarna” (really, alltså, slicka tallrikarna när man är mer än 3 år gammal? )

Nu vet jag bara hur det var när jag var barn. men det finns 2 typer av vilda barn dom som hade inga regler hemma och dom som hade för mycket regler hemma. Den första är uppenbar, den andra var för vissa som hade stränga och hårda föräldrar trodde när det kom hem till andra att där får man gör hur fan man vill och därav gör det. Jag tror det bästa är att snacka med föräldrarna, när jag va i den åldern och blev hämtad så fråga alltid morsan eller farsan "har det gått bra?" då är ju det ett ypperligt tillfälle att på ett vänligt sätt förmedla budskapet, tror inte att det är någon större idé att försöka påverka ungarna bara när dom är hos er, du gör nog världen en större tjänst om du får föräldrarna att ändra på beteendet, det är för lite tid dom är hos er för att ändra hela beteendemönstret. Dessutom kan det bli så om du är det som skäller på dom kanske dom inte vill komma dit mer vilket din dotter skulle finna trist och dom hade aldrig lärt sig. Dessutom det är ju faktiskt inte ungarnas fel det är ju föräldrarnas.

Jag kanske ska precisera lite:

Alla barnen gör inte alla de här grejorna. Ett barn är speciellt svårt att ha vid matbordet, ett annat är oerhört energiskt osv...

Men allt det jag nämner ovan har hänt upprepade gånger...

En ordentlig orfil är en bra borjan. Sen kan du randa aschlet pa dom med livremmen. Ta ett ordentlig tag i orat är ochsa effektivt. Lycka till.