Varför så tyst om stridigheter i Afghanistan?

För några dagar sedan skrev en officer på K3 ut en rätt detaljerad genomgång kring en kort eldstrid i Afghanistan för 10 år sedan (https://twitter.com/eskil_andersson/...73691889831937). I tätt samband med detta härjade minst en mupp (som själv hävdat sig vara anställd inom FM) att detta var brottsligt och att han hotade pga detta att anmäla officeren ifråga.

Varför är det i Sverige så tyst om de strider soldater var inblandade i under åren i Afghanistan? Är det på något vis hemligstämplat, och isåfall varför? Jag för min del kan inte se hur tex historian ovan vore känslig på något sätt. Är det enligt försvarsmakten dålig PR på något vis, isåfall varför? Handlar det om att man är rädd att det skulle påverka rekrytering av tex kvinnor, vilka man själva sagt att man tonat ner saker som just strid i reklamen för att attrahera? Finns det några andra anledningar?

Finns det andra historier som denna, tex i bokform? Jag har hört en del historier, men då har det oftast varit att "en kille i grannplutonen var där FSXX och då hände X" osv och sällan i första hand, eller ibland rena rövarhistorier i klass med stolen valor.

Det är ju nu allt mellan 15 och 5 år sedan de olika missionerna, 10 år sedan den tiden då det skulle varit som mest eldstrider och dylikt. Varför fortfarande så tyst?

Det verkar finnas nån slags tystnadskultur runt Svenskar som har varit i strid.

Du själv TS och Henlos har ju inte varit jätteöppna med exakt vad ni har gjort i Ukraina i eran frågetråd om den konflikten(jag har inte läst i tråden på nåt år, ni kanske har publicerat fler detaljer?)

Svenskar som slogs i Finland 1939-40, eller i Waffen SS 41-45 har inte heller gått in på några detaljer.

Snackade med en sergeant som fick gå en Amerikansk gruppchefsskola i Tyskland för ett tag sedan, de Amerikanska instruktörerna var tydligen mycket öppna med hur många de dödat i strid osv. så det tycks vara en kulturell skillnad.

Möjligt att det kan vara att jantelagen har någon del i det överlag, men just jämförelserna med andra världskriget tror jag blir svåra. Även om Vinterkriget lyfts fram väldigt mycket var den svenska kontingenten i mycket mer begränsad strid än vad många verkar tro. Av de tusentals frivilliga var det bara ett fåtal som hann komma till fronten och då bara ett par veckor innan kriget tog slut. Under fortsättningskriget sedan var det inte bara betydligt färre svenskar, men det fanns ett annat stigma emot dessa i Sverige då de saknade politisk uppbackning från staten vilket jag tror påverkade mycket. Detsamma gäller SS-frivilliga i ännu större utsträckning.

Just för min del i Ukrainatråden har jag kanske mest valt att spara just dom delarna till ett annat medium.

Men när det kommer till Afghanistan och den svenska insatsen har jag nästan fått uppfattningen om att det är en tystnadskultur som inte så mycket kommer från soldaterna utan från Försvarsmakten i sig, och denna verkar mest gälla just Afghanistan. Rätta mig om jag har fel, men under alla år i Afghanistan var det mest korta notiser/rapporter som pliktskyldigt sändes ut. Ungefär "Svensk trupp besköts där och där då och då, ingen svensk skadades" osv. Nu å andra sidan i Mali har man gett betydligt öppnare och detaljrikare beskrivningar av de "strider" man varit med om, stundvis på ett sådant sätt att det framstått som man har fullständig hybris och gör minsta lilla till värsta actionäventyret. Eller upplever jag fel? Om inte, varför denna plötsliga svängning?

Det är väl lite känsligt för regeringen, nu när dom tar hit så många afghaner.

Fast varför skulle det vara det, egentligen? Stridigheter verkar, vad jag förstår, vara väldigt små och begränsade. Har inte hört någonting som verkar känsligt, inte ens ryktesvägen. Och man döljer ju inte att svenskar deltagit i strider, det är närmast någonting man lyfter fram många gånger utan problem. Detaljer och faktiska beskrivningarna av stridigheterna i sig däremot är extremt sällsynta.

Regeringen vill ju att dom som kommer ska framstå som flyktingar, så regeringen har väl sagt åt massmedia, att skriva så lite som möjligt om det, så inte bilden av flyktingar ska förstöras.

Min teori är att de inte vill ha publicitet på kriget för att förhindra att folk ansluter sig till terrorgrupper. Som det ser ut nu så är kriget i Afghanistan ganska bortglömt i media. Försvaret har nog inga problem att få folk att åka ner dit då de har många soldater att rekrytera från, men terrorgrupperna kan ha det.

Det har t.ex. stått massor i media om isis och folk som sprider mot isis, och det gör ju att många kanske får upp tankarna om att ansluta sig till isis. Vad gäller talibanerna så tänker nog gemene man "finns de ens kvar?" när de hör denna terrorgrupps namn. Kvar blir en terrorgrupp med publicitetsproblem, samt ett mindre antal västerländska soldater och deras afghanska allierade som kämpar emot dem. Det kan vara en helt medveten strategi, att västländer kommit överens om att tona ner kriget och låtsas som det inte är så mycket som händer där nere. "Nothing to see here, move along".

Jantelagen spelar nog in på individnivå, sedan att Svenskarna är fredsskadade så till den milda grad att det inte stämmer in med den nationella självbilden att Svenska soldater faktiskt dödar folk i strid.

Jämfört med USA som mer eller mindre kontinuerligt varit i krig i 158 år, där man firar sina veteraner och inte hymlar med vad krig faktiskt är, ett helvete av våld och död.

Från officiellt håll gällande Afganistan tror jag att man var medveten om att den interventionen inte var populär bland folk, därför höll man saker hemliga.

Nu blir det delvis andrahands källor då jag inte varit på FS. Men vad jag förstår och tror om man räknar bort de värsta rövarhistorierna så har det slaktas talibaner i sådan mängd att det blir svårt att förklara. Man nyttjade GRG och 9040s i stor omfattning ibland upp på kompani. Räkna sedan in de jaktflyg som andra stod för med sköt på svenska JTACs order får du i vissa strider upp mot 10-15 döda plus okänt antal skadade som troligen oxå dog. Vad tror du Gudrun, Jonas eller Annie skulle tycka om det. Vissa strider och under kortare tider var det ungefär som i södra Afghanistan. Hårda strider med stora förluster(för röd sida). Tror du krig för fred hade blivit bra reklam om det varit mer lik restrepo med massa halva talibaner i. Extrem jämförelse men du förstår

Ja jag antar att sådant åtminstone spelat in, men jag är ändå lite förvånad att man fortfarande ser så lite nu 10 är senare. Samt att en del blir helt uppe i varv (som i fallet med officerens historia i TS) och ska försöka anmäla folk som talar om saker för.. ja, oklart vad exakt.

Har det någonsin funnits någon slags officiell memo från FM att soldaterna inte fått berätta öppet om strider eller något liknande?

Jag har ingen aning egentligen, men jagjag kan tänka mig att det handlade om en implicit regel, en självpåtagen censur, en typ av värdegrund, att man berättar inte om det värsta man varit med om.

Nån typ av omerta-stuk.

Sedan: Vad ska det tjäna till att berätta? Det finns väl ungefär fyra tänkbara reaktioner från en som inte varit med:

1/ Coolt, sköt du nån? Jo förresten, hur bra betalt fick ni? Vad fick ni för mat?

2/Barnamördare, fascist, våldsonanist.

3/ Jo tjeeena, nog vet jag hur det går till på såna där missioner, ni delade väl ut ris och filtar till sandnegrerna, söp och knullade horor.

4/Jasså, berätta mer; därefter försöker lyssna, men tar inte in

Jag har själv druckit en pilsner med en FS-veteran som är mig en mycket god vän som berättade en hel del och jag tillhör troligen kategori 4.

Kulturella skillnader och acceptans bland mottagarna är svaret till varför det inte berättats så många personliga historier om svenska strider utöver vad FM lite torftigt släppt.

I USA har i stort sätt alla en anknytningspunkt till krig. En gammelfarfar kanske var med i 2:a världskriget, en äldre farbror i Vietnam, en en kompis i Irak, och man har även som civil en vana att höra historier och ser det inte som någonting smutsigt eller skevt att ha använt just det verktyg som är soldatens verktyg, aka vapen.

Åker ett TV:team ned och intervjuar en amerikansk skyttesoldat så kan han utan problem säga:
"yesterday we had a contact and when they came over the hill we lit them up with the 50-cal"
och ingen i hans civila sociala cirkel skulle tycka han var psyksjuk, ingen av hans befäl skulle rycka på axlarna, ingen av hans gruppmedlemmar skulle tycka någonting direkt konstigt om det, de är grunts och skulle uttrycka sig på samma sätt.

En svensk skyttesoldat som skulle säga i en TV-intervju:
"Igår hade vi en stridskontakt, några talibaner kom mot oss över kullen och vi pepprade dem fulla med bly" skulle skapa rubriker i media, bli av med lättkränkta vänner på FB, och mamma skulle ringa till Högkvarteret och säga att hennes son blivit galen och måste hem och känsliga personer i befälsordningen skulle ge honom skit för det och kanske utreda om personen är lämplig och på Högkvarteret skulle man ha minst 3 möten om hur man i framtiden kan undvika att sådant språkbruk når ut från svenska soldaters munnar.

Nu var det här en intervjuliknelse, men principen är den samma på sociala medier.
Svenskar (vanliga civila sådana) har i så stor utsträckning ingen beröringspunkt med krig och tar inte emot för detaljerade historier väl.

Några har ändå skrivit av sig, fått enorm mängd obefogad och orättvis skit även i interna led, och alla andra har då lärt sig att det är bäst att inte skriva.

En mängd idioter inom FM tror dessutom att det är sekretess på detaljer så som att en Landcruiser faktiskt kan sluta fungera om den får en kultjärve rakt in i motorhuven som om det skulle vara helt obekant vetenskap för skägg som har stridit mot ryssar och skjutit mot fordon i 60 år.

Så så fort man berättar med lite detaljer så kommer alltid sekretessidioten fram och skriker att man sålt ut Sverige och riskat allas liv. Det ironiska med det är ju att idioter som dem med deras helt distanslösa inställning till någon form av verklighet är ett större hot mot den gröna firman.