Har jag en diagnos? Känner någon igen sig?

Det kan betyda att du inte känner något emotionellt band till vänner/familj utan ett mer kognitivt band. Du kan tänka och förstå bandet med dem, utan att känna, genom information som finns i deras inre, deras kunskap och livserfarenhet.

Du kan nog va inne på rätt spår där, har själv lite svårt att förklara det.
Har dock lite svårt att se mig själv som en psykopat, åtminstonde med vad man hört om psykopater i filmer/dokumäntärer (seriemördare m.m).
Har inget behov/vilja att begå våldshandlingar, visst har sådana tankar funnits ibland och även utfört misshandel ett par gånger. Men inget jag njuter av men heller inget jag mår dåligt av.

Det finns ju ingen som uppfyller alla kriterier/symptom. Läser jag om Asperger och tar hänsyn till såväl kriterier/symtom så uppfyller jag typ bara en tredjedel, och då har jag ju ändå Asperger som diagnos.

Ingen med Asperger (eller AST som det heter nu) uppfyller alla kriterier.

Det bästa är ju att du gör en neuropsykriatisk utredning om du känner att du är i behov av en diagnos. Ingen av oss här på Flashback kan mer än grovt gissa oss till vad du har för diagnos utifrån din beskrivning.

Att koppla samman austismspektrum och brist på empati överlag är en missförstådd och en skadlig stereotyp i klass med "refridgerator mothers", rekommenderar att inte köra med det.

https://www.psychologytoday.com/us/b...pathy-disorder

Det har jag inte heller gjort. Jag gjorde en bedömning av hela hans beskrivning. Jag har inte ens påstått att han har asperger, utan att han eventuellt skulle kunna ha asperger utifrån hansbeskrivning.

Jag har ju själv Asperger. Att ha ett specialintresse är inget krav över huvud taget, utan ett möjligt symptom.

Empati är heller inte någon avsaknad av känslor, utan svårigheter att kunna avläsa sina egna eller andras. Men inte ens det kriteriet måste man uppfylla.

OP: Om du upplever att du har problem med att passa in och ha riktiga vänner råder jag dig nog att kolla upp saker och ting med en neuropsykiatrisk undersökning.

Du har fördelen att du ännu är "ung vuxen" vars sökande beteende i regel accepteras utan höjda ögonbryn. Men om tio år kan du finna dig rätt så isolerad om du går miste om kompanjonskap och vänskap och ses som excentrisk eller svår/kall på ett sätt du inte har kontroll över.

Sedan finns frågan om komorbiditeter. Nu är det inget du tog upp här, men neurodiverst folk brukar ofta passa in på en eller fler diagnoser. T.ex. finns risker för beroendesjukdomar, ocd, adhd, ätstörningar, depressioner, bipolära sjukdomar, dyslexi, dyskalkyli, gestaltningsproblem eller andra kognitiva störningar. Du kanske går och dras med utmaningar häri i livet som är mycket svårare för dig än folk i medeltal utan att du vet om det.

Och hur är det med traumarelaterade problem? Har du genomlidit något som kan lämna ärr som posttraumatisk stress?

Om något sådant här pyr i bakgrunden kan det bidra till att du känner dig utanför och i längden lever ett mindre rikt liv. Det låter ju som att du inte har någon större lust att bli vare sig yxmördare, inbrottstjuv eller enstöring, så ser inte vad du har att förlora på att se om neuropsykiatrin kan placera dig i någon låda med tillhörande bruksanvidning som du kanske upplever att du aldrig fick.

Jag är jävligt tacksam att jag fick min ADHD (och ASD) utredd och diagnosticerad i din ålder, för skulle själv trampat vatten och undrar varför inget funkar rätt länge annars. Fan vet vilka livssituationer jag hade försatt mig i.

Jag tänker inte tjafsa om att symptom är "egenheter" och att indigobarn skall förena sig för att rädda världen och sådant sit. Men nu har jag tack vare neuropsykiatri mål i livet som bygger på kanske illusion till självkännedom snarare än medelsvenssonideal. Det här är för mig lika viktigt som det faktum att jag också fått hjälp av viss psykofarmaka.

Jo, fattar vad du menar. Ville kanske vara lite övertydlig på den här punkten, men ville inte verka dryg, så sorry.

Nja, psykopati är ett väldigt skevt och missförstått begrepp. Det är inte det som avgör din personlighet, utan mer vad som avgör vad som pågår inombords. Du känner bäst om en utredning kommer hjälpa dig, men jag tror inte den kommer säga dig något du inte redan vet om dig själv och inte heller hjälpa dig. Tycker du istället ska läsa på om psykopati/antisocial personlighetsstörning och se om det stämmer in på dig. Då kan lära dig att kontrollera och lära känna dig själv bättre, utan att någon ska sätta en stämpel.

Men men, du får avgöra själv. Kan dock starkt rekommendera sidan Quora där högfunktionella psykopater talar öppet om deras störning.

Du verkar "lida" av psykopati!

Om du inte finner att du har ett problem med ditt liv så ska du inte gå till någon psykolog. Du får bara massa bokstäver tillbaka och massa försökspiller som de vill testa på dig.

Men om du finner att du har ett problem, ja, då är psykolog den ända vägen.

Jag tror det är inget fel på dig. Jag tror snarare att du har inte hittat dig själv vad du vill göra. Vissa reser jorden runt i flera år tills dem hittar sig själv. Vissa studerar tills dem förstår sig själv och andra. Vissa gör absolut inget och tar droger för att fly från verkligheten.

Ställ dig i kö för en utredning om du, utöver gissningar online, vill ha ett konkret svar.

Jag håller med dig. Jag anser inte ens att TS är psykopat som flera skribenter här försöker ge sken av. Dom har googlat lite och sen försöker dom ställa en diagnos på TS.