Övervikt av 90-talister på psykakuten

Det här är första generationen som blev helt utlämnade åt nya tidens Politiska korrekthet och sen identitetspolitiken. Självklart kommer folk som uppmuntrats sen barnsben att kalla sig för Johanna och säga man är en lesbisk kaktus när man i själva verket är en man som heter Johan till sist bli psykiskt sjuka.

Många av de som på 60-70-80 talet hade anlag för psykisk hälsa togs hand om och man försökte bota åkommorna, nu uppmuntras det.

Herrejävlar det har ju t om blivit "inne" att ha ADHD liksom.

Bara för att det står i aftonbladet att det är lite käckt och hippt att ha aspergers betyder inte att det är det.

Allt stavas sociala medier, jaga likes, visa att ditt liv minsann är det absolut bästa.
Lägg därtill föräldrar till 90talister som lova guld och gröna skogar, så kom ungarna ut till bemanningsföretag och pisslön.
Efter detta ser du på sociala medier att alla lägger upp diverse bilder från toppjobb, dyra prylar och flashiga resor.

90talister dricker knappt någon alkohol, umgås knappt i verkligheten. Träningspress/utseendefixering. Allt handlar om att showa.
Likes är allt.
Jävla pissgeneration.


Hoppas 00-talister bojkottar sociala medier, tar skitjobb med glädje, går på pub, café och umgås blir lite feta och knullar hejvilt . Inga hämningar, njut bara.

Man pratar öppnare om psykisk ohälsa idag än vad man gjorde då
70 talisterna var unga, dessvärre leder ju ofta ångest och odiagnostiserad
Npf till värre psykisk sjukdom, ju mer stress och upplevelser man bär med sig.
Ju längre tid som går ju svårare problem.
Vissa diagnoser tar det tid att diagnosticera pga senare genombrott i sjukdom
eller diffusa symptom.Som tex vid schizofreni.

Sedan kanske det är så att medier påverkar på gott och ont,
när man är mellan 20 och 30 finns det så mycket man SKA göra.
Resa, festa, studera, jobba, umgås, vara vaken sent,flytta hemifrån
etc.Sociala medier spär på stressen.Det ökar ångesten.
Vi har fler val, kan aldrig stänga ner sociala medier är ständigt uppkopplade
Självklart leder det för många till ingen ro, dålig sömn och i sin tur leder det
till ångest.
Om man på det har genetiska förutsättningar till en psykisk sårbarhet är
dagens samhälle en evig triggats till ångest, medan det var lite lugnare
för 70 och 80 talisterna,kraven på 70 talisterna var inte lika
höga som det är för unga idag.

Den är övergången minns jag. Mycket som förändrades snabbt.
Men jag upplevde själv de kraftigaste förändringarna runt 2010 ungefär. Plötsligt började alla att ha internet med sig överallt. Livet på nätet (sociala medier osv.) började på allvar att ta över människan.
Samtidigt eskalerade lättkränktheten och den överdrivna politiska korrektheten. Och allt prat om värdegrunder och att det skall finnas 20 olika kön osv.
Åren från 2000 och framåt 2008, 2009 så kändes det som att det ännu ansågs normalt att betala med kontanter, att se på videofilmer och att kunna skämta grovt utan att någon började gapa om sexism eller rasism.
De flesta prenumererade på nyhetstidningar i pappersform, och det fanns familjer som inte hade egen dator.

Jag försöker att ha väldigt lite digitalt i min vardag. Jag har t.ex. bara en stationär dator. Använder den numera bara till att t.ex. beställa saker eller om man behöver kolla upp någon viktig info.
Mitt konto här på forumet är det enda jag använder i social media nu.
Problemet är ju att samhället mer och mer anpassas till att alla skall ha Smartphone och liknande.
Hur skall jag t.ex. göra om jag vill gå på bio när biljetterna bara finns digitalt? Måste jag släpa med mig min hemdator till biografen?
Jag som inte ens fyllt 30 börjar känna mig som Kapten Stofil när jag anländer till ICA i min veteranbil med ett kassettband i radion, och har med mig ett par 500-kronorssedlar i plånboken. Och kanske ringer nån på min knapptelefon som man bara kan ringa och SMS:a med.

Jag kommer aldrig heller bli riktigt klok på de som framhäver diagnoser som något positivt.
Jag fick lära mig att diagnoser är en åkomma, en funktionsnedsättning. Men att man skall respektera de som har dessa funktionsnedsättningar.

Själv är jag stolt över att jag INTE har någon diagnos, varken fysisk eller mental. Jag ser det som eftersträvansvärt. Det är privilegium att inte vara autistisk, inte ha damp, inte ha koncentrationssvårigheter, inte ha synfel, inte sitta i rullstol osv.

Okej, jag kan erkänna har ett par småsaker. En lindrigare förfrysning för några år sedan gör att jag ibland får ont i den kroppsdelen vid strängare kyla (10 minus och neråt ungefär), samt att jag har något sämre balans än genomsnittet. Typ att jag får ta det riktigt lugnt om det är blankis utan sand.
Men detta är inget som diagnosticerats och inget som påverkat mitt vardagsliv nämnvärt.
Och jag skulle aldrig någonsin säga att jag är stolt över att vara känslig för kyla.

(Det jag menar med jämförelsen är att man överallt hör folk säga hur de är stolta över sin ADHD t.ex. Men skulle man på samma sätt säga att man är stolt över ett fysiskt funktionshinder så skulle många höja på ögonbrynen.)

Okej,
är själv född på 90-talet och tror mig ha ett par teorier om varför det ser ut som det gör.
Vill först säga att detta bara är ren spekulation av iakttagelser och upplevelser och inte i närheten av fakta eller forskning. Men iallafall. Jag har en handfull nära vänner och bekanta i min egna ålder som har/eller är i depression och således går till olika terapeuter, psykologer, kbt och allt vad det heter. Lägg därtill en stor del människor i min bekantskapskrets (i min egna ålder) som också BÖR uppsöka en sådan. Nej jag kommer inte ifrån dåliga förhållanden eller umgås i några som helst WT-kretsar. Människorna jag pratar om är kursare och klasskamrater på universitet, barndomsvänner med välbetalda heltidsjobb och egentligen helt "vanliga" svenssons många av dom. (OBS jag pratar nu enbart om folk i min närhet som är födda på 90-talet då det är högst relevant till frågeställningen). Jag kommer också generalisera grovt.

1: Psykisk ohälsa blir allt mer populärt att prata om och mindre och mindre tabubelagt. Givetvis någonting bra men det för också med sig sina nackdelar. Jag har, för att ta upp ett exempel, en i min närhet för tillfället som under en period på cirka ett år mått väldigt dåligt till och från, och har under denna tiden uppsökt psykolog och är på regelbundna besök. Bra ja. MEN, denna person har en tendens till att få ALLA samtalsämnen att handla om hens psykiska problem, det blir nästan som att det är personens identitet. I mitt tycke/tro bör psykisk-ohälsa ses som någonting man ska sträva efter att komma ifrån och inte bilda en personlighet runtom.

2: Många fler unga män drabbas av psykisk ohälsa idag än förr, detta ser jag nästan uteslutande hos de männen som har valt den att utbilda sig till klassiska hantverksmässiga yrken eller yrken som exempelvis montör inom industrin. De männen vill ofta hitta en tjej att stadga sig med, bilda familj och köpa hus tidigare än exempelvis män som har valt en annan väg genom att tex plugga vidare. Problemet här ligger i att dessa egenskaper hos en man inte längre ses som attraktiva hos många (inte alla, det är ALDRIG alla) kvinnor idag. Läste nyligen om att forskning har visat att kvinnor idag i allt större utsträckning (som gillar män :P) söker en man som är jämställd, utbildad, allmänbildad och snäll. Om man jämför det då med 10-20-30-40 mm år sedan då kvinnor i större utsträckning sökte en man som kunde försörja dem, vara händig och kunde bilda familj med. Detta trodde forskaren berodde på att fler kvinnor än män vidareutbildar sig idag=kunskapsgap, kvinnor kan idag skaffa barn helt utan en partner eller sexuellt umgänge med en man och att lönegapet snart har skiftat till kvinnans fördel. (OBS finns massa forskning och artiklar kring detta, bara en googling bort!!)

3: Det problemet som jag tror är den största faktorn är våra föräldrar/lärare och andra "samhällsuppfostrares" inställning till hur vår uppfostran har gått till. Vi i vår generation har ALLTID fått höra att: "alla kan bli vad de än vill". Detta tror jag är EXTREMT farligt att tutta in i barn.
Ett enkelt exempel. Många av mina vänner inklusive mig själv, var väldigt idrottsintresserade i åldern mellan 6-18. Det var i stort sett det enda vi gjorde. Alla skulle och kunde bli fotboll/hockey/golf/tennis/handbolls proffs. Problemet som uppstår här är att alla kan inte bli fotbollsproffs.
Man väljer/valde ett gymnasium med idrottsprofil, LIU, NIU eller RIG, det vill säga spelar tex handboll 4 gånger i veckan i skolan på "elitnivå", man flyttar till en annan stad till något elitserielag i hockey för att gå gymnasiet på deras skola. MEN sen när man inte är duktig nog, ja då får man flytta hem. Med en gymnasieutbildning i en inriktning som man inte alls är intresserad av som man läste enbart för att bli hockeyproffs. Då helt plötsligt så känns det helt värdelöst att börja spela i div1 laget från sin hemort och man lägger istället av, med det som egentligen varit hela ens identitet sen man var 6 år gammal. Jämför detta då med mina vänners storebröder (ej 90-talister/tidiga 90-talister dvs 91-92) som kanske också gick idrottsgymnasium eller som inte gjorde det. MEN dom var jätteglada över att få spela i DIV1/2/3 laget och många gör det tom idag som 30 plus. För dom har inte blivit intalade om att dom absolut ska bli hockeyproffs, utan att dom KAN bli hockeyproffs med tur och hård träning men att det viktigaste är glädjen till sporten och kamratskap.
Detta går givetvis att applicera på nästan allting, nästan alla i min gymnasieklass ville exempelvis bli mäklare efter att ha sett Fredrik Eklund dra in miljoner på tv. "Kan han så kan jag/vi, för alla kan bli vad dom vill". Vad händer när dessa personer inser att 25 efter skatt och att i bästa fall kränga villor för 4 milj kr i någon villaförort kommer vara höjden av deras karriär?? Det klart dom blir deprimerade.

4: Jag tror avslutningsvis också att sociala-medier HAR spelat en stor roll men att de flesta (som inte är helt bakom flötet, men dom träffar jag ju inte) börjar inse att 90% är ren fake och sponsrad skit som man generellt har slutat att bry sig om. Jag tror stenhårt på att ett begrepp som influenser snart har sett sin sista dag till exempel. De sista 10% är de människorna man är avundsjuk på men som man också ser upp till och som har gjort sig förtjänta av sin framgång. Exempelvis Zlatan, Fredrik Eklund eller andra framgångsrika personer. Men dom mår man inte dåligt av att se.

OBS!! Ber om ursäkt för ett extremt långt svar och eventuella stavfel. Observera också återigen att detta endast är iakttagelser av mig som 90-talist personligen och inte fakta.

Jag kan se en stor fördel med att barn har mobil, och det är att de kan ringa efter hjälp om något händer. Typ att lille Kalle får punka på cykeln flera kilometer hemifrån eller ramlar ned från ett träd och slår sig.
Men då skulle det gå precis lika bra med en enklare mobil som man bara kan ringa och SMS:a med. Kanske rentav BARA ringa, som på vanliga hemtelefoner.
Jag gillar inte heller att barn har med sig hela internet överallt, det är inte nyttigt i längden.

Jag fick min första mobil när jag var tio eller elva. En begagnad "tegelsten" med en utstickande antenn, jag tror den finns kvar undanpackad nånstans faktiskt.
Jag fick noggranna uppmaningar av mamma om att det kostar pengar att ringa och att jag inte fick använda den i onödan, utan att den skulle vara till för nödsituationer och att hon skulle kunna nå mig om hon blev orolig. (Alternativt för att meddela mig att middagen är klar...)

90 talisterna eller mc Donalds generationen är frukten av det experiment man utförde på 70 talet.
De födda på 70 talet är oftast de som är föräldrar till 90 talisterna.

Så grunden lades med den första dagisgenerationen. Uppväxta med vilse i pannkakan och flummiga män i manchesterbyxor som gärna byte blöjor på dem på dagiset. Bara se tillbaka hur Sveriges nedgång startade med denna generations uppväxt och de beslut man tog under hela 70 talet.

Sen blir dessa barn föräldrar till 90 talisterna. Rätt konstigt att man curlar sina barn max, låter de inte få ta ansvar när de gör fel, köper sina barn med pengar, prylar. Låter de födas upp på big Mac, pizza, godis och läsk, stillasittande framför tv spel, dator och telefon mm mm mm....

Ja inte konstigt den generationen mår dåligt.

Man undrar hur många av 2000 talisterna som kommer sitt på psyket och berätta om att mamma aldrig ser dem. Mamma fipplar med mobilen eller datorn 24/7 och ser bara sin unge genom en kameralins. -"Mamma,....mamma.....mamma........MAMMA....MAMMA.. ....LYSSNA.....
-"Hrm.........................va?......sen..... ..

Det gick snett när kvinnor började lämna bort sina egna barn för att andra andra kvinnor skulle ta hand om dom när de själva arbetade.

Skulle säga att kraven är luddiga mer än att de ökat. Barn ska blandas in i allting, "elevdemokrati". Barn förväntas vid 10års ålder kunna göra vaga uttalanden om hur de vill lära sig saker och ting till exempel. Barn mår inte särskilt bra av detta verkar det som.

Sedan curling på det. "Alla kan, alla ska med". Stressande naturligtvis.

Och sociala medier kombination med samhället idag...
Ingen vuxen som tar tag i något och styr upp. Visserligen är en 20plussare "vuxen" men kan inte räknas så i reel mening.

Kombination med psykiatrin som delar ut antidepressiva läkemedel till var och varannan.. det skapar likgiltighet och tomhet= olycka

Som många andra skrivit. 90-talisterna är den första generationen som växer upp i "det nya samhället". Tänker främst på teknik. Ni som är födda på 80-talet, när ni kom hem från skolan kunde ni, om ni ville, vara ifred. Idag matas man med info och snaps från vänner och bekanta. Det blir en jobbig stress för hjärnan. Hjärnan är inte skapad för detta samhälle.