Avliva en ung frisk hund dottern allergisk

Ge hunden till mig! Alltså jag blir galen på att ni ens FUNDERAR på att avliva den! Sök upp en hundpsykolog i värsta fall eller nåt!

EDIT: Fuck, en trolltråd. Ugh ugh ugh.

Troll eller riktigt pantad, det är frågan.

Har själv en adopterad gatuhund från utlandet. När vi fick hem den åt den inte på över en vecka, den vägrade gå ut och låg mest och skakade. Efter två veckor började den till slut att äta men bara när den fick vara helt i fred och vågade sig även ut på kortare rundor. Det tog oss ett halvt år innan hunden vart helt avprogrammerad, idag efter två år är han precis som vår andra hund vi haft sedan den var valp.

Men det är ju er hund och ni gör vad nu vill med den, och mopsar är ju så sönderavlade så det kanske var den bästa utvägen för den. Söta men sönderavlade

Jag har haft hund och varit hundvakt till många hundar utan några problem. Hundar vänjer sig ganska snabbt i ett nytt hem. För vissa hundar tar det förstås betydligt längre tid än för andra, men så småningom vänjer de sig.

Naturligtvis är det bara trams av TS att tro att hunden skulle svälta ihjäl i ett nytt hem. TS avlivar den tydligen hellre än att lämna bort den till någon annan. Någon annan som kan få stor glädje av hunden och hunden som kan få stor glädje av någon annan. Tror inte att TS gillar den tanken, det är nog där skon klämmer.

ja men ge dej nu för fan , klart hunden mår dåligt vid en omplacering , men gäller då att aktivera den , hitta på kul saker den gillar så kommer den att komma över det fort och börja äta igen som vanligt .

nej ta ansvar nu och placera den hos någon bra människa som kan få en kompis för livet

avliva ??? ja mycket jävla dumt ska man få höra

Hans dotter var en glimt i pappas öga för tio dagar sedan vad tror du?

Bor ni i hus eller lägenhet?

En hundkoja kanske skulle vara nått?

Är du helt säker på att dottern är allergisk mot hund?
"Allergi" är ofta något annat. En reaktion mot knepiga föräldrar t ex. Här tycks absolut finnas en rejäl potential för detta.

Ok så din teori är att alla som dör och har en hund bör avliva den då det inte finns andra alternativ. God Jul.....

Oj vilka ytterligheter du tar till.
Däremot så kan jag bemöta ditt första stycke.
En tant ägde en hund som var 9år. Denna hund var precis som din där ingen mer än matte kunde gå med den. Nu blev tanten sjuk o min morsa tog tillfälligt hand om den hunden.
Kan påpeka att hunden nu är 11år o bor kvar hos morsan då tanten numer är jordgubbe.
Denna hund var reserverad i ett par dagar mot morsan o efter det så var det samma sak igen.
Även att den hunden numer är van med mig så håller den sig fast i plant golv om man ska leda den från sin matte.
Hundar anpassar sig snart till en ny miljö.
Det räcker med att läsa hur trådstarten skrivs för att varningsklockorna ska ringa.
Att TS är ett troll råder inga tvivel om. Den hunden han beskriver har jag försökt hitta utan resultat. Möjligen så har den vunnit några inofficiella utställningar eller rasspecialer.

Men något vi inte kan ta ifrån honom är att han faktiskt har skapat en tråd i ett riktigt bra ämne.

Troligtvis troll men ändå

det är fan helt sjukt att det finns folk som är så korkat efterblivna som TS är, avliva dig själv istället ärkemongo.

Som sagt, du verkar bli logiskt blind av dina känslor. Nej, det är verkligen inte min teori. De allra flesta hundar klarar av en omplacering. Även om få tycker att det är roligt och de flesta kan må dåligt under en inledande period så anpassar de sig till sitt nya liv och efter en tid är de som vanligt. Men det finns de som blir verkligt olyckliga och/eller psykiskt skadade för livet.

Min förra hund var en omplacering som jag vägrade ge upp hoppet för. Han kom till mig som sexåring. Han anpassade sig aldrig. Den första tiden åt han knappt. Han kissade inne, var nervös runt okända människor, aggressiv mot andra hundar och barn och väldigt vaktig kring mig. Han var hos mig resten av sitt liv (jag blev tvungen att avliva honom fem år senare då han fick cancer) men kunde aldrig vara själv då han hade extrem separationsångest och stod och ylade hela tiden som han var ensam. Han avskydde alla som kom mig nära och kunde försöka ge min dåvarande pojkvän tjuvnyp och skulle alltid vara emellan oss. Han hämtade sig liksom aldrig från att ha blivit övergiven.

Jag gav inte upp eftersom omständigheterna gjorde så att jag kunde erbjuda honom det han behövde då. Men få har den möjligheten. Jag tänker att min nuvarande fina, stabila och glada hund ska inte behöva må så dåligt om något skulle ske så att han inte kan vara hos mig resten av livet. Jag skulle göra alla försök jag bara kunde för att omplacera honom till ett nytt hem där han kan må lika bra som idag, men om det blev tydligt att han därmed skulle dömas till ett liv av olycka och en känsla av att ha blivit övergiven så skulle jag hellre se att han fick somna in som en lycklig hund än leva med en ständig sorg.

Det här är ju en rent teoretisk diskussion för min del för min hund ska vara med mig resten av livet. Jag skaffade hund som ett åtagande som gällde hela hans liv. Men risken att livet förändras så radikalt finns ju alltid.

Nu är jag dock övertygad om att TS är ett troll men diskussionen är ändock intressant ochjag påstår att det finns vissa hundar som inte klarar av en omplacering.

Det här är jag ganska less på att läsa vid det här laget. Mopsar är en frisk hundras som har en ovanligt hög medelålder. Förutom det har de ett väldigt starkt och vänligt psyke och är oerhört lättlärda. Det finns individer inom rasen som är fysiskt sönderavlade och får problem med ögon och andning (oftast kommer de från oseriösa uppfödare som tänker mer på pengar än på hundarnas hälsa) men psyket är långt ifrån förstört. Snarare är det fulländat.

De kommer från samma gren av hundar som amstaffs och pitbull men har ändå inga aggressiva drag. Via avelsarbetet har man fått fram en hundras som är mycket stabil, tjurig, glad, mån om familjen och allmänt nöjd med livet. Enda nackdelen är just att de kan bli oerhört fästa vid sin flock (vilket är en fördel så länge de faktiskt blir kvar i samma hem).