Citat:
Hej.
Okej lite bakgrundsinformation: Är en kvinna mellan 30-35, fin kropp som varken är för smal eller stor, blont hår, bostadsrätt där jag bor ensam i stockholm, bil. Studerar, har ett år kvar men har alltid haft bra jobb. Bra ekonomi. Jag är inte någon slags WT eller bottennapp, utan ganska attraktiv och brukar få uppmärksamhet på krogen. Är lugn men social, oftast självsäker, rolig, kaxig.
Ett bra tag har jag längtat efter stabilitet och familj. Jag vill åka till Ica maxi en fredagkväll och handla in alla goda saker inför helgen. Köpa en villa med min partner. Byta sena krogkvällar mot middagar med gott vin. Kanske skaffa ett barn. Allt det där som jag tyckte lät förfärligt för bara några år sedan.
Men det går åt motsatt håll. Om jag är intresserad av en kille så visar det sig bara vara bullshit. Mina vänner är inte så roliga längre, vill jag träffa dom blir det krogen en lördagkväll. Jag blir mer och mer ensam, och längtar mer och mer efter min egen lilla familj, villa, svenssonliv.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg, kanske ventilera, kanske få lite råd. Är någon i samma sits? Att man längtar efter något som verkar försvinna mer och mer? Eftersom jag är kvinna och över 30 så känner jag en liten panik som börjar komma över att få barn också.
Tror bara jag ville få iväg denna texten, skriva ner och erkänna för mig själv att jag är ensam, men skriv gärna om ni har varit / är där jag är. Och vad som kan hjälpa. <3
Okej lite bakgrundsinformation: Är en kvinna mellan 30-35, fin kropp som varken är för smal eller stor, blont hår, bostadsrätt där jag bor ensam i stockholm, bil. Studerar, har ett år kvar men har alltid haft bra jobb. Bra ekonomi. Jag är inte någon slags WT eller bottennapp, utan ganska attraktiv och brukar få uppmärksamhet på krogen. Är lugn men social, oftast självsäker, rolig, kaxig.
Ett bra tag har jag längtat efter stabilitet och familj. Jag vill åka till Ica maxi en fredagkväll och handla in alla goda saker inför helgen. Köpa en villa med min partner. Byta sena krogkvällar mot middagar med gott vin. Kanske skaffa ett barn. Allt det där som jag tyckte lät förfärligt för bara några år sedan.
Men det går åt motsatt håll. Om jag är intresserad av en kille så visar det sig bara vara bullshit. Mina vänner är inte så roliga längre, vill jag träffa dom blir det krogen en lördagkväll. Jag blir mer och mer ensam, och längtar mer och mer efter min egen lilla familj, villa, svenssonliv.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg, kanske ventilera, kanske få lite råd. Är någon i samma sits? Att man längtar efter något som verkar försvinna mer och mer? Eftersom jag är kvinna och över 30 så känner jag en liten panik som börjar komma över att få barn också.
Tror bara jag ville få iväg denna texten, skriva ner och erkänna för mig själv att jag är ensam, men skriv gärna om ni har varit / är där jag är. Och vad som kan hjälpa. <3
Långsiktighet kräver tålamod. Du är inte gammal någonstans och låter som ett fynd för många med stabil bakgrund. Visst ensamhet är jobbigt men väl värt det tills du hittar rätt. Var social är mitt bästa råd. Inte på krogen eller Tinder utan mer seriösa siter eller irl